Sitter på bussen till Uppsala nu och tänkte passa på att skriva ett inlägg om intervaller igen. Igår när jag sprang mitt milpass så tänkte jag lite på detta med intervallträning igen.
Det är lite över ett år sedan skrev jag ett inlägg med lite tankar om intervaller. Jag har fortfarande inte funnit den där inspirationen för att springa intervaller i någon större utsträckning. Det har blivit några backintervallpass, men det är också det enda. Just backintervallpass tycker jag nog fyller en bra funktion med styrketräning på samma gång som man får träna syreupptagningen, mjölksyrapumpen och härda pannbenet lite. Det blir dock inte så ofta.
Att springa intervall på en raksträcka 400-1000 meter fram och tillbaka känns bara inte tilltalande eller särskilt värdeskapande för mig.
Det jag hade i huvudet igår när jag sprang var ett litet resonerande med mig själv och varför inte jag springer intervaller. Det är ju inte för att jag inte kan. Dessutom talar ju alla träningsprogram om hur viktigt det är att lägga in intervallpass i sin veckoträning. Jag är ganska duktigt på att ifrågasätta mig själv och kan liksom inte bara acceptera "ursäkten" att jag inte springer intervall "bara för att jag inte tycker om det". Hade jag accepterat det så hade jag inte sprungit överhuvudtaget för jag tyckte inte om att springa tidigare heller.
Man kan alltid förändra sig - det gäller liksom bara att vända och vrida på sina åsikter emellanåt för att komma fram till att ens åsikt ändrats. :-)
Vad är det då jag kommit fram till kanske du undrar (om du orkat läsa så här långt)?
Efter mycket resonerande med mig själv så tror jag att jag kommit fram till att fortsätta med att inte springa intervaller en stund till. Det är inte för att jag inte tycker om det utan för att jag fortfarande tycker att det är lite för fyrkantigt och mekaniskt på något sätt. Jag springer ju för att det är roligt och njuter av förflytta mig genom omgivningen. Det är inte den sköna känslan av att svettas och känna resultatet av träning med träningsvärk som kvitto som driver mig.
Så länge jag utvecklas med mitt eget obefintliga träningsupplägg, som mest går ut på att springa som jag känner för dagen, så kommer jag att fortsätta med det. Jag lägger in min egen form av svettdrypande och tunga "intervaller" som en del av min vanliga löpning. Det blir spontana fartlekar, inte sådan där uppstyrd planerad fartlek. Jag tycker inte att jag har så svårt för att pressa mig under löpning och flytta mig ur komfortzonen en stund.
Jag tror helt enkelt att jag gillar friheten i löpning och vill inte känna mig inlåst av fasta intervallsträckor, 30 s gåvila eller dåligt samvete för ett planerat intervallpass som inte blev av. Det räcker gott med att se till att få tillräckligt med långpass inför maraton. I övrigt vill jag vara fri!
Min slutsats just nu är alltså att jag inte springer intervaller för att jag vill vara fri, jag vill röra mig fritt genom omgivningen. Kanske lite av samma anledning som gör att jag accepterar kylan på vintern och undviker löpbandet på gymmet.
Det är lite över ett år sedan skrev jag ett inlägg med lite tankar om intervaller. Jag har fortfarande inte funnit den där inspirationen för att springa intervaller i någon större utsträckning. Det har blivit några backintervallpass, men det är också det enda. Just backintervallpass tycker jag nog fyller en bra funktion med styrketräning på samma gång som man får träna syreupptagningen, mjölksyrapumpen och härda pannbenet lite. Det blir dock inte så ofta.
Att springa intervall på en raksträcka 400-1000 meter fram och tillbaka känns bara inte tilltalande eller särskilt värdeskapande för mig.
Det jag hade i huvudet igår när jag sprang var ett litet resonerande med mig själv och varför inte jag springer intervaller. Det är ju inte för att jag inte kan. Dessutom talar ju alla träningsprogram om hur viktigt det är att lägga in intervallpass i sin veckoträning. Jag är ganska duktigt på att ifrågasätta mig själv och kan liksom inte bara acceptera "ursäkten" att jag inte springer intervall "bara för att jag inte tycker om det". Hade jag accepterat det så hade jag inte sprungit överhuvudtaget för jag tyckte inte om att springa tidigare heller.
Man kan alltid förändra sig - det gäller liksom bara att vända och vrida på sina åsikter emellanåt för att komma fram till att ens åsikt ändrats. :-)
Vad är det då jag kommit fram till kanske du undrar (om du orkat läsa så här långt)?
Efter mycket resonerande med mig själv så tror jag att jag kommit fram till att fortsätta med att inte springa intervaller en stund till. Det är inte för att jag inte tycker om det utan för att jag fortfarande tycker att det är lite för fyrkantigt och mekaniskt på något sätt. Jag springer ju för att det är roligt och njuter av förflytta mig genom omgivningen. Det är inte den sköna känslan av att svettas och känna resultatet av träning med träningsvärk som kvitto som driver mig.
Så länge jag utvecklas med mitt eget obefintliga träningsupplägg, som mest går ut på att springa som jag känner för dagen, så kommer jag att fortsätta med det. Jag lägger in min egen form av svettdrypande och tunga "intervaller" som en del av min vanliga löpning. Det blir spontana fartlekar, inte sådan där uppstyrd planerad fartlek. Jag tycker inte att jag har så svårt för att pressa mig under löpning och flytta mig ur komfortzonen en stund.
Jag tror helt enkelt att jag gillar friheten i löpning och vill inte känna mig inlåst av fasta intervallsträckor, 30 s gåvila eller dåligt samvete för ett planerat intervallpass som inte blev av. Det räcker gott med att se till att få tillräckligt med långpass inför maraton. I övrigt vill jag vara fri!
Min slutsats just nu är alltså att jag inte springer intervaller för att jag vill vara fri, jag vill röra mig fritt genom omgivningen. Kanske lite av samma anledning som gör att jag accepterar kylan på vintern och undviker löpbandet på gymmet.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar