Fett Frostigt

Härliga vinter!

Ikväll var det bitigt ute, hemma hos mig visade termometern på -16 grader. Det är i min mening helt ok att springa i när det inte blåser. Några grader kallare så börjar det bli på gränsen till vad som är vettigt att springa i (så tycker jag!). Allt eftersom temperaturen sjunker får man anpassa tempo och andhämtning så att man inte drar i sig mer kyla än vad man hanterar.

Det blev 5 kilometer i 5.20-tempo ikväll. När jag loggade passet så blev kvällens anteckning lite av ett rim.

Härligt krispigt ute, springer kort distans. 

Slutar med frost i skägg, mustasch och ögonfrans!

Träningen fortlöper planenligt med 3 pass i veckan. Efter att alla virus gjort sitt i luftrören och tackat för sig så kom min träning igång så smått vecka 48. Jag följde med hustrun ut på några av hennes pass i lugnt tempo och inledde med bara ett pass i veckan för att känna att kroppen var med mig.

v48 1 pass 7,5 km
v49 1 pass 5 km
v50 1 pass 5 km
v51 1 pass 5 km
v52 3 pass 15 km
v53 3 pass 16 km
v1 3 pass 18 km
v2 2 pass 10 km till idag.

Under julhelgen började jag kanske lite hastigt upp till 3 pass och gick från 5 till 15 km i veckan. Jag är dock (uppenbarligen) övertygad om att det är en rimligt start belastning för min kropp och kanske är jag snarare lite feg med att trappa upp träningen. Dessutom fick jag lite av panik när vågen visade över 90 kg efter julafton.

Jag har ju följt min viktkurva uppåt under en längre tid och redan i höstas började mina hälsolarm ringa. Jag skaffade då en ny våg, en Fitbit Aria, som mäter fettprocent också. Jag ger inte mycket för den absoluta mätningen och de värden som ges, men jag ser det som en bra indikation på trenden. Genom att väga sig enligt samma rutin och tidpunkt så borde det ge en indikation på utvecklingen.

Utöver att ta tag i träningen så har jag nu också fokuserat på min kost. När jag gjorde min viktresa nedåt så åt jag i huvudsak kolhydratreducerad kost (går att läsa under "Vaddå resa?" här ovan). Först åt jag enligt GI och sedan mer enligt LCHF. Jag tror inte att jag är bokstavstroende på någon kost och blandar in ideér från Paleo och annat jag kommer över som jag tycker verkar passa min kropp. En annan sak jag är övertygad om är nämligen att allas kroppar är olika och att det finns genetiska skillnader och att vi även kan befinna oss i olika metaboliska lägen där kroppen beter sig olika beroende på vad vi stoppar i oss. Jag upplevde flera olika skeden i hur min kropp hanterade den kost jag åt under min viktresa.

Nu har jag gått in på och äter en ganska strikt nästan kolhydratfri kost. Det tänker jag hålla på med nu under ett par, tre veckor och det är lite samma kost som man rekommenderar initialt för att komma igång både med GI och LCHF. Det är lite av en avgiftningstid där kroppen ställs in på att förbränna mer fet genom att ta bort kolhydraterna. Det fungerar jättebra för mig och jag blir både piggare, gladare och orkar mer.

Just nu är jag glad att jag har den där mätningen med nya vågen för som det ser ut just nu står jag stilla i vikt. Bortsett från ett initialt tapp på 1,5-2 kg då jag tömde glykogendepåerna i kroppen och gick in i ketos.

Mätningen av fettprocent gick bananas dagarna efter julafton. Jag vet tror jag förstår vad kroppen gjorde med all fet mat och allt sockergott jag stoppade i mig, man kan väl säga att ladorna fylldes på duktigt.

Koständringen inledde jag efter nyår lite successivt under några dagar. Det intressanta är att fettprocent kurvan så tydligt börjat gå ner under nu de senaste dagarna. Hoppas det håller i sig. :-)

Vikten? 

Ok, det är inte roligt och den varierar lite mer ...

Det är inte så viktigt för mig vilken specifik vikt jag har, men jag vet att jag känner mig bra i kroppen när min vikt ligger på 80-82 kg så just nu har jag 82 kg som mitt viktmässiga mål.

Söndagspromenad

Idag blev det en promenad på Björnö med hustru och söner. Vi packade ner lite fika och vandrade längs en del av milspåret på södra delen av ön och gjorde en liten avstickare utanför spåret längs stranden för att njuta solen och lugnet i avskildhet.

Dagen bjöd fint vinterväder med sol och där vi gick så var det nästan helt vindstilla. Fantastiskt skönt.

Karta från Länstyrelsen Västmanland

Björnön är ett populär fritidsområde och naturreservat i Västerås som också bjuder på trevlig löpning. Ön ligger tyvärr lite för långt hemifrån mig för att jag ska ta mig dit regelbundet så jag har bara sprungit milen där ett par gånger. På Norra Björnö där milspåret startar finns också ett 5K spår som går över en skaplig höjd som också huserar pulka-/skidbacken och förr även en hoppbacke. Detta 5K spår tillsammans med det i Rocklundaskogen är sannolikt de mest använda inför Lidingöloppet om du är löpare och tränar i Västerås.

Det flesta i Västerås tänker kanske ändå "badplats" som första tanke när man pratar om Björnö och det kan vara lite av trafikkaos på ön soliga sommardagar.

Träningsökning, bli en löpningsknarkare igen

Det här med att hitta träningsrutin, ett bra träningsschema och kontinuitet, är inte helt trivialt. Jag provade ju på hälseneskada inför mitt första maraton under våren 2012. För hastig ökning av träningsmängd. Under min tid som löpare har jag haft känningar av begynnande hälsporre och även köparknä samt mycket gnäll från behinnor och fotleder. Allt sådant tyder i min mening på att kroppen är sliten och inte riktigt orkar med träningsmängden. Hur små eller diffusa signalerna än är så är det viktigt att lyssna på dem - det är min övertygelse.

Nu när jag på allvar vill komma igång igen så formuleras den där tanken i huvudet - "Hur mycket träning tål jag nu? Hur snabbt kan jag trappa upp?". En relevant fråga i sammanhanget är ju också vad jag siktar på?

Mitt lite obestämda och outsagda mål (fram till nu) är nog ändå att komma till ett läge där jag volymmässigt springer runt 30 km per vecka. I stil med 5+10+15 / 5+5+20 med en mix av tröskelpass, snabb distans och lugnt långpass. Det var där jag låg 2012-2014 och jag trivdes bra med det som bas.

Jag vill tro att jag utan stora problem kan springa på med en volym av 15 km i veckan fördelat på 3 pass i veckan. Jag vill absolut ha till 3 pass i veckan för att få kontinuiteten. Just nu springer jag 5+5+5 och tänker inte så mycket på hur fort det går. Tempomässigt har jag svårt att hålla igen och springa lugnt och just nu kanske jag springer snabbare än jag bör, det har alltid varit mitt dilemma.

Frågan är ju hur snabbt jag nu kan öka från 15 km till 30 km i veckan utan att hamna i de där belastningsskadorna som lätt kommer på köpet.

Läste lite på jogg.se där jag hittade ett svar av Peter P som jag gillade. Det var svar på det där om hur snabbt man kan öka och hur lätt man bedrar sig själv om träningsmängd.

"Men har du klarat den så enkelt så kan det väl inte vara nån större fara." 

Det är här jag tror många gör ett feltänk. Skador som hälsporre/Plantar Fasciit, stressfraktur, och löparknä kan komma smygande med inga eller små indikationer innan det är för sent. Så trots att man inte har känningar alls under träningen så kan man ligga på alldeles för stor dos vilket sakta överbelastar senor, muskler eller skelett så att när det väl börjar göra ont redan är för sent att backa.

Vi är alla olika och jag tror att våra kroppar kanske är olika tydliga mot oss eller också är vi olika bra på att lyssna in vad kroppen säger. Dock tror jag just att det är viktigt för de flesta av oss att betänka just detta att överbelastning kommer över tiden och liksom ackumuleras - som en fjäder som sakta spänns och sedan löser ut plötsligt. Det är viktigt att lyssna efter det svaga knarret från fjädern som spänns och se till att fjäderns spänningar får släppa med vila regelbundet så den inte brister av sig själv. :-)

Jag ska i alla fall fortsätta med 5+5+5 som bas under kommande veckor, men prova byta ut något 5 km pass mot 7,5 km emellanåt för att successivt närma mig ett veckosnitt på 20 km där jag inledningsvis kan ha två st 7,5 km pass (5+7,5+7,5) och sedan utöka med milen (5+5+10). Jag ska också se till att variera volymen från vecka till vecka så att jag har tyngre veckor med mer volym följt av en lugn återhämtningsvecka. Det som beskrivs i forumtråden som att pulsera träningen. Vid sidan av målet på 3 pass i veckan med successivt ökad volym så har jag ett tempomässigt mål att hålla igen - att försöka springa långsammare än jag känner att jag kan. Jag ska definitivt inte pressa mig.

Något jag längtar efter är den där sköna känslan i kroppen efter att ha sprungit mer än 30 minuter. Mitt grundmål är nog egentligen att kunna springa 3 pass i veckan på över 30 minuter där jag får känna på lite endorfin-kick, runners high. Den där belöningen brukar inte komma varje gång, men med 3 pass i veckan så har det stor chans att hända i alla fall 1 ggr/vecka - jag vill bli den där löpningsknarkaren igen. :-)

Inledde löparåret idag med min vanliga 5km runda, en skön vända som bjöd på lite sol.

Från Natt till Dag

Som jag skrev i mitt inlägg "Nya tag" så har jag dragits med en lång period av stress i arbetet. Jag bestämde mig för att kliva av det projekt jag jobbat i under lång tid och har på så vis vidtagit åtgärder för att ändra på det akuta i min situation. Efter mycket övervägande så valde jag att inte sjukskriva mig. Inte heller tar jag ledigt nu under julhelgen. 

Jag känner att stressen var så tydligt kopplat till det projekt jag jobbat i under så lång tid och att det inte främst handlar om den typ av stress som kommer från för mycket arbete, utan om att jobba i fel miljö eller kanske med fel förutsättningar, i strid med sina egna värderingar och mål. Nu när jag lämnat projektet så var det som att lägga ifrån sig en jättestor ryggsäck och lättnaden var omedelbar - som att gå från Natt till Dag, även om återhämtningen kommer att ta sin tid.

Min inställning att inte ta ledigt eller välja sjukskrivning är att jag tror det är bra att jobba om förutsättningarna är rätt. Det arbete jag har att utföra under julhelgen är dessutom relativt lätt och handlar mer om att få lägga saker sådana saker som inte blivit gjorda tidigare till handlingarna. Så det känns befriande att få städa undan en del och dessutom känna att jag kan jobba utan den där gnagande känslan inombords. Lära mig att jobba utan stress.

Jag har dessutom möjligheten att sitta hemma och jobba så det blir lugna morgnar med möjlighet till lunch och fika ihop med familjen. En viss närvaro hemma även om man är på jobbet. :-)

Idag gick jag också från Natt till Dag i löpningen. En annan fördel när man jobbar hemma är att det är väldigt lätt att ta sig ut och springa mitt på dagen. Det passade jag på att göra idag. Jag förlängde lunchen lite och njöt av dagsljuset.

Att springa i vintermörkret tycker jag ju är härligt, men det är absolut inget fel på att springa i det solsken som bjöds idag! Underbart!

Lite riktig vinterlöpning!

Riktigt skön känsla att springa ikväll! 

Det var längesedan man fick springa i riktig vinterkyla. ☺ Det har ju inte blivit så mycket vinterlöpning sedan vintern 2012/2013 då jag sprang riktigt mycket grundträning inför Stockholm Maraton.

Jag tycker ändå om att springa på vintern när det är snö och minusgrader. Jag gillar den för mig meditativa växlingen mellan mörker och ljus där gatlyktorna lyser upp snön, se sin skugga komma och försvinna. Höra knarrandet under sulorna. Det blir också ett så härligt dovt ljud ute när snön kommer, lite som att springa i en dröm...på ett positivt sätt.

Lika drömlikt som det är så är det också så påtagligt närvarande. Jag känner kylan bita i kinderna, känner den kalla luften hela vägen ner i lungorna. Dimman i luften vid utandning,  knarrandet under skorna. Jag är där till fullo.

Det ger mersmak!

Nya tag

Dags att se om det går att klämma in lite bloggande igen.

All min träningsrutin och allt bloggande gick i princip helt i stå 2013 efter Lidingöloppet. Då började jag att pendla till Zürich för ett projekt på jobbet. Det blev mycket resande, klev in på SAS Eurobonus Diamantnivå - ett kvitto på att man varit hemma alldeles för lite.

För mig var tränings- och tävlingsresultaten 2013 helt otroliga, men jag tror att jag var ganska träningstrött efter Lidingöloppet och att det kanske hjälpte till att sätta stopp för den kontinuerliga löpträningen tillsammans med det myckna resandet.

Jag har fortsatt med mål att springa 1-2 pass i veckan under 2014, fast mycket kortare och långsammare ... och det har inte alltid lyckats. Viktmässigt har jag successivt gått upp några kilo från mina vältränade 76-78 kg till att nu under julhelgen hamna på de där 90 kg som jag aldrig skulle tillbaka till!!! :-(

Mitt flygpendlande till Zürich tog slut precis före sommaren i år efter nästan 2 års resande. Under hösten har jag fortsatt jobba i det projektet jag reste för, men på distans. De nästan 30 månaderna i projektet har tärt på mig på många sätt, resandet och frånvaron av träning på den nivån jag skulle behöva, mycket arbete, stress från att jobba i ett dysfunktionellt projektteam har tagit ut sin rätt (Ska återkomma till det!). Veckan före jul så sade min kropp ifrån med tydlig stressreaktion. Jag har under en längre tid observerat olika negativa stressyttringar och nu blev jag tvungen att sätta ner foten och lämnade projektet - något jag egentligen bestämde mig för redan i våras. Jag ger gärna inte upp när jag tagit mig an något (ännu en sak att skriva mer om?!).

Kanske är det dags att börja en ny resa för mig?

Under hösten har jag försökt få igång lite kontinuerlig träning igen och tyckte att jag var på god väg under augusti men tappade under september. Slutet av oktober, hela november och början av december försvann på grund av något illasinnat virus som satte sig i luftrören.

Nu är det nya tag som gäller igen och jag tänkte fokusera på att få till regelbunden löpträning och blygsamma 5k i 5.10-5.30 tempo. Viktigare att springa regelbundet än att sikta på resultat.

Kanske kan det hjälpa till att blogga igen? Även här gäller principen att hellre få till någon form av rutin snarare än resultat, dvs hellre ett kort enkelt inlägg än inget alls. :-)

Med hopp om återseende!

Blodomloppet Västerås 2014

Frånvaro, tystnad.

Motivationsdipp och arbetsfokus.

Men jag kämpar på och försöker få rätsida på träning och motivation. Bloggen är inte död - inte i mitt sinne. Den är väldigt lite uppdaterad, inte alls uppdaterad på lång tid nu. Jag har några inlägg som ligger opublicerade, oavslutade.

Tror att jag inte har någon anledning att skriva om jag liksom inte har någon anledning att skriva... om ni förstår hur jag menar. När träningen faller i total misär och resultaten uteblir, då finns inte så mycket att skriva på en löparblogg.

Idag har jag dock något att skriva. Jag har tävlat igen! Det var något fantastiskt roligt! Jag insåg inte detta förrän jag stod i startfållan idag, jag kände inte glädjen förrän adrenalinet började genomsyra kroppen helt sådär efter 500 meter...kanske lite tidigare än så. Tror kanske att hornen i pannan växte ut samtidigt som startskottet gick.

Någon fantastisk prestation var det inte i jämförelse med förra årets tävlingsresultat, men sett ur sista årets träning så var det helt enormt.

Jag gick till start i Blodomloppet som del i det lag på jobbet som skulle springa 10 km. Tänkte att jag kunde ta detta som ett träningspass och satte upp det tuffa målet på 50 minuter. Det är liksom där jag ligger kapacitetsmässigt just nu...trodde jag.

Det rullade på riktigt bra idag och jag fokuserade på att ha hålla ett bra harmoniskt rörelsemönster där steg, andning och hållning liksom skulle hänga ihop. Jag fann det märkligt lätt att ligga runt de 4.40.

Intervall Tid Distans Medeltempo Sammanfattning 46:35.6 10,00 4:40 1 4:42.2 1,00 4:42 2 4:27.3 1,00 4:27 3 4:35.5 1,00 4:35 4 4:37.0 1,00 4:37 5 4:44.6 1,00 4:45 6 4:43.0 1,00 4:43 7 4:57.0 1,00 4:57 8 4:47.0 1,00 4:47 9 4:43.6 1,00 4:44 10 4:18.4 1,00 4:19

Kändes lite magiskt att få spurta in i mål, att riktigt få trycka ifrån i stegen. Jag kände mig stark när jag gick i mål. Direkt efter målgång kände jag mig slut, så slut att jag trodde magen skulle vända på sig.

Det är svårt att hålla igen när man tävlar....

Det är jätteroligt att tävla...

Tror jag hitta lite träningsmotivation igen.