Är hemma igen efter att ha spenderat några dagar i svärmors sommarstuga i Dalarna. Det blir riktigt dåligt med tid framför datorn denna semester och det känns samtidigt riktigt skön. Jag jobbar ju med datorer till vardags och har haft det som mitt enda fritidsintresse sedan tonåren. Lite vila från datorn gör mig bara gott. :-)
Passerade just 130 olästa blogginlägg i min läslista.... ouch.
I mitt förra inlägg skrev jag om problemen med högerfoten som varat i snart en månad. Det känns nu bättre i foten - jag tror att jag kanske helt fått bukt med problemet.
Jag har provat alla möjliga varianter för att få ordning på foten. Styrketräning, stretch, olika löpsteg, vila osv. Vändningen kom när jag sprang 1,2 km i de nya barfotaskorna. Det var lite av en chansning då jag tänkte att det tar hårt på fötterna. Märkligt nog var jag helt bra i foten dagen efter. Kände mig också mjukare i mina vader.
En ny tanke dök också upp i huvudet. Tänk om det är inläggen som jag köpte som ställde till det? Inläggen köptes och anpassades för båda fötterna främst för att avhjälpa problemet med vänster hälsena. En liten korrigering gjordes även för högerfoten trots att jag inte hade några besvär med foten. Konstigt dock om besvären skulle komma först nu då jag tränat inför och sprungit Stockholm Marathon med dessa inlägg. Hmm....
Nu har jag valt att ta ut inlägget för högerskon och köra med originalsulan. Det har fungerat bra hittills. Mina pass nu präglas av principen oftare och kortare. Jag har sprungit varje dag sedan den korta barfotarundan och har inte haft några besvär alls med högerfoten.
Igår sprang jag en snabbare runda på drygt 5 km och fick äntligen känna den där harmonin man söker, glädjen, känslan av lätthet ... slippa känna gnället från benen, lederna och fötterna.
Kortare och oftare betyder kontinuitet och lite mindre volym. Mindre slitage och därmed mindre behov av tid för återhämtning och samtidigt aktivering av kroppen. Tror att detta är ett bra sätt.
Jag varvar nu riktigt korta pass (1-3 km) i barfotaskorna med lite längre kortpass (5-7 km) i mina Kinvara. Tror detta är en bra ansats.
Idag planerar jag dock att springa milen i lugnt tempo tillsammans med hustrun för att se hur foten svarar på lite längre sträcka. Det börjar ju bli dags att börja få in lite mer av långpass inför Lidingöloppet. Jag ska i alla fall se till att öka på längden på passen och veckovolym successivt nu, inte för mycket för snabbt.
2012-07-28
2012-07-23
Tibialis Posterior
Jag är rätt säker på att det är Tibialis Posterior som bråkar i min högerfot. Det stämmer rätt bra överens med var smärtan sitter, när de uppkommer och det faktum att jag har en viss tendens till överpronation.
Tillsammans med mitt växande intresse för löpning och träning så har också intresset för kroppen och anatomin ökat. Det är bra om man förstår vad i kroppen som blir överansträngt vid träning. När man väl hittat rätt så brukar det finnas massor av information på internet om hur man bör rehabilitera och stärka upp den berörda senan eller muskeln (Oftast är det ju dessa som är slitna!).
Just nu är jag emellertid lite villrådig. Jag har köpt mig ett gummiband så att jag kan stå och träna muskulaturen i fotleden och underbenet excentriskt. Jag har vilat mycket och jag har provat att springa med olika löpsteg (framfot-, mellanfot- och hälisättning). Jag har bara hittat en övning (nr 11) för Tibialis Posterior. Kom gärna med förslag på flera om ni har några!
För inget hjälper än så länge även om den sista tidens vila har gjort skillnad (Oväntat!?). Jag har lagt in 3-dagars vila mellan passen senaste tiden och igår när jag sprang så hade jag inga känningar förrän efter 4 km löpning. Det är inte en sådan ömhet att det hindrar mig från att springa, men det är uppenbart att något är fel då ömheten/känningarna sitter kvar i foten dagen efter.
Mina misstankar riktas nu mot mina löparskor. Jag springer nästan alltid i samma skor. Jag fastnade för Saucony Kinvara och är inne på mitt andra par nu. Det första paret slutade jag använda efter 38 mil och de jag har nu har gått 33 mil. Tror att det är läge att skaffa ett par nya skor - antingen ett par nya Saucony Kinvara eller också ett par med lite mer stöd och dämpning som variation.
Jag tycker inte att dessa skor på något sätt borde vara slut, men samtidigt kanske dämpning tagit stryk just på högerfoten där jag behöver extra stöd för min lätta överpronation? Samtidigt så är skorna relativt jämt slitna och jag springer ju mest framfot och där är ju inte mycket dämpning ändå.
En annan tanke jag har är att jag fått förändrad muskulatur och ändrat löpsteg och att detta bara är en övergångsåkomma tills jag stärkt upp kroppen där det behövs. Jag har ju inte sprungit mer än ett och ett halvt år och jag har stor respekt för de långtidsförändringar som kroppen går igenom när man börjar träna för första gången. Inbillar mig att min kropp kommer att genomgå förändringar i allt från ligament och bestomme till muskler och senor över flera år.
Försöker att inte haka upp mig på detta för mycket, men tankarna på mitt 2h 30 min mål på Lidingöloppet känns lite avlägset då jag tempomässigt är kvar på mitt Stockholm Marathon tempo.
Här på bloggen har varit tyst igen och jag ligger återigen långt efter i bloggläsandet. Kan bara konstatera att det blir så på den här semestern. :-)
 |
| Bild lånad från wikipedia.org |
Tillsammans med mitt växande intresse för löpning och träning så har också intresset för kroppen och anatomin ökat. Det är bra om man förstår vad i kroppen som blir överansträngt vid träning. När man väl hittat rätt så brukar det finnas massor av information på internet om hur man bör rehabilitera och stärka upp den berörda senan eller muskeln (Oftast är det ju dessa som är slitna!).
Just nu är jag emellertid lite villrådig. Jag har köpt mig ett gummiband så att jag kan stå och träna muskulaturen i fotleden och underbenet excentriskt. Jag har vilat mycket och jag har provat att springa med olika löpsteg (framfot-, mellanfot- och hälisättning). Jag har bara hittat en övning (nr 11) för Tibialis Posterior. Kom gärna med förslag på flera om ni har några!
För inget hjälper än så länge även om den sista tidens vila har gjort skillnad (Oväntat!?). Jag har lagt in 3-dagars vila mellan passen senaste tiden och igår när jag sprang så hade jag inga känningar förrän efter 4 km löpning. Det är inte en sådan ömhet att det hindrar mig från att springa, men det är uppenbart att något är fel då ömheten/känningarna sitter kvar i foten dagen efter.
Mina misstankar riktas nu mot mina löparskor. Jag springer nästan alltid i samma skor. Jag fastnade för Saucony Kinvara och är inne på mitt andra par nu. Det första paret slutade jag använda efter 38 mil och de jag har nu har gått 33 mil. Tror att det är läge att skaffa ett par nya skor - antingen ett par nya Saucony Kinvara eller också ett par med lite mer stöd och dämpning som variation.
Jag tycker inte att dessa skor på något sätt borde vara slut, men samtidigt kanske dämpning tagit stryk just på högerfoten där jag behöver extra stöd för min lätta överpronation? Samtidigt så är skorna relativt jämt slitna och jag springer ju mest framfot och där är ju inte mycket dämpning ändå.
En annan tanke jag har är att jag fått förändrad muskulatur och ändrat löpsteg och att detta bara är en övergångsåkomma tills jag stärkt upp kroppen där det behövs. Jag har ju inte sprungit mer än ett och ett halvt år och jag har stor respekt för de långtidsförändringar som kroppen går igenom när man börjar träna för första gången. Inbillar mig att min kropp kommer att genomgå förändringar i allt från ligament och bestomme till muskler och senor över flera år.
Försöker att inte haka upp mig på detta för mycket, men tankarna på mitt 2h 30 min mål på Lidingöloppet känns lite avlägset då jag tempomässigt är kvar på mitt Stockholm Marathon tempo.
Här på bloggen har varit tyst igen och jag ligger återigen långt efter i bloggläsandet. Kan bara konstatera att det blir så på den här semestern. :-)
2012-07-12
Orytmiskt ... bromsar
Jag är hemma igen efter att ha njutit av solen i Norrland och slagits med mygg, knott, svidan och bromsar. I år verkar det vara ett sådant där extremt myggår. Det är så mycket mygg att även härdade norrlänningar tycker att det är jävligt. Jag tror det är lite av konstrasten mot de senaste åren då det varit väldigt lite mygg och annat bitande otyg. Förra sommaren var det så kusligt ont om insekter att man knappt såg till några fåglar heller. Jag ska inte gnälla över detta då vi faktiskt kunde njuta av sol och bad i år trots dessa otyg.
Tydligen finns det så mycket som 45 arter av bromsar i Sverige. Jag har slagit ihjäl 4 olika sorters bromsar den senaste veckan (vill inte riktigt säga hur många jag dödat totalt). Den sorten som ligger på kortleken ovan är ganska harmlös, men galet irriterande. Den är äckligt stor och flyger runt huvudet tills man är tvungen att klappa ihjäl den för att få ro. På mina löprundor (när solen var framme) brukade jag ha 3-5 stycken sådana där som sällskap.
För att slippa dessa otyg kan man springa när inte solen skiner, men jag gillar att springa även när solen är framme. Upptäckte att de verkar ha lite svårare att hänga med om man springer snabbare. När man kommer under 5 min/km så börjar deras cirklande runt huvudet avta märkbart. Det är bara att lägga ur bromsen om du vill slippa broms... :-)
Just nu känns det mesta ganska ostrukturerat och orytmiskt. Jag sover alldeles för mycket känns det som. Frukost, lunch och middagstider är huller om buller och träning sker utan plan. Det kanske är något som kännetecknar semester och sommar. Vad vet jag?
Det som stör mig mest är nog känslan av lite "marathon blues". Jag tror i och för sig inte att det har med Stockholm Marathon att göra. Det är nog mest den orytmiska träningen efter SM som stör mig. Jag är ju fortfarande ute och springer. Jag njuter av det, men jag har lite svårt att känna den riktigt glädjen och tillfredställelsen.
Konsekvensen blir att jag inte känner rastlösheten i kroppen. Den där vilja att kasta mig ut i spåret har svårt att infinna sig. Tror att det som kanske tagit udden av det är att jag inte känner att kroppen är med mig.
Olika delar av kroppen gnäller då och då. De gnäller faktiskt samtidigt och mest hela tiden. Det där som jag trodde var en begynnande stressfraktur är tillbaka. Vänster hälsena hör av sig, diffusa känningar i knän och mycket annat!
Jag tror dock inte att det är någon begynnande fraktur utan bara obalans och gnäll från kroppen. Det mesta är nog faktiskt bara gnäll från hjärnan.
Min inställning just nu till detta gnäll är att jag lyssnar och avvaktar. Det vill säga jag tänker inte ta extra vila eller löpuppehåll. Istället fortsätter jag att springa varierat och om gnället blir mer högljutt så angriper jag med stretch och styrketräning kring berörd kroppsdel.
Tror att det mesta faktiskt sitter i mitt huvud just nu. Det är skallen som säger mig att hålla igen, spara på krafter. Jag tror att jag står och väger på den där jämnviktspunkten mellan kontinuerlig träning och fullständig vila. Hjärnan är slug och förespråkar fullständig vila genom att förstärka små känningar i fotleder, hälsenor och knän. Det mesta känns bra i kroppen när jag väl springer och har passerat 5 km.
Nu har jag en massa inlägg att läsa ikapp på alla andra bloggar... mobildata i alla ära, men där jag har varit är det stundtals svårt med uppkopplingar mot internet.
 |
| Döda bromsar |
För att slippa dessa otyg kan man springa när inte solen skiner, men jag gillar att springa även när solen är framme. Upptäckte att de verkar ha lite svårare att hänga med om man springer snabbare. När man kommer under 5 min/km så börjar deras cirklande runt huvudet avta märkbart. Det är bara att lägga ur bromsen om du vill slippa broms... :-)
Just nu känns det mesta ganska ostrukturerat och orytmiskt. Jag sover alldeles för mycket känns det som. Frukost, lunch och middagstider är huller om buller och träning sker utan plan. Det kanske är något som kännetecknar semester och sommar. Vad vet jag?
Det som stör mig mest är nog känslan av lite "marathon blues". Jag tror i och för sig inte att det har med Stockholm Marathon att göra. Det är nog mest den orytmiska träningen efter SM som stör mig. Jag är ju fortfarande ute och springer. Jag njuter av det, men jag har lite svårt att känna den riktigt glädjen och tillfredställelsen.
Konsekvensen blir att jag inte känner rastlösheten i kroppen. Den där vilja att kasta mig ut i spåret har svårt att infinna sig. Tror att det som kanske tagit udden av det är att jag inte känner att kroppen är med mig.
Olika delar av kroppen gnäller då och då. De gnäller faktiskt samtidigt och mest hela tiden. Det där som jag trodde var en begynnande stressfraktur är tillbaka. Vänster hälsena hör av sig, diffusa känningar i knän och mycket annat!
Jag tror dock inte att det är någon begynnande fraktur utan bara obalans och gnäll från kroppen. Det mesta är nog faktiskt bara gnäll från hjärnan.
Min inställning just nu till detta gnäll är att jag lyssnar och avvaktar. Det vill säga jag tänker inte ta extra vila eller löpuppehåll. Istället fortsätter jag att springa varierat och om gnället blir mer högljutt så angriper jag med stretch och styrketräning kring berörd kroppsdel.
Tror att det mesta faktiskt sitter i mitt huvud just nu. Det är skallen som säger mig att hålla igen, spara på krafter. Jag tror att jag står och väger på den där jämnviktspunkten mellan kontinuerlig träning och fullständig vila. Hjärnan är slug och förespråkar fullständig vila genom att förstärka små känningar i fotleder, hälsenor och knän. Det mesta känns bra i kroppen när jag väl springer och har passerat 5 km.
Nu har jag en massa inlägg att läsa ikapp på alla andra bloggar... mobildata i alla ära, men där jag har varit är det stundtals svårt med uppkopplingar mot internet.
2012-07-05
Timmerlastbilar och mygg
Just nu befinner jag mig i Norrland. Norrland är stort, jag befinner mig i Malå i Västerbotten och njuter av tillvaron i mina föräldrars sommarstuga.
Springer lite i skogen här på stigar längs kraftledningsgator och över det gamla flygfältet. Annars får man mest springa längs landsvägen vilket inte är alldeles trevligt då timmerlastbilar blåser förbi i 80-90 knyck.
Bortsett från timmerlastbilarna (och att det är lite mer mygg och knott i år än de senaste 5 åren) så är det mesta helt underbart här.
Ljuset, tystnaden och den friska luften är så avstressande. Livskvalitet!
Tog den här bilden vid midnatt när jag gick och lade mig häromkvällen. Önskar att jag hade haft en riktigt bra systemkamera istället för bara mobilen. Det går liksom inte att fånga de fantastiska färgerna i nattljuset och månens spegling på vattnet. Men jag tror bilden ändå ger en förnimmelse om hur det var.
Två glada storfiskare njuter också av tillvaron med dagens storfångst i sina händer. :-)
Hoppas ni har en skön sommartillvaro där ni befinner er!
Springer lite i skogen här på stigar längs kraftledningsgator och över det gamla flygfältet. Annars får man mest springa längs landsvägen vilket inte är alldeles trevligt då timmerlastbilar blåser förbi i 80-90 knyck.
Bortsett från timmerlastbilarna (och att det är lite mer mygg och knott i år än de senaste 5 åren) så är det mesta helt underbart här.
Ljuset, tystnaden och den friska luften är så avstressande. Livskvalitet!
Tog den här bilden vid midnatt när jag gick och lade mig häromkvällen. Önskar att jag hade haft en riktigt bra systemkamera istället för bara mobilen. Det går liksom inte att fånga de fantastiska färgerna i nattljuset och månens spegling på vattnet. Men jag tror bilden ändå ger en förnimmelse om hur det var.
Två glada storfiskare njuter också av tillvaron med dagens storfångst i sina händer. :-)
Hoppas ni har en skön sommartillvaro där ni befinner er!
2012-06-29
Semester och vandring
Hallå! Men, oj vad tiden springer på ibland!
Inledde min semester i och med avtackningen på jobbet och jag har inte hunnit med att sätta av tid för bloggen. Märkligt då man borde ha all tid i världen på semestern!? :-)
Träningsmässigt tog jag inte vila från löpningen över midsommar som tänkt utan for iväg på ett snabbt pass i de nya barfotaskorna. Det kändes riktigt bra men tog hårt på benen. Träningsvärk och lite känningar i hälsenan. Senaste träningen var i söndags då det blev ett kortare långpass i lugnt tempo tillsammans med hustrun.
Vilar nu benen, för efter senaste passet så kändes det nästan som om jag hade någon form av begynnande stressfraktur på gång på höger skenben neråt knölen på insidan. Vet ju inte alls om det är stressfraktur, men det känns som om smärtan satt (ja, den är borta nu som tur är!) i benet och det finns ju inget annat där som kan göra ont på det stället och på det sättet(?).
Vilade dock också för att ha kraft och orka till den planerade vandring. Förra året åkte jag och mina två pojkarna samt en vän till mig, på en tvådagars vandring längs Bruksleden vid Landsberget med övernattning i vindskydd.
I år var det dags igen. Denna gång var siktet inställt på Bergslagsleden där vi vandrade en del av Etapp 3 mellan Stjärnfors och Nyberget samt en bit in Kindla naturreservat. Mycket tuff vandring med alla höjdskillnader men fantastiskt skönt.
Det blev två större "bergsbestigningar" denna gång med utkikstorn på båda. Det finns en massa spännade att upptäcka när man vandrar längs dessa leder. Som "stenen på stenen" här bredvid. Bäckar med kvarnrester och gamla torp och helt naturliga små grottor t ex.
Första utmaningen var att ta sig upp på Mackarsberget med all packning. Det kräver att man tar många pauser och laddar med energi på vägen.
Övernattning i vindskydd är ju rätt härligt. Att få höra skogens ljud ... och känna den ständiga röken från basan i näsan. :-)
Men att få somna och vakna med denna utsiken är ju rätt oslagbart.
Andra dagen blev det att vandra ganska långt och bemästra berg nummer två och ta sig upp till utkikstornet på Kindlahöjden. Som det står i etappbeskrivningen:
Vi var alla riktigt trötta när vi kom tillbaka till bilen vid 17-tiden igår men samtidigt väldigt nöjda med vandringen. Jag är riktigt imponerad av att pojkarna klarade av denna vandring på ca 2 mil med packning i utmanande terräng - helt utan att klaga.
Någon träning står nog inte på schemat nu på ett par dagar. Är ganska sliten i fotlederna igen och känner av den trilskande vänstra hälsenan. Samtidigt känner jag heller inget stort begär för att springa, tror att kroppen behöver lite återhämtning efter förra veckans tre tuffa pass och denna vandring. Om kroppen säger spring och allt känns bra så kan det dock mycket väl bli en lättare tur under helgen. :-)
Runrundan fanns i min planer till i måndags då jag konstaterade att svågerns 30-års fest låg på samma dag. Hinner helt enkelt inte hem i tid till festen som börjar tidigt och jag känner inte heller att jag riktigt är i form att springa en halvmara även om jag tar det som ett lätt träningspass. Runrundan får helt enkelt bli av nästa år om det går och efter lite positiv uppmuntran av hustrun så kanske vi springer hela familjen då i stället.
Inledde min semester i och med avtackningen på jobbet och jag har inte hunnit med att sätta av tid för bloggen. Märkligt då man borde ha all tid i världen på semestern!? :-)
Träningsmässigt tog jag inte vila från löpningen över midsommar som tänkt utan for iväg på ett snabbt pass i de nya barfotaskorna. Det kändes riktigt bra men tog hårt på benen. Träningsvärk och lite känningar i hälsenan. Senaste träningen var i söndags då det blev ett kortare långpass i lugnt tempo tillsammans med hustrun.
Vilar nu benen, för efter senaste passet så kändes det nästan som om jag hade någon form av begynnande stressfraktur på gång på höger skenben neråt knölen på insidan. Vet ju inte alls om det är stressfraktur, men det känns som om smärtan satt (ja, den är borta nu som tur är!) i benet och det finns ju inget annat där som kan göra ont på det stället och på det sättet(?).
Vilade dock också för att ha kraft och orka till den planerade vandring. Förra året åkte jag och mina två pojkarna samt en vän till mig, på en tvådagars vandring längs Bruksleden vid Landsberget med övernattning i vindskydd.
|
|
Det blev två större "bergsbestigningar" denna gång med utkikstorn på båda. Det finns en massa spännade att upptäcka när man vandrar längs dessa leder. Som "stenen på stenen" här bredvid. Bäckar med kvarnrester och gamla torp och helt naturliga små grottor t ex.
Första utmaningen var att ta sig upp på Mackarsberget med all packning. Det kräver att man tar många pauser och laddar med energi på vägen.
|
|
Men att få somna och vakna med denna utsiken är ju rätt oslagbart.
| 
|
Andra dagen blev det att vandra ganska långt och bemästra berg nummer två och ta sig upp till utkikstornet på Kindlahöjden. Som det står i etappbeskrivningen:
Kindlahöjden är med sina 425 meter över havet en av länets högsta punkter. Endast längst i nordväst, nära gränsen mot Värmland, finns högre höjder. Tillsammans med Röberget och Kalklinten bildar Kindlahöjden ett av länets mest otillgängliga och högst belägna vildmarksområden, tillika naturreservat.Vi tog oss i alla fall upp och fick njuta av utsikten här också.
 |
| Utsikt från utkikstornet på Kindlahöjden |
Vi var alla riktigt trötta när vi kom tillbaka till bilen vid 17-tiden igår men samtidigt väldigt nöjda med vandringen. Jag är riktigt imponerad av att pojkarna klarade av denna vandring på ca 2 mil med packning i utmanande terräng - helt utan att klaga.
Någon träning står nog inte på schemat nu på ett par dagar. Är ganska sliten i fotlederna igen och känner av den trilskande vänstra hälsenan. Samtidigt känner jag heller inget stort begär för att springa, tror att kroppen behöver lite återhämtning efter förra veckans tre tuffa pass och denna vandring. Om kroppen säger spring och allt känns bra så kan det dock mycket väl bli en lättare tur under helgen. :-)
Runrundan fanns i min planer till i måndags då jag konstaterade att svågerns 30-års fest låg på samma dag. Hinner helt enkelt inte hem i tid till festen som börjar tidigt och jag känner inte heller att jag riktigt är i form att springa en halvmara även om jag tar det som ett lätt träningspass. Runrundan får helt enkelt bli av nästa år om det går och efter lite positiv uppmuntran av hustrun så kanske vi springer hela familjen då i stället.
2012-06-21
Avtackning
Nu är en längre episod i mitt liv till ända. Efter 11 år var det idag dags för den där avtackningen på jobbet. Det har varit elva väldigt intensiva år på många sätt, inte bara i jobbet utan också utanför jobbet. Under dessa elva år har jag och äkta hälften blivit två till och flytta in i villa. Det sista var väl inte riktigt sant då äldsta sonen faktiskt var ett halvår gammal när jag började anställningen. :-)
Vad jag tänker är att det är en rätt händelserik period i livet, en sådan som har många stunder att minnas lite extra.
Nåväl, jag lyckades hålla känslorna i schack under lunchen och de fina talen som hölls av både VD och min chef. Fick väl vara tillräckligt sentimental under sommarfesten senast.
Jag fick en rolig avtackningspresent, ett riktigt härligt minne från en konferensresa i höstas. Jag har jobbat många år med produkter från en mjukvaruleverantör som heter TIBCO. De sponsrar ett professionellt dam cykellag, Team TIBCO.
Under den där konferensen i höstas fick vi chans att cykla tillsammans med dessa cykelproffs i Red Rock Canyon utanför Las Vegas. Det blev sammanlagt två varv runt denna dal och dess fantastiska vyer. (Varv 1 och Varv 2)
Vad var då det fantastiska minnet? Jo, en uppsättning av lagets cykelkläder!!!
Allt jag saknar nu är cykel och skor. Jag hade väl inte tänkt börja cykla, men nu kanske jag får tänka om. Den där cykelturen var grymt rolig och jag gillar verkligen farten. Nu kanske man inte håller 40-60 km/h när man cyklar så ofta, men där i utförsbackarna i Red Rock Canyon så hade jag aldrig en tanke på konsekvenserna av att köra omkull - jag bara njöt av fartvinden.
Det andra varvet cyklade jag och VD tillsammans och turades om att dra. En helt fantastisk upplevelse på så många sätt.
Vätternrundan 2013?
Trevlig midsommar!
Vad jag tänker är att det är en rätt händelserik period i livet, en sådan som har många stunder att minnas lite extra.
Nåväl, jag lyckades hålla känslorna i schack under lunchen och de fina talen som hölls av både VD och min chef. Fick väl vara tillräckligt sentimental under sommarfesten senast.
Jag fick en rolig avtackningspresent, ett riktigt härligt minne från en konferensresa i höstas. Jag har jobbat många år med produkter från en mjukvaruleverantör som heter TIBCO. De sponsrar ett professionellt dam cykellag, Team TIBCO.
Under den där konferensen i höstas fick vi chans att cykla tillsammans med dessa cykelproffs i Red Rock Canyon utanför Las Vegas. Det blev sammanlagt två varv runt denna dal och dess fantastiska vyer. (Varv 1 och Varv 2)
 |
| Det är jag i den orange tröjan i mitten (till höger) |
Vad var då det fantastiska minnet? Jo, en uppsättning av lagets cykelkläder!!!
Allt jag saknar nu är cykel och skor. Jag hade väl inte tänkt börja cykla, men nu kanske jag får tänka om. Den där cykelturen var grymt rolig och jag gillar verkligen farten. Nu kanske man inte håller 40-60 km/h när man cyklar så ofta, men där i utförsbackarna i Red Rock Canyon så hade jag aldrig en tanke på konsekvenserna av att köra omkull - jag bara njöt av fartvinden.
Det andra varvet cyklade jag och VD tillsammans och turades om att dra. En helt fantastisk upplevelse på så många sätt.
Vätternrundan 2013?
Trevlig midsommar!
2012-06-20
Ett litet "äntligen"
Jag tycker att jag har varit ganska ståndaktig denna vecka avseende min arbetsmoral. Det är ju snabb nedräkning på jobbet nu och idag var egentligen den sista regelrätta arbetsdagen. Idag sken solen lite för bra för att det skulle bli full arbetsdag dock. Imorgon förmiddag blir det ett sista arbetsmöte och sedan är det avtackningslunch. Känns lite som om jag mentalt skjuter upp tanken på att det är slut på denna anställning och dessa 11 år nu - kanske kommer jag bli brutalt medveten om det imorgon.
Pallrade mig i alla fall hem tidigare idag och for ut i spåret. Jag hade siktet inställt på ett milpass. Det var länge sedan sist nu, en hel månad sedan faktiskt, 18 maj. Då sprang jag 11,5 km i blandat tempo med ett snitt på 5.34.
Idag blev det ÄNTLIGEN en snabb milrunda, kanske lite för nära inpå min snabba 5K runda för två dagar sedan. Men eftersom det kändes så bra så trampade jag på i lite samma anda som sist fast med något snäpp lägre tempo. Snittet idag på 10K blev 4.46 min/km med en snittpuls på 178. Klart mycket behagligare och njutbarare än 5K rundan. :-)
Känner att det är roligt att höja tempo nu, samtidigt växer åter en längtan att fara ut på ett lite lugnare långpass. Längtan efter att lunka ut på en 18-22 km runda har växt så pass att min hjärna redan har planera in det till på söndag. Får se hur det blir, men jag tror att jag ska vila benen nu några dagar över midsommarfirandet ... det var den där varningssignalen om när allt känns lite för bra.
Pallrade mig i alla fall hem tidigare idag och for ut i spåret. Jag hade siktet inställt på ett milpass. Det var länge sedan sist nu, en hel månad sedan faktiskt, 18 maj. Då sprang jag 11,5 km i blandat tempo med ett snitt på 5.34.
Idag blev det ÄNTLIGEN en snabb milrunda, kanske lite för nära inpå min snabba 5K runda för två dagar sedan. Men eftersom det kändes så bra så trampade jag på i lite samma anda som sist fast med något snäpp lägre tempo. Snittet idag på 10K blev 4.46 min/km med en snittpuls på 178. Klart mycket behagligare och njutbarare än 5K rundan. :-)
Känner att det är roligt att höja tempo nu, samtidigt växer åter en längtan att fara ut på ett lite lugnare långpass. Längtan efter att lunka ut på en 18-22 km runda har växt så pass att min hjärna redan har planera in det till på söndag. Får se hur det blir, men jag tror att jag ska vila benen nu några dagar över midsommarfirandet ... det var den där varningssignalen om när allt känns lite för bra.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)