Tungt, mulet och motvind

Ungefär så muntert kan jag väl lite överdrivet sammanfatta dagens långpass. Jag velade in i det sista om jag skulle springa alls idag. Benen har känts lite slitna och jag tror att det är Premiärmilen som fortfarande sätter sina spår. Inledde ihop med hustrun de första 7 km på hennes milrundan och vek sedan av på en längre avstickare - sammanlagt blev det drygt 17 km i snitt 5.20-tempo. Solen lös med sin frånvaro, men vi slapp snö i alla fall - riktigt less på kylan och den där blåsten hjälper ju inte upp på något sätt. :-(

Förra veckan försökte jag ta det ganska lugnt för att återhämta mig. Summerar 23 km den veckan, men inte så lugnt tempo som jag kanske borde ha haft. Den här veckan har jag inte alls tagit det lugnt. Volymmässigt tror jag att det är rekord för mig med nästan 58 km.

Att det idag trots mestadels lugnt tempo kändes tungt beror nog kanske ändå mest på att jag haft hög träningsvolym. Dessvärre fick jag känningar i hälsenan mot slutet av dagens pass, lite osäker på om det var lite av krampkänningar i vaden för det kändes inte bara som hälsenan. Jag valde i alla fall att byta löpsteg och sänka tempot de sista kilometrarna för att inte förvärra en eventuell överansträngning.

Möjligen sitter backintervallpasset också kvar i benen... så mycket som kan spela in nu så jag vet inte alls egentligen. Kommande vecka får inledas med mer vila och lätta pass. Alltså inget backintervallpass på torsdag, Lennart!

Jag har ännu inte kommit upp i över 20 km på långpassen vilket stressar mig lite, men jag intalar mig att jag hinner komma upp i längd på passen inför SM.

Rätt val och omseedning

Jag känner att jag gjorde rätt val som satte igång med träningen igen. Tror att min allergi förvillar mig lite just nu - det kan vara svårt att skilja på allergi och förkylningssymptom.

Så i förrgår blev det en lugn 5K jogg i de nya skorna och  igår när yngsta sonen hade fotbollsträning så passade jag på att ta en 5K runda i Rocklundaspåret. Det blev helt oplanerat med gasen i botten. När jag väl satte av så fanns det ingen spärr och så fortsatte det hela vägen runt, på max.

Det var med tung andning och lätt illamående som jag passerade backkrönen. Ungefär mitt i rundan var jag tvungen att stanna och sträcka ut ryggen då jag fick någon sorts låsning mellan skulderbladen - så fick jag hämta andan lite också. :-)

Löpningen var inte vacker på något sätt och med en snittpuls på 180 och ett max på 194 så var den inte heller särskilt njutbar. Vill ju tro att detta ändå var en signal till kroppen om att det nu är slut på långsamma maraton-långpass-mil och dags att bättra på syreupptagningen och farten.

Skickade in mitt resultat från Stockholm Marathon till Lidingöloppets kansli och fick svar igår. Jag är flyttad från startgrupp 8 till startgrupp 4. Hoppas därmed att jag inte behöver springa om fullt så många löpare denna gång.