Uppbyggande eller nedbrytande

Den där känslan jag hade igår om begynnande irritation och ont i halsen försvann. Vaknade idag efter en många timmars sömn och kände mig utvilad. Nästan lite oförskämt mycket sömn, men eftersom jag dragits med sömnproblem under min stressiga period så har jag inte dåligt samvete för att sova länge utan brukar tänka att det är bra för både kropp och knopp!

Något som föranledde mina tankar om halsen igår var att jag noterade en något högre vilopuls än normalt också. Som det är just nu brukar jag kunna få ner min puls till 47-48 slag i minuten på förmiddagen när jag lägger mig på soffan och kopplar av. Igår kom jag inte ner lägre än i 51-52 och pulsen pendlade upp och ner lite oroligt runt 55-68 slag. Jag brukar försöka kolla min vilopuls på detta sätt då jag tycker det ger en bra indikation på om något är galet.

Idag var min puls tillbaka till sitt normala läge och allt kändes bra.

Därmed blev mitt beslut att prova på en längre distans och känna mig för beroende på hur kroppen svarade. Det blev ett bra besked från kroppen och vid 4 km så vände jag ut på min 15K-slinga istället för 10K-slingan. Det är en tur jag gillar, särskilt sträckan som går längs Svartån i Västerås. Samma sträcka ingår i Black River Run och Blodomloppet 10K i Västerås.

Lite fotopaus längs Svartån, 6 km sprunget

Det blev ett bra pass och gick som alltid snabbare än jag planerat. Mentalt tänkte jag att 5.50-6.00 tempo skulle vara lagom och resultatet blev strax under 5.40 min/km i snitt och en bit över 15 km. Benen blev lite tunga efter 11 km, men jag vet inte hur mycket som hängde ihop med den där mentala tanken att jag nu sprang längre än jag gjort på mycket länge och hur mycket som faktiskt berodde på trötthet.

Helt klart är ändå att detta sliter på min kropp. Hälsenorna är ömma och jag kommer känna av fotleder osv imorgon. Utan tvekan är detta ett nedbrytande träningspass. Träningsklockan tyckte dock att det konditionsmässigt var ett bra pass - träningseffekt 4.1 och återhämtningstid 40 timmar. Det luriga med träningsklockor som ger belastnings- och återhämtningsinformation är ändå att de räknar på kroppens kronditionsmässiga återhämtning och har ju ingen som helst vetskap om hur mina hälsenor mår eller status på ligamenten.

Jag tror ju ändå att det här var bra träning för mig. Den är som sagt nedbrytande, men om jag bara ger kroppen vila och tid till återhämtning så blir den ju uppbyggande. Kontraproduktivt blir det ju när man sliter på kroppen så hårt att man inte hinner träna upp sig för att man hela tiden måste ge mer tid till återhämtning än träningstid till uppbyggnad.

Hur tänker ni kring detta? När jag tittar tillbaka på min träning 2012-2013 så var det en tendens till mycket av snabba 10km pass som jag minns slet ganska hårt på både fötter och underben. Jag fick vila mycket, men det kändes inte som att kroppen inte riktigt hann återhämta sig innan nästa tuffa träningspass - alltid på gränsen. Kanske är jag bara överdrivet försiktig i detta med att ackumulera träningslast och medföljande slitage på kroppen?

Alldeles oavsett så måste man tänja på gränserna regelbundet om man vill förbättra sig och utöka sin kapacitet. Balansgången är hur ofta man kan göra det och på vilket sätt - allt är individuellt förstås.

Klart man får unna sig

Väldans vad dagarna rullar på emellanåt! Jag skulle ju ha skrivit inlägg i helgen, men det blev liksom bara inte av.

Just nu fortsätter jag främst på att fokusera på regelbundenheten i träningen. Har ännu inte tullat på mina tre pass i veckan och jag håller mig ganska bra till min plan. En fundering jag har just nu är om jag ska lägga in ett fjärde träningspass och hålla nere distanserna till 5K och 7.5K. Min plan är ju att successivt bygga distans med 7.5K och 10K så att jag närmar mig de där efterlängtade 15K och 20K distanserna.

Kroppen känns nöjd i alla fall. Jag har inga nämnvärda känningar i hälsenor eller fotleder - dessa brukar vara min indikatorer på ökad last.

I söndags sprang jag ett skönt milpass i "vårvädret". Ska jag se till mina gadgets och siffror så måste jag tolka det som att jag bygger upp en bättre kondition och uthållighet som är mätbar av träningsklockan. 5K passen ger mig en återhämtningstid på runt 22 timmar och 10K passet 33 timmar. För tre veckor sedan rapporterade klockan återhämtningstider på 33 timmar för 5K passen och upp till 3 dygn när jag tog mig ut på ett milpass. Med återhämtningstid på 22 timmar på 5K så borde jag utan risk kunna klämma in två 5K pass i rad vid ett tillfälle i veckan.

Öka distans för passen eller öka antal pass och bibehålla distansen? Det ena kanske inte utesluter det andra och kanske kan variera från vecka till vecka?! Får fundera mer på det.

Apropå gadgets så var jag lite fundersam på fördelningen mellan höger och vänster fot i tidigare inlägg. Träningsklockan och pulsbältet mäter ju nu fotisättningen individuellt för fötterna och jag hade en tydlig obalans på gränsen till oacceptabelt efter första test löpning.

De efterföljande passen har visat på mycket mindre skillnad. Kvällens 5K runda visar på fördelningen 49,1% L / 50,9% R vilket jag ser som helt normalt. För milrundan i söndags var fördelningen 49,5% L / 50,5% R. Inget som jag ser någon anledning att jobba med ... eller det gör jag kanske egentligen då jag nästan omedvetet tänker på att trycka ifrån lite mer med vänster fot. Anledningen till att det var så stor skillnad under testpasset tror jag beror på att det var otroligt halt ute den kvällen. Då var det nog så att jag stod med tryggheten på mitt dominanta högerben mer än på mitt mindre dominanta vänster.

Nåja, analyser i alla ära. Kvällens pass kändes skönt i all sin enkelhet och så fick jag belöna mig med semla efteråt. Visst får man unna sig? :-)

Har varit lite slarvig med kosten senaste tiden så det har inte varit lika strikt kolhydrat reducerat som jag tänkt mig. Vikt- och fettprocent-trenden är ändå nedåtgående och det är gott så.

Träningsökning, bli en löpningsknarkare igen

Det här med att hitta träningsrutin, ett bra träningsschema och kontinuitet, är inte helt trivialt. Jag provade ju på hälseneskada inför mitt första maraton under våren 2012. För hastig ökning av träningsmängd. Under min tid som löpare har jag haft känningar av begynnande hälsporre och även köparknä samt mycket gnäll från behinnor och fotleder. Allt sådant tyder i min mening på att kroppen är sliten och inte riktigt orkar med träningsmängden. Hur små eller diffusa signalerna än är så är det viktigt att lyssna på dem - det är min övertygelse.

Nu när jag på allvar vill komma igång igen så formuleras den där tanken i huvudet - "Hur mycket träning tål jag nu? Hur snabbt kan jag trappa upp?". En relevant fråga i sammanhanget är ju också vad jag siktar på?

Mitt lite obestämda och outsagda mål (fram till nu) är nog ändå att komma till ett läge där jag volymmässigt springer runt 30 km per vecka. I stil med 5+10+15 / 5+5+20 med en mix av tröskelpass, snabb distans och lugnt långpass. Det var där jag låg 2012-2014 och jag trivdes bra med det som bas.

Jag vill tro att jag utan stora problem kan springa på med en volym av 15 km i veckan fördelat på 3 pass i veckan. Jag vill absolut ha till 3 pass i veckan för att få kontinuiteten. Just nu springer jag 5+5+5 och tänker inte så mycket på hur fort det går. Tempomässigt har jag svårt att hålla igen och springa lugnt och just nu kanske jag springer snabbare än jag bör, det har alltid varit mitt dilemma.

Frågan är ju hur snabbt jag nu kan öka från 15 km till 30 km i veckan utan att hamna i de där belastningsskadorna som lätt kommer på köpet.

Läste lite på jogg.se där jag hittade ett svar av Peter P som jag gillade. Det var svar på det där om hur snabbt man kan öka och hur lätt man bedrar sig själv om träningsmängd.

"Men har du klarat den så enkelt så kan det väl inte vara nån större fara." 

Det är här jag tror många gör ett feltänk. Skador som hälsporre/Plantar Fasciit, stressfraktur, och löparknä kan komma smygande med inga eller små indikationer innan det är för sent. Så trots att man inte har känningar alls under träningen så kan man ligga på alldeles för stor dos vilket sakta överbelastar senor, muskler eller skelett så att när det väl börjar göra ont redan är för sent att backa.

Vi är alla olika och jag tror att våra kroppar kanske är olika tydliga mot oss eller också är vi olika bra på att lyssna in vad kroppen säger. Dock tror jag just att det är viktigt för de flesta av oss att betänka just detta att överbelastning kommer över tiden och liksom ackumuleras - som en fjäder som sakta spänns och sedan löser ut plötsligt. Det är viktigt att lyssna efter det svaga knarret från fjädern som spänns och se till att fjäderns spänningar får släppa med vila regelbundet så den inte brister av sig själv. :-)

Jag ska i alla fall fortsätta med 5+5+5 som bas under kommande veckor, men prova byta ut något 5 km pass mot 7,5 km emellanåt för att successivt närma mig ett veckosnitt på 20 km där jag inledningsvis kan ha två st 7,5 km pass (5+7,5+7,5) och sedan utöka med milen (5+5+10). Jag ska också se till att variera volymen från vecka till vecka så att jag har tyngre veckor med mer volym följt av en lugn återhämtningsvecka. Det som beskrivs i forumtråden som att pulsera träningen. Vid sidan av målet på 3 pass i veckan med successivt ökad volym så har jag ett tempomässigt mål att hålla igen - att försöka springa långsammare än jag känner att jag kan. Jag ska definitivt inte pressa mig.

Något jag längtar efter är den där sköna känslan i kroppen efter att ha sprungit mer än 30 minuter. Mitt grundmål är nog egentligen att kunna springa 3 pass i veckan på över 30 minuter där jag får känna på lite endorfin-kick, runners high. Den där belöningen brukar inte komma varje gång, men med 3 pass i veckan så har det stor chans att hända i alla fall 1 ggr/vecka - jag vill bli den där löpningsknarkaren igen. :-)

Inledde löparåret idag med min vanliga 5km runda, en skön vända som bjöd på lite sol.

Lugnt, ledigt, grått och blött

Har precis kommit hem från en 10 km runda i det gråa, blöta, trista vädret som bjuds. Det känns riktigt bistert med 3 grader och lätt dimma/regnstänk i luften. Löpningen känns å andra sidan bra och det är lika glädjande och roligt som det ska vara.

Så känner jag verkligen  - det är inte jobbigt att springa, möjligen kan det ju ta emot lite att ta sig ut i vädret och så kan det ju får vara så länge man orkar ta det där steget och kliva utanför dörren. Väl ute känns ju allt mycket bättre. Framför allt så känns det ju så fantastiskt mycket bättre att få komma in igen!  :-)

Nyåret blev festligt och sent, gårdagen lugn, slö och pizza-berikad. 

Idag och imorgon försöker jag hålla mig borta från jobbet. Har gjort några småinsatser på morgonen idag, men jag gör bara sådant absolut nödvändigt operationellt. 

Imorgon har träningscoachen ordinerat 25 min träning med TE 1.5 som mål. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna löpträna i 25 minuter och hålla mig så lågt som TE 1.5 där pulsen bör ligga på 115-130 slag/min. En rask promenad kanske det får bli? På lördag ska det följas upp med ett träningspass på 60 minuter TE 2.1 (125-140 slag/min).  Tror att jag lägger in två väldigt lätta löppass på 5 och 10 km vardera och försöker hålla 6 min/km. Det kommer antagligen ge mycket högre TE, men kroppen håller nog för det.

Det kommande året

Jag har gått och funderat lite på det där med vad jag ska ha för mål med det kommande året. Eftersom jag vet att jag kommer ha mycket resande framför mig en tid till så begränsar det mig en del. Jag vill inte sätta upp tränings- och tävlingsmål som jag inte känner att jag kan hålla.

Ett tävlingsmål efter året resultat skulle kunna ha varit att springa Stockholm Maraton på 3.20 eller kanske försöka nå 41 minuter på 10 km till Premiärmilen i vår. Nu tänkte jag dock egentligen inte alls sätta upp några tävlingsmål eller anmäla mig. Möjligen tänkte jag springa Mälarenergi Stadslopp och Blodomloppet här hemma i Västerås mest för saken skull.

Fick dock ett samtal från hustrun en kväll i mitten av december när jag låg på hotellrummet och tittade på nyheterna på tv4play. Hon sa typ "det måste vara något fel på mig, jag tror att jag vill springa Stockholm halvmaraton". Hon satte ju upp ett tufft mål för sig själv i år med att springa Lidingöloppet 15km. Det gick hur bra som helst ... även om det var jobbigt förstås (det ska ju liksom vara det).

Min tanke då var direkt att "Stockholm halvmaraton kan ju vara ett jättebra tävlingsmål, vi anmäler oss båda två!". Vi har dock inte anmält oss ännu, men jag är rätt säker på att jag ska anmäla mig och att vi gör 13 september till en trevlig Stockholmshelg med övernattning på hotell osv.

En halvmaraton i september låter som ett alldeles rimligt och genomförbart tävlingsmål under rådande omständigheter. Jag har aldrig tävlat på halvmaratonsträcka och det känns roligt av den anledningen. Ett träningsmål tidsmässigt kommer att vara 1.40 även om det nog är alldeles för snabbt för mig. Det ligger dock i linje med mina resultat på milen och maraton från detta året.

Ikväll blev det en (känslomässigt) lätt 5 km runda i 4.50 tempo. Träningsprogrammet hade ordinerat vila idag och imorgon. Jag har dock haft vila i 3 heldagar nu och kände mig fräsch i kroppen. Träningseffekten som beräknas nu är nog lite fel känner jag. Passen ligger riktigt högt - jag vet att jag är ganska otränad, men så illa är det inte med återhämtningen tycker jag. Träningsklockan dömde kvällens pass till TE 3.3 och Firstbeat ATHLETE uppgraderade det till TE 4.2 utifrån historiken i de senaste 7 passen. Jag saknar data från 2/11 till 29/11 pga strul med träningsklockan där registrering av RR-data försvann tillsamman med flera träningspass.

Det där programmet brukar vara väldigt hjälpsamt i att hålla kolla på träningsbelastningen, men just nu saknar den ju lite data så jag har överseende. Samtidigt vill jag inte ignorera det helt då jag faktiskt kände mig trött i fotlederna efter förra passet i onsdags. Kände till och med av hälsenan lite ner under hälen.. PF-varning?!

Passar mig nog för att dra igång träningsvolym för snabbt - lugnt och fint nu Andreas!

Fortsatt varmt...

Inte helt oväntat fortsätter franska rivieran att erbjuda sol och värme. Här solas och badas mest hela dagarna. :-)

Igår var vi in till Antibes en sväng och åt middag på en mysig restaurang i gamla stan. Idag tog jag mig an ett milpass på sena eftermiddagen då värmen börjat dala neråt. Tror temperaturen hade gått under de trettio när jag sprungit klart. Gick ut första halvan i ca 4.30 och tog det lättare hem i maraton tempo, 4.50.

Jag springer fram och tillbaka längs kusten, men idag gjorde jag även en avstickare in mot land längs en kanal som tydligen heter Canal la Siagne.

Fortsätter "lata" dagar med sol, bad och löpning. :-)

Varmt!

Passade på att lufta benen lite efter lunch idag. Med 32 grader och gassande sol så blev det ganska varmt. Nådde piren vid Cannes halvvägs och vände tillbaka. Det blev 6 km i 4.35 min/km - ett anständigt träningspass så här mellan baden.

Det går undan

Nog går tiden undan?!

Inser att april bara försvann och att det bara återstår några få veckor av träning inför Stockholm Maraton. Lite av träningspanik borde infinna sig, men jag är tar det med ro. I år har jag egentligen inga stora ambitioner annat än att spring lite snabbare än förra året. Mitt lite högt satta träningsmål (3.30) har ju inte varit något riktigt realistiskt tävlingsmål. Förra årets 3.53 kan kanske bli ner mot 3.40 och lite under kanske. Just nu ser jag mest fram emot att få förhoppningsvis få springa och njuta av folkfest och lite bättre väder än förra året.

Sitter och skriver detta inlägg på tåget från Stockholm och har bestämt att jag ska springa ett lätt distanspass senare i eftermiddag. Igår planerade jag och hustrun hastigt om vårt valborgsmässofirande. Svågern fick besked igår om sin cancerbehandling och ville ha sällskap så vi lämnade barnen hos morfar och åkte till huvudstaden. Svågern var märkligt lättad över det tuffa besked han fått. Tydligen kommer man att helt ta bort höger ben och ännu en del av höften för att få bort tumören. Han sörjer inte (inte än) så mycket förlusten av benet utan gläds över att inte behöva gå igenom 6-8 månader av tunga cellgiftsbehandlingar igen. Behandlingen är alltså relativt lätt sett ur hans tidigare erfarenheter och han vill ju bara få bukt med cancern och bli frisk. Ett litet orosmoln finns dock då man upptäckte två små prickar på lungorna också. Om detta är cancer så ska det också vara förhållandevis lätta att behandla, men innebär ju i så fall att en spridning skett som kan innebära fortsatta problem. En ny undersökning ska fastställa om dessa förekomster verkligen är cancer så en liten tids väntan till på definitivt besked.

Mitt eget perspektiv på tillvaron förändras förstås och jag ska verkligen njuta av min löprunda i eftermiddag - den brutala påminnelsen om att det alls inte är någon självklarhet att vara frisk och kunna springa.

Slukad

Förra veckan blev en lugn mellanvecka . Behov av vila i början av veckan i kombination med mycket arbete har gjort att det blivit lite tid till träning och bloggande - slukad av jobb igen helt enkelt. :-(

Känns inte som att träningsveckan blev fel dock. Jag behövde vilan där i början av veckan och igår, söndag, kom jag i alla fall iväg på mitt efterlängtade långpass över 2 mil. Det blev 22 km i 4.55 min/km.

Ett riktigt tufft pass för mig. Vid 18 km hade jag en riktig dipp och tänkte ett tag att "nu lägger jag ner", men lite löpstegsbyte, fokuserad andning, nedförsbacke och jävlar anamma tog mig vidare. Hade ont i båda benen - vader och hälsenor.

Var lite orolig (som alltid) att jag dragit på mig något skit, men nu ikväll när jag gav mig iväg på en lätt 5:a för att mjuka upp musklerna lite så kände jag ingenting. Nåja, lite kände jag - en grym träningsvärk i vaderna ... och låren också ... och rumpan. :-)

Således upplever jag att det blev ett riktigt bra långpass. Nästa långpass ska jag försöka att springa i lite lägre tempo, det är inte optimalt att varje gång ta ut sig så som jag gjorde denna gång.

Resultat = smärta

Under eftermiddagen idag började en begynnande träningsvärk göra sig gällande ... främst i sätesmuskeln. Det får ses som ett bra kvitto på gårdagens insats med backintervallerna. Låren är också lite små-möra.

Testade att springa ett kort återhämtningspass när jag kom hem från jobbet och det är väl tveksamt om det hjälper eller om det snarare stjälper. Det var trötta muskler som släpade runt mig. Glädjande nog ingen illavarslande ömhet - bara trötthet i muskler och leder.

Tror att den där träningsvärken jag känner bara är början på något som kommer att växa till smärta imorgon. :-)

Nu väntar lite fredagslugn med grillning, ett glas vin (eller två?) och kanske en film sedan. Även om denna arbetsvecka bara var fyra dagar så gick den ändå skrämmande fort.

Backintervall

Jag har fortfarande lite oroande känningar i vänsterbenet. Det är hälsenan, vaden, benhinnor - lite varstans som det känns o-bra just nu. Sammanfattningsvis kan man säga att benet känns lite stumt - det känns (lite överdrivet) som om jag haltar på vänster när jag springer. Det flexar liksom inte - fast det gör det ju. Mest känslan som är lite skum. Kanske bara för att jag är kort/stel i vadmusklerna (gubbvad?!).

Så där kändes det förra våren också så jag är lite observant nu för då gav ju vänster hälsena upp. Skillnaden nu är jag håller igen när jag känner så här och ivrigt gör mina tåhävningar. Förra året visste jag inte bättre och fortsatte springa mina milrundor så snabbt jag kunde tills det inte gick att springa längre. :-)

Igår när jag sprang en lätt 5:a med hustrun så kändes det inte helt bra vänsterbenet och därför var jag lite tveksam ikväll när jag gav mig iväg.

Jag antog ju en träningsutmaning från Lennart i måndags. Vill ju inte tro att detta var ett aprilskämt - man kan väl inte skämta om en så allvarlig sak som att springa backintervall, eller? :-)

Alldeles oavsett så ville jag ändå göra ett helhjärtat försök - aprilskämt eller inte! Glädjande nog så kändes det alldeles bra  (kanske lite överdrivet) och jag joggade de dryga 4 kilometrarna bort till Billstabacken som jag skrivit om tidigare.

Det där med att springa intervall och försöka hålla räkning verkar svårt för mig. Jag tappar ständigt bort mig. Konstaterar "4" och tänker direkt ... "var det 4:e intervallet eller ska springa 4:e nu?". Hmm....jo så var det idag och jag valde att räkna lågt. När jag med säkerhet sprungit 8:e intervallet så var benen skapligt möra   och jag tänkte att jag klämmer ett sista. Med nio intervaller avklarade så lunkade jag hemåt.

Nu när jag gått igenom passet ser jag att jag fick ihop 11 intervaller. Kanske jag tog i för lite och bara ska tillgodoräkna mig nio? Får öva på detta! :-)

Varje intervall blev ca 34-37 sekunder följt av 70-90 sekunder joggvila. Träningsklockan och dess GPS hänger ju inte riktigt med i intervallsvängarna, men det ger ju en ungefärlig bild trots allt. Tiderna är ju dock rätt bortsett från något av intervallen där jag inte riktigt lyckades trycka in knappen på toppen - var lite upptagen med att andas eller något sådant.

Som synes har jag en ganska skön back på vägen till och från Billstabacken också där jag skulle kunna springa backintervaller. Den är i samma kaliber, men inte lika cool då den saknar varningsskylten. :-D

I nära anslutning till den där andra backen ligger en pulkabacke som jag nog kommer att prova springa lite backintervall i senare när det torkat upp lite.

Detta blir nog det tredje backintervallpasset jag springer någonsin - möjligen är jag lika dålig på att räkna dess...

Den där hårfina gränsen

Gränsen mellan galenskap och genialitet är ju hårfin sägs det. Lika hårfin är ju gränsen mellan att hjälpa och stjälpa ibland. Jag stod verkligen och vacklade idag - ska jag eller ska jag inte?

Den stora frågan vila eller träna?

Generellt ska man väl vila hellre än träna när man väl ställer sig den frågan. Frågan kommer sig ju oftast av en anledning. Men lite som när man haft en förkylning och börjar känna sig bra så måste man ju våga prova ibland ... antingen blir man bättre eller sämre. Man kan vila i en "evighet" och inte känna sig bättre förrän man kommit ut på det där förlösande träningspasset igen.

Jag tog risken idag och genomförde mitt efterlängtade långpass. Solen och fågelkvittret påverkade alldeles säkert mitt beslut. Det kändes inte alls 100% i vänsterbenet idag heller. Men det var heller inte lika illa som igår. Inledde lugnare idag än igår och efter 5 km så kändes det mycket bättre. Ljuvliga endorfiner? Visst känner jag fortfarande av vänster hälsena så här efteråt, men inte mer än en etta på tiogradig skala.

Det blev drygt 18 km i 5-tempo - lite snabbare än de 5.15-5.20 som jag hade tänkt mig. Pulsen låg å andra sidan på låga 150 i snitt så det kändes väldigt lätt.

På väg uppför mördarbacken idag vid 14 km

Tog mig uppför den där backen, som jag skrev inlägg om tidigare, där jag tänker köra lite backintervaller framöver. Den ser ju beskedlig ut när man kommer springandes nerifrån, men den svänger tvärt uppför vid kröken till höger. Suger bra i benen kan jag lova - inte så extremt långt, inte extremt högt, men brutalt.

Varning för brant backe när man kommer uppifrån.

Nu får det bli fokus på excentrisk tåhäv och vila eller bara lätta korta pass under veckan. Om allt känns bra så siktar jag på ett längre långpass till helgen som kommer, sisådär 20-22 km. Hög tid att komma upp lite i längd på långpassen nu.

Dags att grädda lite pannkaka till äldsta sonen nu. Han ska iväg och prova på en lajv-aktivitet under påsklovet och behöver ha egen matsäck med sig.

Vid tröskeln och påskfint

Här har varit en lugnt men effektiv dag så här långt. Det lugna får morgonen stå för - jag tog sovmorgon till halv nio och satt i soffan och halv-tittade på TV4s morgonprogram och åt frukost.

När jag kände mig nöjd med det så gjorde vi gemensam sak här hemma och började städa ur på altanen. Ut med alla saker och ut med den gamla mattan. Jag var ju och köpte ny matta igår och det finns väl ingen anledning att vänta med att lägga den på plats? In med den nya mattan och på plats med allt som ska vara på altanen (och lite till). Vi har lite av vinterförvaring på vår altan så det är ju en hel del saker som nu måste hitta en ny förvaringsplats tills våren och sommaren är här på riktigt.

Idag får vi hit hela min familj på påskmiddag och då kan det ju vara skönt att njuta av vårvädret i uterummet när vi äter.

Lite trångt när vi blir så många, men det brukar funka

Sol och skitiga fönster är ju en riktigt trist kombination. Bara att sätta igång och tvätta, jag hann faktiskt med att tvätta alla fönster på altanen ut- och invändigt - det är ändå några stycken. :-)

Lagom till lunch så var vi färdiga. På träningskläderna och ut i vårsolen!

Det blev 15 km tröskelpass idag, ett snitt på 4.40 min/km. Vet inte varför min ben envisades med att springa på som de gjorde. Kanske berodde det på att jag klädde mig lite väl svalt och var tvungen att få upp värmen. Kanske berodde det på att jag ganska tidigt kom in på nysopade cykelbanor som inbjöd till ökat tempo. Kanske var det pga av vårkänslan och att det spritter i benen. Fort gick det i alla fall - hela tiden på mjölksyragräns.

Nu börjar klockan närma sig 15 och jag måste duscha och få något i magen - energinivån börjar bli akut låg nu. Vill ju inte ha några griniga påskgubbar här hemma. :-)

GLAD PÅSK!

Back on track

Jodå, nog blev det så att jag inte lyssnade på coachen. Ut i den sköna kvällsluften som luktade lite vårligt (inbillning?) för att lufta benen lite. Det blev ett lätt 5 km pass för att se hur kroppen känns.

Allt känns fortfarande bara bra. Kanske är jag överdrivet nojjig, men jag vill verkligen inte äventyra dessa 8 veckor som är kvar inför Stockholm Marathon. Nu ska jag jobba på att utöka längden på mina långpass. Tror jag ska satsa på korta 5-8 km rundor med inslag av högt tempo och backe mellan långpassen och försöka utesluta milpass helt. När jag springer milen så händer det lätt att jag gör det i för högt tempo och det sliter lite för mycket på kroppen till ingen större nytta känns det som.

När jag talade om för coachen att jag sprungit ikväll så fick jag frågan om att öka aktivitetsklassen till 7,5 igen. För att lätta på samvetet lite så gick jag med på det, tror att jag blev förlåten för jag får tydligen springa imorgon igen. :-)

Lång(sam)pass

Bandysäsongen är över för grabbarna nu så våran helg har varit helt utan planerade aktiviteter för barnen. Tror vi alla i familjen har njutit av att få ha sovmorgon två dagar i rad. Helt otroligt. :-)

Förutom inköp av foot pod till mig igår så ägnades dagen åt lite promenad på Mälarisen. Vi lät grabbarna åka längs den skridskobana som är upplogad på Västeråsfjärden. Inte fel med med lite fika i solen som verkligen värmer härligt nu. Eftermiddagen ägnade grabbarna åt att spela bandy ... igen - släppte av dem på Rocklunda där bandyplanen var öppen för allmänheten och de blev kvar där i drygt två timmar. Mycket skridskoåkning för dem med andra ord. Själv testade jag min foot pod. Jag lyckades göra lite nytta genom att montera lite krokar och duschstång i lilla duschrummet som vi renoverat. Det är nära att bli klart nu, imorgon kommer duschväggarna och då kan vi börja använda duschen igen. Det har tagit lite tid ... så där ett halvår.. drygt. :-)

Lördagkvällen avslutades som för det flesta kan jag misstänka, med melodifestival.

Idag har det inte blivit mycket gjort. Jag och hustrun sprang ett långpass tillsammans. För min del blev det väl varken särskilt långt eller jobbigt - fast helt i linje med vad jag planerat och behövde. För hennes del blev det ett riktigt bra pass på nästan 15 km med ett snittempo på 6.10. Hon tog sig hem med  något stumma ben som ändå lyckades avsluta i 5.50-5.40 tempo.

När jag tittar på veckans träning så summerar jag 41 km denna vecka och det är 10 km mer än jag hade för avsikt. Fast å andra sidan har 20 av dessa kilometrar gått i 6-tempo så belastningen på kroppen har nog varit begränsad.

Nu väntar en lugn och skön söndagskväll. Ha det så gott där ute!

Återfunnen glädje och inspiration

Nu vågar jag säga att jag hittat tillbaka till träningsrutinen igen. Det har gått 5 veckor med kontinuerlig träning.  Ikväll tog jag mig ut på en kort vända för att avsluta arbetsveckan - en sådan där skön rensa-huvudet-runda.

Jag sprang ikväll och tänkte mest att det var fantastiskt skönt att rulla på i mitt behagliga 5 min/km tempo. Egentligen är det ett riktigt såsar-tempo för mig - så där att det inte är utan slitage, men heller ingen kvalitet. Fast just nu känns det så mycket viktigare att få springa och känna att det är behagligt och bara roligt än att springa och flåsa mjölksyra. Just att få hitta glädjen och viljan att springa igen är så otroligt skönt.

Det har varit en tid nu där det varit svårt att prioritera träningen och den uteblivna träningen har också lett till att viljan och glädjen tonats ner. Varje gång jag tagit mig iväg har det varit mer av "jag måste spring nu när jag har hittat tid"-press.

Tittade lite på mina snitt-tempon för den senaste tiden och ser att nästan alla pass går i 5-tempo just nu, några är lite långsammare. Men samtidigt är det inte så att jag springer i samma tempo hela tiden - jag lägger in tempoökningar under passen så kilometertiderna varierar en del.

Fast i kväll såsade jag på i samma fart hela vägen .... och jag njöt av det.

Gemensamma mål

Ikväll slog jag följe med hustrun på en lugn 5 km runda. Min försiktiga inställning till ökningen av träningsvolym - den lite lätt överdrivna rädslan att hamna i förra vårens problem - gjorde att jag tog det lugnt efter söndagens långpass. Måndagen passerade utan någon som helst känning i kroppen. Idag när jag vaknade kände jag en viss trötthet runt fotlederna och då främst i vänster.

Kvällens runda gav inte signal om att något var dåligt ställt. Tvärtom känns det lite bättre nu efter att ha joggat en sväng.

Fokus för kvällen blev istället att försiktigt och liksom i smyg trycka upp hustruns tempo lite - bara så där 5-10 s/km jämfört med var hon brukar ligga. Hon har nämligen inspirerats lite och anmält sig till Lidingöloppet 15 km. Så det blir lite av gemensamma träningsmål här hemma nu.

Hennes mål är väl inte uttalat annat än att ta sig runt 15 km, men jag vet ju att hon vill komma under 6 min/km och jag tror hon ska klara av 5.50 min/km om hon går in för det. Just nu klockar milen lite över timmen. Jag lycklades ändå flytta henne lite ur komfortzonen ikväll och de sista två kilometrarna klarades under 6 min/km. Tungt att komma igång med löpning så här innan vintern släppt sitt grepp.

Fick till och med lite accept på min insats - "det är inte helt dumt att springa med dig ändå". :-)

Fjällen

Just nu befinner jag mig i Funäsdalen på skidsemester med familjen. Vi reser med en annan familj och delar stuga. Viktigt att det funkar bra med familjen man reser med då man lever så nära inpå varandra - man vill ju gärna kunna slappna av och vara sig själv utan att irritera medresenärerna. Själv kan jag ju alltid fara ut och springa om jag börjar känna mig instängd och behöver lite egentid. :-)

Funäsdalen, första dagen

Faktum är att jag hunnit springa två gånger (inte för att jag behövde komma undan, bara viljan att komma ut). Passade på att springa en sväng direkt när vi kom fram efter den långa bilfärden. Idag kom jag också ut på en runda - känner att jag måste komma igång med lite löprutin.

Det har blivit lite kortare 5 km rundor nu - å andra sidan kan jag konstatera att det tar rätt bra. Hemmavid så är höjdstigningen på 5 km ca 25 meter. Här är höjdstigningen 130 m på 5 km. Det känns i benen och efter två dagars utförsåkning så var låren lite möra under eftermiddagens löprunda.

Tänndalen idag.

Besöket här i Funäsdalen är det första och vi inledde med utförsåkning här igår. Inte några dåliga backar alls, men  inte exceptionellt på något vis heller. Dagens besök i Tänndalen var däremot riktigt bra! Hit kommer vi att åka flera gånger under veckan. Ramundberget väntar fortfarande på vårt besök - kanske ska plocka fram den tjocka plånboken och testa lite Heli-Skiing?! :-)

Fika är ju alltid gott - killen till höger ser lite trött ut med all rätt, feber nu.

Vädret är bra även om det kanske ser lite bistert ut på bilderna. 8-10 minus och svag vind 1-3 m/s max. Det har snöat lite lätt och imorgon kanske det ska bjudas lite spridda solstrålar.

Får de hur det blir de närmaste dagarna blir med förkylningar. Äldsta sonen ligger i sängen nu med feber, 39 grader. :-(

Ett skönt pass och ett märkligt

Jag kom ut på lite "premiärlöpning" igår som jag hade hoppats. Det var ett sådant fantastiskt väder - vilken energikick!

Solsken och bra underlag

Den enda fördelen jag kan se med att det töat lite är att vägarna blir rena. Man får ett riktigt bra fäste på de flesta ställen. Några få undantag där det är skuggigt och där gruset liksom smält in helt i isen.

Söndagspasset blev nästan 12 km och det blev lite av eufori under löpningen. En sådan där härligt genuin känsla av glädje inombords. Tycker fortfarande att det är helt fantastisk att man kan få den känslan av att bara springa. :-)

Äldsta grabben spelade bandymatch samtidigt som jag planerat in mitt träningspass. Så jag tog chansen och sprang förbi bandyplanen. På så vis fick jag se slutet på första halvlek

Halvleksvila - dags att springa vidare

Den samlade föräldraskaran fick njuta av högkvalitativt bandyväder. Det kan inte bli mycket bättre än så här.

Inte så svårt att förstå att detta var det sköna passet. Så vad är nu det där märkliga kanske du undrar? Jo, jag tog mig ut ikväll igen då kroppen liksom ropade efter att få springa bort lite jobbstress samtidigt som jag fick lite mersmak av att springa efter gårdagen. Ikväll är det emellertid snöfall och solen lyser ju med sin frånvaro. :-)

Vad händer då? Jo jag skjuter iväg i full fart hemifrån. Känner hur jag flyter fram över snön, skönt steg, riktigt klipp. Det här går undan!

Men... sedan när jag är hemma och kollar på träningsklockan så inser jag ju hur relativt långsamt det gått. På ett kort 5 km pass så har jag bara sprungit 2 sek/km snabbare än på mitt 12 km pass igår. Jag som tyckte mina första kilometrar måste gått i 4.20-4.30 tempo minst.

Varför blir det så där ibland? Att man känner att allt fungerar och känns lätt och snabbt - men så är det inte alls så?! Jag intalar mig att det var nysnön som bromsade mig - att det hade gått så fort jag kände att det gjorde, om det bara hade varit barmark. Självförnekelse kan vara bra någon gång ibland tror jag, säger jag mig själv.

Ljusnar det kanske...

Att vi går mot den ljusare tiden känns på något sätt tycker jag. Svårt att sätta fingret på det. Kanske är det bara så att det varit lite klarare väder några dagar senaste tiden så att solen på luncherna gör att man upplever tillvaron som ljusare. Hur känner du, är det fortfarande bara vintermörker?

Möjligen är det så att det ljusnat lite på träningsfronten också. Jag tror att jag har fått till lite rutin faktiskt. Det hänger förstås på hur det fortsätter. Jag fick i alla fall till tre pass förra veckan tis, tors & sön. Idag och tisdags sprang jag också. Hoppas att komma ut en sväng på lördag också någon gång mellan packning inför Indien och firandet av svärmor som fyller 65 år. Då har jag fått till tre pass denna vecka också. Träning har i alla fall gett mig mer energi och skapat den där känslan av vilja komma ut och springa igen. *lycka*

Sedan kommer ju utmaningen med att få till träning i Indien kommande vecka. Min målsättning är ändå att  få med mig träningskläder och skor i handbagaget. Utrymmet är avgörande så jag funderar på om det kan räcka med mina Merrell Trail Gloves. De går att klämma ihop rätt friskt så de inte tar så mycket utrymme. Frågan är bara hur det gör sig att springa med dessa på löpband?

Har ni erfarenhet av löpning med minimalistiska skor på löpband? Själv har jag ingen som helst erfarenhet alls av löpband. Jag har ju bara sprungit på löpband en gång i butik då de filmade mitt löpsteg - före och efter de formgjutna inläggen till skorna. Tror att det kommer att blir så i alla fall.

Optimeringen fortsätter... kanske kan man kombinera shorts för löpning och bad? Vet inte hur det ser ut med pooler och bad på hotellet, men det stabila vädret i Mumbai nu med sol och 28-30 grader känns ju inte helt fel i det avseendet. :-)

Tror dessvärre att tiden kommer att vara den trånga sektorn för alla mina planer.