Orytmiskt ... bromsar

Jag är hemma igen efter att ha njutit av solen i Norrland och slagits med mygg, knott, svidan och bromsar. I år verkar det vara ett sådant där extremt myggår. Det är så mycket mygg att även härdade norrlänningar tycker att det är jävligt. Jag tror det är lite av konstrasten mot de senaste åren då det varit väldigt lite mygg och annat bitande otyg. Förra sommaren var det så kusligt ont om insekter att man knappt såg till några fåglar heller. Jag ska inte gnälla över detta då vi faktiskt kunde njuta av sol och bad i år trots dessa otyg.

Döda bromsar

Tydligen finns det så mycket som 45 arter av bromsar i Sverige. Jag har slagit ihjäl 4 olika sorters bromsar den senaste veckan (vill inte riktigt säga hur många jag dödat totalt). Den sorten som ligger på kortleken ovan är ganska harmlös, men galet irriterande. Den är äckligt stor och flyger runt huvudet tills man är tvungen att klappa ihjäl den för att få ro. På mina löprundor (när solen var framme) brukade jag ha 3-5 stycken sådana där som sällskap.

För att slippa dessa otyg kan man springa när inte solen skiner, men jag gillar att springa även när solen är framme. Upptäckte att de verkar ha lite svårare att hänga med om man springer snabbare. När man kommer under 5 min/km så börjar deras cirklande runt huvudet avta märkbart. Det är bara att lägga ur bromsen om du vill slippa broms... :-)

Just nu känns det mesta ganska ostrukturerat och orytmiskt. Jag sover alldeles för mycket känns det som. Frukost, lunch och middagstider är huller om buller och träning sker utan plan. Det kanske är något som kännetecknar semester och sommar. Vad vet jag?

Det som stör mig mest är nog känslan av lite "marathon blues". Jag tror i och för sig inte att det har med Stockholm Marathon att göra. Det är nog mest den orytmiska träningen efter SM som stör mig. Jag är ju fortfarande ute och springer. Jag njuter av det, men jag har lite svårt att känna den riktigt glädjen och tillfredställelsen.

Konsekvensen blir att jag inte känner rastlösheten i kroppen. Den där vilja att kasta mig ut i spåret har svårt att infinna sig. Tror att det som kanske tagit udden av det är att jag inte känner att kroppen är med mig.

Olika delar av kroppen gnäller då och då. De gnäller faktiskt samtidigt och mest hela tiden. Det där som jag trodde var en begynnande stressfraktur är tillbaka. Vänster hälsena hör av sig, diffusa känningar i knän och mycket annat!

Jag tror dock inte att det är någon begynnande fraktur utan bara obalans och gnäll från kroppen. Det mesta är nog faktiskt bara gnäll från hjärnan.

Min inställning just nu till detta gnäll är att jag lyssnar och avvaktar. Det vill säga jag tänker inte ta extra vila eller löpuppehåll. Istället fortsätter jag att springa varierat och om gnället blir mer högljutt så angriper jag med stretch och styrketräning kring berörd kroppsdel.

Tror att det mesta faktiskt sitter i mitt huvud just nu. Det är skallen som säger mig att hålla igen, spara på krafter. Jag tror att jag står och väger på den där jämnviktspunkten mellan kontinuerlig träning och fullständig vila. Hjärnan är slug och förespråkar fullständig vila genom att förstärka små känningar i fotleder, hälsenor och knän. Det mesta känns bra i kroppen när jag väl springer och har passerat 5 km.

Nu har jag en massa inlägg att läsa ikapp på alla andra bloggar... mobildata i alla ära, men där jag har varit är det stundtals svårt med uppkopplingar mot internet.