Milen i Uppsala

Det blev en milrunda i Uppsala. Mycket skönt att få komma ut och springa av sig lite. Riktigt skönt också att springa på ett nytt ställe. Då jag startade vid Gränby sportfält så började jag med att spring upp och runt Gränby 4H gården och sedan tillbaka bort och runt ett varv i Svartbäcken. Det blev mestadels asfalterad cykelbana, men i huvudsak genom skog och "äng" med stadprägel. :-)

Min löpningen blir lite annorlunda när jag vet att jag kommer att få stanna och leta vägen - det blir mindre resultatorienterat. Springer jag min vanliga runda så vet jag ju vad jag "förväntas" springa på för tid och jag kör lite på autopilot.

Nu blev miltiden inte mycket annorlunda än annars, men det blev ju ett par små vilostopp också på vägen. 10,4 km på strax under 47 minuter gav ett snitt på 4.30-4.32 beroende på vilket träningsprogram man tittar på. Det kändes ändå som en ganska lätt löpning idag även om pulsen låg ganska högt.

Kanske berodde den lätta känslan på att det platta Uppsala bjöd på väldigt liten variation i höjdled?

Äldsta grabben spelade två bandymatcher i Relitahallen och resultatet kunde ju ha varit bättre på alla sätt...det var lite sura miner på dessa bandyspelare kan jag säga. :-)

Annars känns det ju bra nu när jag äntligen parkerat baken i soffan här hemma för lite söndagsslappande. Den där sköna känslan efter löpningen sitter kvar och jag är färdig med den egna hemuppgiften... bara att njuta av stunden.

Den där återkommande tidsbristen

Just nu har jag hamnat i ett läge med tidsbrist igen. Det var kurs denna vecka igen ons-tors och då blir arbetsbördan större de tre dagar som återstår. Även om jag naturligtvis får lägga mycket av arbetet åt sidan så blir det ändå ett flertal saker över som måste hanteras.

Dessutom har hela veckan präglats av barnens aktiviteter och det har varit så pass mycket att jag ännu inte fått till något eget träningspass sedan i måndags. Nu har jag suttit och slitit med hemuppgifter i kursen hela dagen. Det är inlämning av detta arbete på måndag.

Imorgon bär det av till Uppsala med äldsta grabben då han har serie/poolspel i Bandyn där. I princip försvinner ju hela dagen. Just nu funderar jag på om jag ska prioritera morgonsömn eller ge mig ut och springa på söndagsmorgonen. Kanske kan man packa med sig träningskläder och springa en vända i Uppsala, dusch borde det ju finnas att låna i bandyhallen.

Samtidigt slås jag av att jag inte har något rastlöst spring i kroppen. Jag känner mig bra, det är lite förvånande - men eftersom tanken på löpning nu väckts så tror jag att ett begynnande behov av att komma ut är i antågande.

Hoppas det är bra med dig! Nu ska jag sätta på kaffe och jobba vidare med kursuppgifterna!

Nypremiär lunchlöpning

Det blev ingen löpning alls i helgen vilket känns konstigt, men samtidigt har inte kroppen sagt att den saknat det heller. Jag brukar lyssna på kroppen så jag utgår ifrån att det var en behövlig vila.

Helgen upptogs av Bandy Cup för äldsta sonen och slit med hemuppgifter i kursen jag går. Den där Bandy Cup:en var lite av en utmaning då det är premiär för 11-manna. Att gå från att spela 7-manna lag till 11-manna i bandy är rätt stor och det var med blodsmak i munnen som de förlusttyngda grabbarna åkte av isen i fredags kväll. Sedan var det förlust i matcherna under lördagen också, inga stora siffror i någon match egentligen. Men så fick de i alla fall vinna sin sista match och då var alla motgångar glömda. :-)

Lite premiär hade även jag idag då jag tog mig ut på lunchlöpning. Jag har lyckats lokalisera en dusch på jobbet som är ledig. Hittade en annan förra veckan, men den duschen var liksom bebodd redan. Det hängde träningskläder, cykelhjälm och mycket annat där. Personen som har dessa grejer verkar ha dem permanent där och det finns inte riktigt utrymme att tränga sig in och jag vill inte gärna kasta ut hans grejer.

Nu har jag hitta en ren, ledig och fin dusch jag kan använda, så idag på lunchen (där jag lyckats boka in ett möte med mig själv i två timmar) så passade jag på att byta om och ge mig iväg på en lunchrunda i solskenet.

The road ahead...

...the road behind :-)

Det blåste ju lite småsnålt idag, men inget som störde en nöjd, uppvärmd löpare. Just denna sköna sträcka längs Mälaren inpirerade så där så att det blev den snabbaste kilometern (bortsett från fotopausen då!).

Utmaningen med lunchlöpning är ju att få tid till att varva ner, hinna duscha och äta lunch utan att eftersvettas alltför mycket. Det känns som om det är tajt att hinna med en mil på lunchen inom en två timmars lucka. Nu blev jag förvisso försenad 15 minuter då ett möte drog över tiden och dessutom har jag ju inte optimerat ombytesrutinen. Så det kanske inte är helt omöjligt att hinna. Hade faktiskt ca 20 minuter tillgodo efter lunchen idag så det tog nog inte mer än 1:20 allt som allt idag när jag räknar efter och jag borde alltså kunna hinna med milen med samma rutin på 1:45. :-)

Imorgon är det dags för andra behandlingen och jag känner att kroppen åter dragit på sig lite spänningar i käkarna och nacken. Det känns dock som om balansen i höften och benen är ok.

Kosten och resan

Som det står under "Vaddå resa" så har jag gjort en livsstilsmässig resa och det handlar inte bara om löpningen utan också väldigt mycket om kost.

En bok jag fick av min svärmor i julklapp år 2000 har inspirerat mig en hel del. Det är Susanna Ehdin och Malin Söderströms bok Kokkonst för den självläkande människan. (Finns begagnade här) En fantastisk bok på många sätt som bl a beskriver hur det vi stoppar i oss påverkar kroppen - vi är komplexa varelser och inga maskiner. Vårt genetiska arv och ursprung påverkar rimligtvis också hur våra kroppar fungerar individuellt.

Det var under min sista (senaste?) viktnedgången när jag gick in på kolydratreducerad kost som jag lyckades komma igång med löpningen. Och även om jag inte äter lika strikt idag så äter jag sällan bröd och undviker att äta ris, pasta och potatis i större mängder. Jag har gjort några försök att återintroducera smörgås till frukost och då har jag alltid börjat lägga på mig igen. Märkligt och säkert alldeles individuellt. 

Jag har också många små principer och en del är säkerligen motstridiga. Som t ex att jag alltid väljer läsk med socker framför light-varianten. Tror helt enkelt att det är bättre för kroppen med sockret än det är att luras med sötningsmedel. Hellre då att hålla nere konsumtionen av "sockerdricka" till ett minimum. Förr brukade jag och hustrun ofta dela på 1,5 liter cola nu delar vi någon enstaka gång 33 cl cola på två. 

Minns när jag var liten och fick dela 33 cl läsk med mina två systrar. Äldsta systern delade och vi andra fick välja glas först, millimeter precision. Inga stora sockerkickar på den tiden. :-)

Märk väl att jag aldrig drack läsk under min kostomställningstid utan det har jag börjat med igen nu när jag tränar regelbundet(?!) och då är det ju en halv burk varannan vecka som mest. Vatten är en fantastisk dryck!

En viktig skillnad när jag började äta kolhydratreducerat var att jag började äta mycket mer grönsaker än tidigare och varierat så jag tror det finns många positiva (sido-) effekter av en koständring som man förbiser i debatten. Många som mår bra av "traditionell" mat enligt tallriksmodellen kanske också är duktiga på att äta grönsaker och träna? Eller så är man genetiskt disponerad att äta och må bra av den kosten.

Jag vill inte säga att den ena kosten är bättre än den andra - alla måste få hålla sig till det som de mår bra av och jag tror inte att det finns ett alternativ som är bra för alla. Mår man inte bra så bör man se över helheten i sin tillvaro och livsstil. Samt att överväga alla alternativ i kostväg om man inte är nöjd med vikten - oavsett om man känner att man är för tung eller för lätt, båda kan vara lika jobbiga.

Jag fick nyligen en fråga från en vän som kämpar lite med vikten och provar att ställa om till kolhydratreducerad kost. Ja, du får läsa "LCHF" även om jag tycker att det är ett alldeles sneddebatterat och misshandlat begrepp.

Skulle vilja dela det svar jag gav till honom då han fastnat lite i "ägg och bacon"-frukost-träsket som jag tror många gör. När man dessutom inte känner att den utlovade viktnedgången kommer så skär man lätt ner ytterligare på kolhydrater vilket kan vara helt fel då det oftast är för lite fett som är problemet ... enligt min erfarenhet vill säga.

Här kommer huvuddelen av mitt svar och det kanske kan hjälpa och ge någon annan inspiration - vad vet jag?

---

LCHF fungerade bra för mig och det gjorde också GI. Det är ju disciplinen som är det jobbiga. Man måste ju vara riktigt motiverad. [Det tar tid att ändra rutiner och livsstil] Jag hade mina återfall och omtag under resan. Lösningen var ofta att minska portionerna i kombination med att äta "rätt" och samtidigt se till att kroppen inte hamnar i svält-läge utan får energi nog att hålla förbränningen igång.

Vad gäller ägg o bacon så ledsnar man på det. Jag åt varianter av omeletter till frukost och nu kör jag mest Mild Ekologisk Yoghurt som frukostbas samt 1-2 kokta ägg. Man kan göra tonfiskröra (tonfisk + creme fraiche/turkisk yoghurt) med ägg till frukost t ex. Variera med rökt lax, paprika och brieost eller så om du vill ha något annat. Jag brukade tänka hotellfrukostbuffe ibland och plocka bort bröd och frukt och välja bland det som är kvar (tankemässigt alltså). Bräckt skinka/kassler, hackat ägg och kanske färskost?! Ett par stekta ägg med mycket ost emellan och några skivor rökt skinka och paprika? Du kan säkert komma på andra varianter utifrån dessa - man ska inte vara så traditionell, ibland kan ju gårdagens rester gå att göra en omelett på eller äta som det är till frukost.

Oftast får man ju för lite fett i sig. Jag brukade dricka någon/några klunkar grädde ibland t ex efter jobbet innan jag springer. När jag körde som mest intensivt så hade jag alltid grädde i kaffet på jobbet (1-2 dl om dagen) samt åt cambozola (vitmögelost) till kaffet också - en bra kombo tycker jag. Då äter man inte så mycket lunch och kan fokusera på att äta sådant med mindre kolhydrater.

Något jag också fokuserade mycket på var att tänka mer på att undvika dolt socker än kolhydrater. Det är ju lite samma sak men om man fokuserar på kolhydraterna i pasta eller potatisen så glömmer man lätt sockret i en fruktyoghurt eller sockret i lunch-maten ute t ex sushiris. Socker är värsta sortens kolhydrater. Lunchmat ute är svårt (ofta mycket dolt socker) - jag hade ofta matlåda med broccoli som bas istället för pasta. Köttfärsås med grädde och broccoli, korvstroganoff och broccoli - ja du hajar nog.

Sen vill jag bara säga att jag tror inte att det finns en metod som passar alla utan man måste kämpa och testa vad som fungerar för en själv. Med LCHF kan det också vara så att man inte bara äter för lite fett utan också äter för lite kolhydrater så man får laborera lite med balansen och se till att man får långsamma kolhydrater i sig om man ökar på det lite.

Sedan är sömn och humöret viktigt, man är ju ofta duktig på att klandra sig själv och då blir man lätt lite låg i humöret och då lägger kroppen på sig. Jag käkar tillskott D-vitamin ihop med Omega-3. Det är för humöret. För lite D-vitamin är depressivt och det är även obalans Omega-6/Omega-3. När man äter LCHF så är det lätt att man får för mycket Omega-6 i sig och då behöver man stödja med mera Omega-3. Utöver tillskott så försöker jag få i mig linfrön samt äta lax så ofta jag kan.

Så mat är inte allt - sov gott, beröm dig själv för de små framstegen och klandra dig inte för bakslagen. Unna dig rätt godsaker som ostar och kanske lite mörk chocklad - goda skinkor eller annat sådant som känns bra. Man behöver ju inte så mycket av det, men lite belöning i alla fall.

---

Sedan är det viktigt att tänka på att långsam viktnedgång nog är bättre än snabb och min erfarenhet är att kroppen gärna stannar upp en stund emellanåt och då får man vara tålmodig och vänta på nästa etapp i viktnedgången - istället för att få panik och börja ändra på allt.

Ryckigt värre

Det är ryckigt i inläggen flöde på bloggen, träningspassen genomförande och även i kvällens tempo.

Tog mig till sist ut på en kortare runda över 5 km för att springa bort en del av arbetsveckans stress och för att ladda om lite energi. Det var mycket spring i benen ikväll och utan att jag egentligen tänkte på det så landade första kilometern på 4.12 och sedan fick jag infallet att springa lite intervall/fartlekar.

Skönt att springa lite mer känslomässigt om man kan beskriva det så. Jag kämpar vidare med att hitta en form för arbetsrutinen på nya jobbet och det går sakta framåt. En del saker som tog mycket tid och energi i början har nu blivit lite mer av rutin och jag kan hugga in på nya aktiviteter som hittills har fått vänta.

I onsdags var jag iväg till min massör/zonterapeut/kinesiolog för behandling som väntat mer än 1 månad för länge. Visste att det fanns mycket att jobba med - vridning i höften, stel i käkar, nacke och axlar. Vi hann gå igenom mycket, men jag har en ny tid på tisdag för att räta ut lite kvarvarande spänningar och osymmetrier.

Jogga eller springa

Dagens långpass blev 17,5 km i varierande tempo. De första 6 km inledde jag tillsammans med hustrun i lugna 6.20-6.30 min/km. Ett riktigt behagligt tempo egentligen och verkligen vad jag skulle kalla för att jogga. Jag vet egentligen om jag gillar ordet jogga för det säger ju inte mycket då det är individuellt vad man tempomässigt tycker är att jogga.

I tisdags när jag var ute och sprang milen så kom jag ifatt två kvinnor som var ute och sprang. Alldeles som jag närmar mig dem så får den ena kvinnan ett telefonsamtal och det hörs tydligt hur någon frågar "Vad gör du?" och kvinnan svarar "Vi är ute och springer". Just i det ögonblicket kliver jag förbi dem i mitt 4.30 tempo och jag hör hur de två kvinnorna skrattar till och hon som pratar i telefon korrigerar sig och säger "Vi är ute och joggar".

Det där lät ju riktigt roligt då de säkert tyckte att deras ca 6.40 tempo inte alls var att springa i jämförelse med hur jag ångade förbi. Men samtidigt var ju säkert dessa två ute och sprang - jag tror alls inte att de joggade även om de höll samtalstempo. :-)

Avslutningen på mitt långpass blev i alla fall strax under 5-tempo. Något som stör mig är att jag känner av lite i vänster fot och knä. Tror jag är alldeles för kort på baksida låret och stel i vaden. Jag skulle nog behöva gå iväg och få hjälp med att mjuka upp musklerna lite samt troligen räta ut ryggen en aning.

Annars smakade bouillabaissen från igår minst lika gott idag, kanske lite godare till och med. Menyn igår blev som planerat och souvascarpaccion blev en riktig succé, rekommenderas!

Nu väntar plugg och jobb.

Vilan fortsätter

Ingen träning de senaste dagarna och det är inte för att jag inte skulle ha kunnat hinna med det. Jag har helt enkelt valt att vila mera. Dels är det på något sätt att kroppen verkar vilja det och dels har jag lite små diffusa känningar i vänsterfot av någon anledning. Inget allvarligt utan mer en trötthetskänsla i fotleden/ankeln eller hur man ska beskriva det.

Det blir lite mer vila nu på sätt och vis. Barnen har varit lite förväntansfulla i veckan. Igår åkte de nämligen iväg med farmor & farfar i deras husbil. Detta blir första gången de åker husbil och det är tydligen en stor händelse. Inte förrän på söndag någon gång efter lunch är de tillbaka.

Så en hel helg för mamman och pappan själva, inte helt vanligt kan man säga. Igår kväll passade vi på att åka ner på stan och det slutade med en trerätters. Inte alls dumt att bara få sitta och prata ostört och bli serverade.

Ikväll har vi bjudit hem ett par på middag så nu är det dags att sätta igång dagens aktiviteter. Det står bouillabaisse på menyn och jag funderar på att bjuda på souvascarpaccio till förrätt. Souvas är en samiskt rökt renkött om någon undrar. I så fall blir det nog varma hjortron och glass till avrundning. Det är nog hög tid att bestämma sig för menyn nu tror jag. :-)

Inte illa med trerättersmiddag två dagar i rad... även om den andra kommer att kräva lite mer insatser från min sida förstås.

Om lördagen mot förmodan skulle ge utrymme för löpning så blir det nog en kort vända. Annars står 12-18 km i planen för söndag - får se hur det blir med det.