Fredagsrutin

Kom hem till ett tomt hus ikväll efter kursen. Hustrun är bortrest på Spanienresan som jag var tvungen att stå över på grund av kursen/certifieringen och barnen var med svärmor.

Passade på att handla och fylla kylen med mat. Det var ruggigt nära att jag åkte och köpte pizza till middag för tröttheten höll på att fullständigt ta över. Men jag lyckade styra upp det hela och ställde mig vid spisen istället och på så sätt räddade jag barnens fredagsrutin  - TACOS! Misstänker att vi inte är helt unika där.

Att döma av den måttliga mängd tacos den äldsta sonens äter så framstår det inte som hans favorit, men av någon anledning så håller han hårdnackat fast vid att det visst är så. Märkligt.

Yngsta sonen frågade lite förvånat "har du lagat mat?". Inte så att jag inte brukar laga mat, utan han trodde mest att jag skulle vara för trött och köpa mat, kanske hoppades på pizza? Han anade nog inte hur nära sanningen han var den grabben. :)

Trevligt att få sitta ner tillsammans i lugn och ro, äta och prata så där när man varit borta och veckorna är så hektiska att man inte riktigt hinner umgås. Nu har vi hela helgen ensamma tillsammans och bortsett från lördagkvällens "herrmiddag" så är det endast en eftermiddagsträning vardera för pojkarna på schemat.

Kanske kan bli lite allmänt slappande, lite tv-spelande tillsammans och kanske en löprunda för mig.

Sunset Sigtuna

Det är dags för andra kurstillfället så jag är i Sigtuna igen. Förra gången missade jag att packa ner träningskläder. Tanken kom helt enkelt inte upp i skallen av någon anledning. Men denna gång är de med!

Jag packade faktiskt ner träningskläder med tanke att jag kanske skulle träna i gymmet på kursgården. De har någon sorts samarbete så träningsstället i hotellet drivs lite separat, Clarity in Life.

Problemet när man är på kurs så här är att det är rätt ont om fritid så det finns knapp utrymme för att nyttja det där gymmet. Ikväll behövde jag sitta med min grupp och jobba med en av (grupp-) hemuppgifterna vi fått. Som tur var så var det ett par till i gruppen som ville röra på sig innan middagen så det blev en timme fritid innan middagen.

Min tidigare tanke att ta mig in på gymmet och köra lite styrketräning och kanske testa trampa lite löpband försvann rätt fort. Jag passade på att springa ut i Siguna i stället. Med bara 50 minuter till middagen så gav jag mig ut lite utforskning, inte helt optimalt

Jag fick i alla fall se lite solnedgång under turen och frisk luft med längs-stranden-löpning gjorde ju inte ont - klart mycket bättre än att gömma sig inne på ett gym

Men så var det det där med att hitta hem. Jag har för det mesta rätt god känsla för väderstreck och riktning, men god känsla är ju inte detsamma som precision. :-)

Passade på att frågade en kvinna om jag var på väg åt rätt håll och fick svaret "jodå fortsätt bara. Kom i kapp en löpande herre och han sa också att jag var på väg rätt... ta till höger där framme bara! Allt kändes rätt i kroppen och jag fortsatte och efter några minuter kommer den där känslan att "nja, nej, nu börjar det nog gå åt fel håll, tar lite för lång tid och ser alldeles för obekant ut i omgivningarna.".

Som tur är kommer en äldre dam med hund gående längre fram och jag frågar henne om vägen. Mina misstankar var rätt, jag var på fel väg. Men damen i fråga har god lokalkännedom och pekade direkt på en stig upp i skogen ca 5 meter bort och säger åt mig att följa den uppför berget och hålla till höger så ska jag komma i rätt riktning.

Sagt och gjort ... upp i skogen i mörkret, följer stigen och plötsligt kommer jag fram vid en cykelbana jag känner igen från början av min runda! TACK!

Ibland kommer man billigt undan. In på rummet med 17 minuter till middagen. Eftersvettas, duscha, eftersvettas, torka sig, eftersvettas, torka sig igen, klä sig, eftersvettas lite till, ut i kylan och in till middag med fuktig panna. :-)

Hur stressigt det än känns att springa tidspressat så där så är det ju värt så mycket om man ser till all trötthet man springer av sig och den energi man får. Fick en trevlig middag som avslutades med ytterligare en dryg timmes grupparbete och avrundades med ett glasvin och nu lite bloggning.

Dags att stänga ner och sova en stund.

Med lite frustration så går det undan...

Hade en sådan där dag på jobbet idag när jag har svårt att summera vad av det som jag tänkt göra som blev gjort och vad det faktiskt var som hände och vilket resultat det fick. En skön 9 timmars dag med kort lunch och några halvdruckna koppar kaffe.

Nu är det förhoppningsvis inte så illa som det låter, men det gick verkligen lite fortare idag än att jag riktigt hängde med. Hade lite ärenden som skapade en del frustration hos mig.

Så när jag äntligen kom innanför dörrarna här hemma ikväll så kände jag mig som något skumt mellanting av ett åskmoln och ett sånt där tillplattat "road kill" man ser efter vägarna. Universal-receptet på ett sådant tillstånd är träningskläder och skor på och nöta en mil asfalt.

Jag tog fasta på min egen ordination och satte av. Och med löpning kryddad med extra mycket frustration så gick det snabbare än vanligt. Klockade mina 10 km på 44 min - jag hade en sådan där skön känsla ikväll när benen matar på och det stundtals känns som om man flyger fram och det finns ett skönt driv i steget.

Om jag nu ska räkna på detaljer så tror jag faktiskt att det är min snabbaste uppmätta mil hittills. Drar jag bort de där avslutande 28 sekunderna så blir 10 km tiden 43:40 vilket är några sekunder snabbare än tiden från det regniga 8/8 i år då jag sprang på 43:51.

Nu är ju inte träningsklockan på något vis exakt så detaljerna spelar ingen större roll, men det känns ju bra ändå. Framför allt så har jag börjat klara av att springa kilometersträckor ner mot 4 minuter utan att helt bryta ihop och det känns ju som ett bra steg framåt, bara att träna lite uthållighet - sub 40 here I come! :-)

Hässelbyloppet... not

Inte helt ofta så händer det att jag är riktigt impulsiv i beslut. Så var det med anmälan till Hässelbyloppet för någon dryg månad sedan. Jag ville verkligen springa loppet och det såg så tomt ut i kalendern att jag anmälde mig. :-)

Men sedan upptäckte jag att det var samma helg som jag och hustrun hade bokat resa till Spanien med svågern och svägerskan. Planen var att vi skulle åka dit nu på torsdag kväll och hem på söndag. Nåja, det är inte hela världen ... anmälningsavgiften är ju inte så hög trots allt så vad gör det?

Som om inte det var nog så dök ju den där kursen upp som jag skrev om igår och då visade det sig att ett av kurstillfällena är nu torsdag-fredag. Det är liksom inte läge att hoppa över detta så nu måste jag helt enkelt stå över Spanienresan. :(

Då öppnas ju å andra möjligheten att springa på söndag ändå... lite tröst för utebliven resa! Men så var jag så där ovanligt impulsiv igen och bjöd hem lite polare till lördagkvällen och nu inser jag att jag varken kommer att vara körduglig eller springduglig på söndag.

Känns som om det helt enkelt inte är tänkt att jag ska springa Hässelbyloppet i år eller också är det bara jag som duckar för nya prestationsnojjor. :-)

Hoppas det går bra för alla er som tänker göra personbästa på söndag!

Perspektiv

De senaste månaderna har för mig och bloggen präglats av mitt nya jobb som jag började efter sommaren. Det har varit dåligt med inlägg och upplevelsemässigt riktigt dåligt med träning. Min uppladdning inför Lidingöloppet var inte alls vad jag hade önskat och uppsatta mål missades med bred marginal.

Samtidigt är det bra att få lite distans till saker och ting för att skapa lite perspektiv. Satt på Funbeat idag och lekte lite med de nya rapporterna man kan göra där.

Jag inser att jag både springer mer, längre och något snabbare. Utvecklingen sker ju över tiden på ett sätt som gör att det är svårt att ha en objektiv uppfattning om utvecklingen när man befinner sig mitt i en träningsvecka.

Min träningshistorik är ju ganska tunn då jag började träna för första gången förra året och det gör kanske ändå analysen lite roligare för mig.

Jag ägnar uppenbarligen träning mer tid i år än förra året och det var bara i juli förra året som jag sprang mer under en månad 2011 än jämfört med samma månad 2012. Till och med under det tveksamma september har jag ändå fått ihop mer tid än förra året.

Jag har sprungit längre 2012 för varje jämförbar månad 2011. Kanske onödigt med två diagram som visar lite av samma sak men diagrammet med sträcka här är ju bara löpning, medan träningstid avser all träning även om löpning då utgör typ 99.9% av min träning.

Mitt bästa tempo varje månad på sträckor över 9 km har varit nedåtgående om än förståeligt nog utplanande. Det krävs ju allt mer för att pressa ned tiden per kilometer.

Så jag har väl uppenbarligen fel när jag tycker att jag inte fått tid till träning. Förvisso fick jag inte till de volymer jag hade önskat - bara att jämföra med april & maj inför Stockholm Marathon. Men jag håller i alla fall igång min grundträning på den miniminivå jag satt upp för mig själv, minst två mil eller två tillfällen i veckan, allt för att inte riskera att jag tappar rutinen - det är svårt att komma igång igen... har jag hört.

Hoppas att jag ska kunna hålla igång detta med träningen nu, eller snarare det är alldeles nödvändigt för att orka med allt annat. Det nya jobbet har ju ändå tagit mycket tid och för ett par veckor sedan var jag tvungen att åka iväg på kurs dessutom. Min kollega har blivit kallad på internupppdrag i Zürich resten av året och det betyder att jag får typ dubbelt så mycket att göra som att t ex ta över hans planerade kurs.

Nu har jag lite material att läsa in och hemuppgifter att ta itu med under hösten. Det är 6 kurstillfällen om två dagar vardera ungefär varannan vecka. Detta är inte den typen av kurs som man sitter av tiden på, man måste lägga minst lika mycket fritid för att klara av certifieringen.

Skönt att man inte är sysslolös... vad skulle jag då göra?

Lite ljusare

Klockan är före 8 på lördagmorgonen och jag står i en kall bandyhall och tittar på när yngsta grabben har träning. Det sköna är att solen lyser in och det är en fantastisk vacker frisk morgon.

En morgonreflektion, det är ljust ute efter en blöt , mörk och allmänt grå trist period. Det är inte en riktig parallell till jobbet, som ju är roligt trots mängden, men jag ser lite ljus även där nu. Lyckas hitta tid till att börja läsa bloggar igen. :-)

Kom ut på en milrunda i torsdags och det kändes riktigt bra i kroppen. Inget klagomål från vänster knä, kanske är vi vänner igen?

Riktigt skönt att stå här och ha 90 minuter att bara vara, titta på sonens framsteg och blogga lite.

Inbillar mig att jag börjar få lite struktur på tillvaron nu och kan börja balansera jobb och fritid lite mer.

Längtan lågsäsong

Så här på andra dagen efter Lidingöloppet så ställde jag mig på crosstrainern för att trampa igång benen lite försiktigt och för att rensa skallen lite. När jag stod där och trampade och vevade på den normalt ack så tråkiga crosstrainern så infann sig ett lugn i kroppen och en behaglig glädje över att stå där och träna. Det har varit brist på inspiration till träning under en tid och nu är det precis som om det lossnade.

Jag trodde det mest var allt arbete, men kan det vara så att nu när alla krav på träning och prestation inför tävlingar är borta så kommer det tillbaka en skön glädje över att bara röra på sig? Att jag duckat träningsmässigt inför kraven och fokuserat på jobbet istället?

Jag drog mig just till minnes den där tillfredsställelsen och lyckan över att springa som jag kände under grundträningen i vintras. Känslan av lycka över att bara komma ut och springa kravlöst mitt i kalla vintern med allt vad det innebär. Den där vinterperioden som jag inte trodde jag skulle uppskatta.

Känner nästan att jag längtar till den här kommande lågsäsongsperioden för löpare nu!

Hoppas att jag kan hålla kvar vid den här känslan och viljan att komma ut och röra på mig i vinter. :-)