Blodomloppet Västerås 2014

Frånvaro, tystnad.

Motivationsdipp och arbetsfokus.

Men jag kämpar på och försöker få rätsida på träning och motivation. Bloggen är inte död - inte i mitt sinne. Den är väldigt lite uppdaterad, inte alls uppdaterad på lång tid nu. Jag har några inlägg som ligger opublicerade, oavslutade.

Tror att jag inte har någon anledning att skriva om jag liksom inte har någon anledning att skriva... om ni förstår hur jag menar. När träningen faller i total misär och resultaten uteblir, då finns inte så mycket att skriva på en löparblogg.

Idag har jag dock något att skriva. Jag har tävlat igen! Det var något fantastiskt roligt! Jag insåg inte detta förrän jag stod i startfållan idag, jag kände inte glädjen förrän adrenalinet började genomsyra kroppen helt sådär efter 500 meter...kanske lite tidigare än så. Tror kanske att hornen i pannan växte ut samtidigt som startskottet gick.

Någon fantastisk prestation var det inte i jämförelse med förra årets tävlingsresultat, men sett ur sista årets träning så var det helt enormt.

Jag gick till start i Blodomloppet som del i det lag på jobbet som skulle springa 10 km. Tänkte att jag kunde ta detta som ett träningspass och satte upp det tuffa målet på 50 minuter. Det är liksom där jag ligger kapacitetsmässigt just nu...trodde jag.

Det rullade på riktigt bra idag och jag fokuserade på att ha hålla ett bra harmoniskt rörelsemönster där steg, andning och hållning liksom skulle hänga ihop. Jag fann det märkligt lätt att ligga runt de 4.40.

Intervall Tid Distans Medeltempo Sammanfattning 46:35.6 10,00 4:40 1 4:42.2 1,00 4:42 2 4:27.3 1,00 4:27 3 4:35.5 1,00 4:35 4 4:37.0 1,00 4:37 5 4:44.6 1,00 4:45 6 4:43.0 1,00 4:43 7 4:57.0 1,00 4:57 8 4:47.0 1,00 4:47 9 4:43.6 1,00 4:44 10 4:18.4 1,00 4:19

Kändes lite magiskt att få spurta in i mål, att riktigt få trycka ifrån i stegen. Jag kände mig stark när jag gick i mål. Direkt efter målgång kände jag mig slut, så slut att jag trodde magen skulle vända på sig.

Det är svårt att hålla igen när man tävlar....

Det är jätteroligt att tävla...

Tror jag hitta lite träningsmotivation igen.

Premiärmilen

Det gick riktigt bra, över förväntan till och med! Den upplevelsen delar jag inte med alla vet jag.

Jag valde ju att springa i motionsklassen i år då man ändrat gränsen för tävlingsklassen. Förra året anmälde jag mig i tävlingsklass för då var gränsen 45 minuter, men i år var den 42 minuter. Att jag skulle klippa milen på 42 minuter är helt uteslutet. Men förra året blev det inget lopp då jag kämpade med rehab av hälsenan.

Men idag kom jag under de 45 minuter som jag hoppades på! Den officiella tiden blev 43.57 ... Sub44 och placering topp 100 med 98:e plats! :-)

Förra året siktade jag på Sub45 när jag sprang Blodomloppet i Västerås och jag bommade med 18 sekunder den gången. Att nu få klämma Sub45 med god marginal och dessutom pressa några ynka sekunder under 44 minuter känns som lite av revansch!

I väntan på att motionsklassen skulle få starta så stod jag och tittade på tävlingsklassen och imponeras verkligen av hur de springer i täten, löpstegen och farten.

Stod och spanade efter andra bloggare och lyckades bara hitta Staffan bland alla löpare. Hejade och hoppades kunna peppa honom lite, men efter 7 km när han passerade  så hann han säga hur tungt det kändes. Hoppas du kan skaka av dig den tunga känslan från idag Staffan och hitta den där rätta, lätta känslan igen!

På väg från klädinlämningen till min start så fick jag syn på Lennart i målfållan och hann också ta några ord med honom. Budskapet här var likaså att det varit tungt i spåret. Jag förklarade min känsla av osäkerhet inför loppet då jag känt av både min trilskande hälsena på vänsterbenet och även knät de senaste dagarna. Men kungjorde också att om det kändes bra så skulle jag kliva på och sikta på Sub45.

Så med fortsatt sparsamma förväntningar inför loppet så joggade jag bort till starten. Uppvärmning och väntan på startskott. Hamnade inte särskilt långt fram tyckte jag och det kändes som det tog tid innan jag kom fram till startlinjen efter startskottet, men enligt racetimer så tog det bara 14 sekunder. :-)

En lätt panik började infinna sig då jag tittade på folkmassan framför mig och sedan på klockan, 5.40-5.30. Aj, aj... hur ska jag kunna ta in detta? Springer inte folk snabbare i motionsklassen? Jag tog rygg på några andra stressade löpare och kutade ömsom längs kanten på cykelbanan och ömsom ute i terrängen vid sidan av för att komma fram och förbi dem som hindrade min framfart.

En hel minut (en evighet) förlöpte innan jag lyckades komma upp i 4.30 tempo och dessutom kunde öka lite. Jag hade satt min "Virtual Partner" i klockan på 4.25 tempo så jag hade något att jaga. Lite stressande att ligga efter och samtidigt försöka sansa sig och hålla ett jämnt tempo för att ta ut sig (som på Blodomloppet!). Men jag kom ikapp och höll undan!

Redan strax efter 1 km passeringen tändes hoppet och känslan att detta nog var rätt tillfället. Inga känningar i kroppen, andning kontrollerad och tempot sänkt till 4.20-4.25. Insåg att jag sprungit på rätt snabbt en bit för att jobba ikapp starten. :-)

Därefter följde ett riktigt kontrollerat lopp för att vara jag. Försökte konstant ligga på 4.20-4.25. Ökade ibland upp till 4.15 men kände då hur andningsfrekvensen ökade och att jag byggde mjölksyra så jag bromsade tillbaka till 4.20-4.25.

Det var ändå tufft i backen efter 3 km och upp mot 8 km passering. Hade en rejält temposänkning där vid 8 km, såg 4.50 tempo i klockan och kände benen stumna - tänkte att nu kommer väggen mot mig. Jag höll ut och tänkte på att andas fokuserat och trampa på - det hjälpte och jag tog rygg på några löpare som jag haft omkring mig under senare halvan av loppet.

Vid vändningen mot målrakan så hade jag lyckats trampa undan stumheten i benen, och fått upp tempot i utförsbacken, och kunde till och med uppbringa lite ny kraft och lyckades klämma mig förbi några löpare inför målgång. Den där sista spurten gjorde nog mina 3 sekunder under 44 min och ett par, tre placeringar. :-)

Riktigt skönt. Det som känns bäst är att kroppen verkar hålla - allt sitter i konditionen, i syresättningen. Har inga onda känningar i hälsena eller knä under loppet eller nu efter. Allt som känns är lite allmän och berättigad trötthet i leder och muskler.

Om gränsen ligger kvar på 42 minuter kommande år så får det bli tävlingsklass då. Ser att min tid hade räckt till en 467:e plats bland de 643 löparna i tävlingsklassen.

Snabbrapport LL

Jag tog mig runt!

Vet inte om jag vill skriva mer än så... ;-)

Det hela kändes lite som en upprepning av VasaStafetten, bara dubbelt så långt. Alldeles för snabb inledning och alldeles för tungt avslut.

Det som stör mig är att jag fick känningar i vänster knä halvvägs. En bit upp i abborrbacken så sa knät ifrån och jag blev tvungen att ömsom gå ömsom haltande springa.

Det gick inte att springa uppför och inte utför, men jag lyckades bita ihop och springa lite värdigt i mål i alla fall.

Utifrån förutsättningar så är jag ändå nöjd med tiden 2.54.41. Verkar som de flesta som sprungit tidigare år var överens om att spåret var mjukt och tungsprunget i år.

Fantastiskt roligt var det i alla fall och vädret var vad man kunde önska sig i Sverige anno 2012.