Lite för bra känsla?

Igår hade jag en riktigt stillasittande dag på jobbet med lunchmöte dessutom, så ingen lunchpromenad. En promenad mellan parkeringen och kontoret var allt. Det är i och för sig nästan 1000 steg i vardera riktning. Jag bestämde mig i alla fall för att ta en rask promenad när jag kom hem. Fem kilometer på 40 minuter, så där så att jag fick upp pulsen - 8.20 min/km. Kändes bra också att få röra på benen efter söndagens 12 kilometer.

Ikväll kände jag första gången på mycket länge att det inte tog emot att ge sig ut och springa! Hurra!

Jag har dragits med den där motvilliga känslan en längre tid, jag är sådan som ofta går hemma ombytt och drar mig lite för att ge mig av. När jag väl kommer ut genom dörren känns det bra och jag tycker om att springa. 

Men den där sköna känslan idag gillar jag och den höll i sig genom hela mitt löppass ikväll. Fem kilometer njutning. Det är nästan så där läskigt bra att jag drar öron åt mig - det är när det går lite för bra som man ska vara försiktig och hålla igen.

Jag riktigt kände hur flög fram ikväll utan större ansträngning och avslutade de två sista kilometrarna i 4.45 tempo och ändå toppade inte pulsen mer än 174 och med ett snitt på 159 för hela passet. Lite för bra för...

Tänker ändå att jag också "slarvat" lite kostmässigt med kladdkaka igår och hamburgare med pommes till lunch så det fanns nog lite av raketbränsle i kroppen jämfört den vanliga fettdriften. :-)

Med tanke på genomsnittstempot så får jag nog klassa kvällens femma som ett tröskelpass ändå.

För att återkomma till siffror och gadgets så sade träningsklockan ikväll att min återhämtning var riktigt bra (+3, den rapporterar detta efter ungefär 1 km / 5min) och efter avslutat pass så uppgraderades mitt VO2max till 51. Så något i träningsklockan tolkar ju också att min puls och mitt tempo tyder på en konditionsförbättring. Skönt när den egna känslan bekräftas av tekniken. :-)

Den kommande tiden får visa om det är en lite för bra känsla eller om det bara är ett skönt kvitto på senaste tidens träning.

Lite riktig vinterlöpning!

Riktigt skön känsla att springa ikväll! 

Det var längesedan man fick springa i riktig vinterkyla. ☺ Det har ju inte blivit så mycket vinterlöpning sedan vintern 2012/2013 då jag sprang riktigt mycket grundträning inför Stockholm Maraton.

Jag tycker ändå om att springa på vintern när det är snö och minusgrader. Jag gillar den för mig meditativa växlingen mellan mörker och ljus där gatlyktorna lyser upp snön, se sin skugga komma och försvinna. Höra knarrandet under sulorna. Det blir också ett så härligt dovt ljud ute när snön kommer, lite som att springa i en dröm...på ett positivt sätt.

Lika drömlikt som det är så är det också så påtagligt närvarande. Jag känner kylan bita i kinderna, känner den kalla luften hela vägen ner i lungorna. Dimman i luften vid utandning,  knarrandet under skorna. Jag är där till fullo.

Det ger mersmak!

Back on track

Jodå, nog blev det så att jag inte lyssnade på coachen. Ut i den sköna kvällsluften som luktade lite vårligt (inbillning?) för att lufta benen lite. Det blev ett lätt 5 km pass för att se hur kroppen känns.

Allt känns fortfarande bara bra. Kanske är jag överdrivet nojjig, men jag vill verkligen inte äventyra dessa 8 veckor som är kvar inför Stockholm Marathon. Nu ska jag jobba på att utöka längden på mina långpass. Tror jag ska satsa på korta 5-8 km rundor med inslag av högt tempo och backe mellan långpassen och försöka utesluta milpass helt. När jag springer milen så händer det lätt att jag gör det i för högt tempo och det sliter lite för mycket på kroppen till ingen större nytta känns det som.

När jag talade om för coachen att jag sprungit ikväll så fick jag frågan om att öka aktivitetsklassen till 7,5 igen. För att lätta på samvetet lite så gick jag med på det, tror att jag blev förlåten för jag får tydligen springa imorgon igen. :-)

Plötsligt lite fart

Äntligen lossnade det ikväll och jag fick till lite fart på milen. Som oftast i min ostrukturerade träningstillvaro fanns det ingen plan för dagen annat än att jag tänkt att jag skulle springa en mil ikväll.

Grisigt trött efter en natt med dålig sömn, tidigt på jobbet och sent därifrån så lyckades jag med stort motstånd släpa mig ut. Som oftast kändes det ändå ganska bra när jag väl stod omklädd och klar på gatan utanför huset.

Joggade iväg lite lugnt och tänkte nog mest att jag skulle göra en bekväm såsar-mil. Men ganska snart stod det klart att det var fart i benen ikväll ... eller om det egentligen var andningen som kändes rätt. Ska jag välja en sak som stack ut på ett positivt sätt så var det just andningen ikväll och den bästa känslan var under kilometer 3 och 4 när jag hade ett riktigt skönt flyt och bra tempo.

Sedan började verkligheten komma ikapp mig och de sista kilometrarna fick jag kämpa på med medelpuls runt 185. :-)

Det kanske finns lite hopp om att kunna passera den där magiska sub45 gränsen med officiell tid på Premiärmilen?

Bra känsla igen

Efter senaste tidens känsla av "motgång", det vill säga att jag helt enkelt inte hittar den där lusten att springa, så hade jag idag en bra känsla när jag sprang milen.

Det blev en helt oplanerad milrunda där jag inledde lugnt de första 3 km ihop med hustrun. Därefter satte vi på lite musik istället och jag ökade tempot. Detta blev ett riktigt skönt pass med lite inslag av fartlek, men främst bara njuta av att springa. Fokuserade lite på andning och teknik också. Hälsenan är mycket bättre - lite känningar den första kilometern, men inget nämnvärt under resten av löpningen eller efteråt.

Tror jag behöver ha lite mer av sådana pass för att bygga upp den där känslan igen av att vilja komma ut och springa. Såg att detta blev det tredje passet denna vecka och kanske är det så enkelt att lite regelbundenhet och volym på träningen skapar den där rätta känslan som jag nu saknar?

Det blev inget inlägg under gårdagen, mest för att jag inte kände för att skriva. Den där krogrundan i fredags blev lång, hann avverka 3 krogar under kvällen med start vid 16-tiden - kom hem kl 3. :-)

Ändå blev det rätt sansat. Jag var uppe och igång redan före 10 på lördagen. Handlade mat och provade på att laga till nyårsdesserten (mer om det senare). Därefter lunch och ner på stan igen för att gå på bio hela familjen - vi har verkligen sett framemot att se Hobbit! De 3 timmarna i biosalongen kändes knappt som 2 timmar. Gillar filmen, den var riktigt bra faktiskt. Nu får man vänta på uppföljare. :-)

Nästan kusligt eller?

Idag kom jag äntligen ut på ett efterlängtat långpass. Det har liksom byggts upp en förväntan inombords nu en tid att få komma ut och springa minst två mil. Enda hindret har ju varit det där med att hitta tiden.

Så nu hittade jag, eller gav mig själv, den där tiden och sprang iväg. Välbehövlig genomkörare av systemet på alla nivåer - benmuskler som får jobba, hjärtat får slå och tankarna får flöda fritt genom skallen.

Det är en sådan obeskrivligt skön känsla i kroppen efteråt ... fast det vet väl redan de flesta av er som läser denna blogg?! :-)

Dagens långpass blev 22,4 km i 5 min/km tempo så klockan stannade på 1.52. Det var nästan så att jag funderade på att springa en bit till, jag joggade runt kvarteret ett varv och funderade på det faktiskt.

Västerås Slott rakt fram

Passade på att ta ett par kort utefter dagens sträcka där jag bland annat passerade Västerås Slott och även sprang längs Mälarens strand

Lugnt på Mälaren

Det var lugnt på Mälaren idag och inte bara där, något som nästan kändes lite kusligt idag var att jag inte mötte eller såg några andra löpare ute. Det var massor av folk som promenerade. Att springa längs rätt välbefolkade sträckor under två timmar och (nästan) inte se någon annan löpare känns ju konstigt. Jag skrev ett "nästan" där för se sista 200 m upp till huset hemma så mötte jag faktiskt en granne som just gav sig iväg på tur. :-)

Är det slumpen eller har marjoriteten av löparna flyttat inomhus till löpbandet nu när temperaturen börjar krypa under 10 grader?

Med lite frustration så går det undan...

Hade en sådan där dag på jobbet idag när jag har svårt att summera vad av det som jag tänkt göra som blev gjort och vad det faktiskt var som hände och vilket resultat det fick. En skön 9 timmars dag med kort lunch och några halvdruckna koppar kaffe.

Nu är det förhoppningsvis inte så illa som det låter, men det gick verkligen lite fortare idag än att jag riktigt hängde med. Hade lite ärenden som skapade en del frustration hos mig.

Så när jag äntligen kom innanför dörrarna här hemma ikväll så kände jag mig som något skumt mellanting av ett åskmoln och ett sånt där tillplattat "road kill" man ser efter vägarna. Universal-receptet på ett sådant tillstånd är träningskläder och skor på och nöta en mil asfalt.

Jag tog fasta på min egen ordination och satte av. Och med löpning kryddad med extra mycket frustration så gick det snabbare än vanligt. Klockade mina 10 km på 44 min - jag hade en sådan där skön känsla ikväll när benen matar på och det stundtals känns som om man flyger fram och det finns ett skönt driv i steget.

Om jag nu ska räkna på detaljer så tror jag faktiskt att det är min snabbaste uppmätta mil hittills. Drar jag bort de där avslutande 28 sekunderna så blir 10 km tiden 43:40 vilket är några sekunder snabbare än tiden från det regniga 8/8 i år då jag sprang på 43:51.

Nu är ju inte träningsklockan på något vis exakt så detaljerna spelar ingen större roll, men det känns ju bra ändå. Framför allt så har jag börjat klara av att springa kilometersträckor ner mot 4 minuter utan att helt bryta ihop och det känns ju som ett bra steg framåt, bara att träna lite uthållighet - sub 40 here I come! :-)

Vila och laddning

Det har varit lugnt här på bloggen några dagar. Så också på träningsfronten för mig, mycket vila. Gjorde en kort träningsrunda i tisdags i Alingsås och sedan uppehåll fram tills igår, söndag.

Söndagen bjöd ju på varmt och skönt väder. Så det blev en gemensam tur i spåret med hustrun i riktigt lugnt tempo då hon har det besvärligt med andningen pga allergin. Vid 8 km tog allergin överhanden och hon kunde inte riktigt fortsätta.

Jag hade emellertid kommit igång och kände mig pigg i kroppen så hon tyckte att jag skulle fortsätta. Det gjorde jag också, jag fortsatte från spåret ut på cykelbanorna och gjorde ännu en mil i lite över maratempo.

Sammanlagt blev det 19,5 km och det kanske var i längsta laget så här en veckan innan Stockholm Marathon, men det kändes verkligen bra och hellre att få med sig den där sköna känslan än att gå och oroa sig lite över hur det står till med kroppen. De första 8K gick ju riktigt lugnt i 6.50 medan de resterande 11k gick i 5.20.

I tisdags fick jag lite oroande känningar av smärta/värk i vänster foten under hälen, det för mina tankar till PF. Det är inget ihållande utan kom efter en liten stund och gav sedan med sig. Igår kände jag lite tendenser till detta vid 14K. Har lagt in extra stretch på schemat. Tror att det kan vara kopplat till den senaste tidens användningen av "fotvänliga" converse-skor. Sedan några dagar tillbaka använder jag mina löpsko-inlägg i de skorna så att foten får ett bättre stöd.

Denna vecka blir det inget jobbresande. Nu står det vila, god sömn och matrutiner på schemat inför maran. Har tagit ledigt fredagen för att åka till Stockholm och hämta ut nummerlapp samt gå runt och insupa lite bra känsla inför lördagen.