Att få njuta av löpning

Mitt tänkta träningsschema sprack innan det ens var skapat.... hmm... då kanske det inte räknas? Jag gjorde i alla fall inte alls som jag tänkt det, jag for glatt ut på ett riktigt udda-nummer-pass: 13,67 km på 1 timme 11 minuter, ett medeltempo på 5:13 min/km.

Inga fina gyllene snitt i de siffrorna... tror jag i alla fall.
(Har inte gjort min matematiska analys av siffrorna ännu.)

Men det var en vacker kväll och en alldeles nödvändig löptur för att få ordning på kroppen. Tidigt i morse när jag satte mig på tåget så förbannade jag återigen tidsomställningen, den första förbannelsen för dagen kom när klockan ringde 4.00 - det är bara såå fel såå nära inpå sommartidomställningen - hela kroppen vet ju att klockan är tre på natten alldeles oavsett vad det står för siffror på väckaklockan! Jag fick i alla fall se en vacker soluppgång där jag satt och tittade ut genom fönstret på tåget.

Just det... en vacker kväll var det. Jag är på kundbesök igen nere i fina Alingsås. Detta är några av de vyer som passerade mig under mitt pass ikväll, det blev några stopp för att dokumentera dessa. Så skönt att bara få springa fritt, lite som det känns, utan krav på sig själv.

Nolhagaparken - det finns vårblommor där på bilden (jag lovar!)

Tog inga bilder inne i centrum, inte för att det ser trist ut där (tvärtom!), men det blev bara inte så. Kanske behövde jag helt enkelt fler pauser på den senare delen av rundan? :-)

In på [jeshken]-rundan. Gärdsken är ett vattendrag som rinner ut i Mjörn.
(Tror det är ungefär så man säger det)

Det lätta diset på bilden är utslutande imma på linsen från min ångande kropp

Gärdsken. på vägen tillbaka

Den bäck som rinner från Gärdsken genom Alingsås över till Mjörn.

Sämre omgivningar kan man definitivt springa genom. Just nu är jag dock lite orolig om jag överansträngt hälsenan. Det känns inte alls så egentligen, men det blev ett lite tuffare pass än jag hade tänkt mig.

Morgondagen får visa om den lätta smärtan i senan tänkte bli sämre eller inte.

Friande dom, godkänd i besiktningen

Efter mitt besök hos naprapaten känns det mycket bättre. Jag fick en friande dom med avseende på gårdagens längre pass. Allt ser bra ut i kroppen, bara att fortsätta med excentrisk träning och jogga så länge det inte smärtar för mycket i hälsenan. Godkänt i besiktningen med andra ord ... ja, med anmärkning om "skadat bromsrör" förstås. Märkligt nog ingen tvåa... återbesiktning inte nödvändigt.

Det var väl ungefär som jag trodde i och för sig. Jag fick dock order om att öka den excentriska träningen progressivt nu med mera vikt, om jag ska kunna fixa Stockholm Marathon alltså. Bara att sätta barnen på axlarna och göra tvåhäv! :-)

Fylla en vattendunk, stoppa i ryggan, och fara ut och promenera raskt i skogen var också ett hett tips. Allt som kan stärka upp foten, hälsenan och vaden utan att överbelasta är ok. Just detta att överbelasta verkar vara förbehållet snabb framfotalöpning. Är det verkligen så mycket tuffare för hälsenan med dessa fotnedslag?

Jag fick förstås springa snabbt på framfoten också så länge det inte smärtar - det vill säga att smärtan ska inte överstiga 2-3 på den kända 10-gradiga skalan. Nu tror jag förvisso att jag ska fokusera på att träna ett mjukt och ekonomiskt häl-löpsteg istället för det verkar ju ändå vara det som nästan alla maratonlöpare faller tillbaka på förr eller senare. Så varför fokusera alls på att springa fort och komma upp på framfot med löpsteg för att göra snabba miltider alls nu?

Även om jag sätter i hälen mera i fotnedslagen så kan jag springa i ganska skapligt tempo. Ökar jag tempo kommer jag oundvikligen upp mera på framfoten, så är det väl för alla eller?

Gårdagens lugna lunka-gå-lunka pass har gett lite lätt träningsvärk idag vilket är skönt - då gjorde det nytta! Känner att jag skulle kunna klämma in ett par sådana pass i veckan utan att slita ut mig.

Ska försöka lägga upp något träningsschema nu med intensifierad excentrisk träning och även mera bålstyrka. Löpningsmässigt blir det flera lååångsamma jogging-långpass (18-30 km) varvat med några enstaka korta snabbpass 3-6 km för att testa hälsenan och känna på pulsen lite. Konditionsträning ska jag försöka hålla till crosstrainern tillsvidare för att inte överanstränga hälsenan.

Tror att ett upplägg åt det hållet den närmsta tiden ska göra nytta inför maran utan att överanstränga hälsenan.

Några synpunkter och tankar kring det?

Olydig igen, men nöjd

Jaha, vad ska jag säga till mitt försvar?
Räcker det med "jag är normalsvenskt dumdristig"?

Det har i alla fall känts relativt bra i hälsenan de senaste dagarna och de två korta rundorna på 3,2 km har inte straffats sig. Planen för idag var att ta en riktigt långpromenad på 3 timmar för att på något sätt träna uthållighet inför Stockholm Marathon.

Men eftersom min kära hustru hade tänkt komma ut och springa milen idag så blev det lite annorlunda. Vi pratade ihop oss om att göra sällskap enligt principen lunka-gå-lunka i stället, det är inte så ofta vi gör sällskap nuförtiden då jag oftast har ett mycket högre tempo. Men idag hade ingen av oss några prestationskrav och att stilla lunka fram tillsammans i den strålande solen var bara trevligt och njutbart.

Ja, även om hon kanske ser lite ansträngd ut här så var även hon riktigt nöjd som synes nedan. Och nöjd ska hon vara för hon flyttade sina gränser både mentalt och fysiskt idag då hon tidigare inte sprungit längre än en timme och en mil.

Hmm.. var sitter knappen...
...någonstans på skärmen på baksidan... där!
... jäkla "smartphones"

Trots den varma sköna solen så var nordanvinden stundtals riktigt kylande, särskilt på de öppna fälten. Buffen på huvudet satt inte i vägen och inte heller jackan, det är ju alltid lättare att knäppa upp och ventilera än att försöka ta på sig något man lämnat hemma.


Ja, det finns inga fel alls i detta pass egentligen ... om det inte vore för den där hälsenan. Det är säkert helt fel att ge sig ut på ett så långt pass så tidigt i rehaben. Facit får jag troligen imorgon lagom tills jag ska träffa naprapaten... han får väl stå för rättning och uppläxningen. :-)

För denna runda så tog jag fram skorna med mycket dämpning och uppbyggnad i hälen och lade in ett par inlägg också. Detta ihop med det lugna tempot hoppas jag ändå ska blidka hälsenan. 

För att stilla siffer-addicts så blev det alltså 18 km på lugna 2 timmar och 11 minuter, ett snitt tempo på 7:15.

Nu måste jag ut i trädgården och göra lite nytta också. Dessutom är det dags att ställa upp studsmattan igen och gungställningen ska plockas bort, den har gjort sitt nu. Förra året avvecklade vi sandlådan.

Sällskap i spåret

Idag fick jag göra äldsta sonen sällskap i spåret (han som fyllde 11 år förra helgen). Han säger att han vill träna löpning nu när bandysäsongen är slut. Så när vi var nere på stan för lite ärenden på förmiddagen passade vi på att köpa ett par löpartights till honom. Allt som kan göra löparupplevelsen bättre är värt sitt pris. :-)

Nu är vi just hemkomna från spåret - vilket helt fantastiskt väder det är idag. Helt underbart att få jogga lätt längs spåret genom skogen. Jag tycker det gick riktigt bra för grabben på hans första runda för säsongen. Det blev 3,2 km utan paus på 21 minuter och han hade håll hela vägen men klagade inte för det.

I bilen när vi for ner på stan så sa han sig sikta på att springa milen på 1 timme inom två månader. Det låter som ett tufft mål sa jag och lovade honom någon form av belöning som kanske en träningsklocka eller liknande om han lyckas springa milen på 1 timme lagom till Stockholm Marathon. Det är inte på något sätt ett omöjligt mål tror jag, men han lär nog få lägga ner lite tid och springa minst ett par löpturer i veckan om han ska nå dit.

Lite stressad börjar jag dock bli då Stockholm Marathon närmar sig med stormsteg. Imorgon tror jag att det får bli lite lågintensiv träning i form av långpromenad igen. Siktar på att göra om förra promenaden och komma ut i minst 3 timmar imorgon. Hoppas att hälsenan accepterar det.

Vobbar

"Vobbar" är ett vedertaget begrepp bland de av mina kollegor som har småbarn. Idag vobbar jag - jag jobbar hemma och tar hand om yngsta sonen som varit sjuk hela veckan.

Liksom förra veckan har jag rest till kund 3 dagar denna vecka och jobbat ganska många timmar så varje arbetad timme denna fredag är lite av bonus kan man säga. Kommer därför inte jobba heldag idag.

Passade istället på att njuta av det helt fantastiska vädret och for ut i spåret här hemma. En 2,5 km slinga som är nästan helt torr nu - underbart att springa på lite mjukare underlag. Med transport till och från spåret så blev det ca 15 minuter och 3,2 km idag (4:42 min/km).

Har tydligen tappat lite av rutinerna då jag var tvungen att stanna två gånger för att knyta skorna, först vänster och sedan höger sko. Jag brukar alltid göra en extra knut med öglorna för att försäkra mig om att de inte går upp under löpning, men inte idag inte. :-)

Utebliven premiärmil får kompenseras med premiärgrill ikväll istället!

Hoppas du får en skön fredag!

Ett rehabpass till

Är ute och reser igen, 3 dagar på plats hos kund. Det är sådär lagom roligt att bo på hotell, så det är lika bra att fylla ut tiden med arbete. Jag har i alla fall med mig träningskläderna om jag skulle få ett ryck att träna, vilket jag fick ikväll. Gick ner till hotellets träningsrum för att köra lite styrka och trampa cykel, men det var lite väl mycket folk i lokalen ikväll.

Som tur är hade jag även packat ner löparkläderna denna gång och for ut på ett kortare pass. Gjorde som senast och sprang 2,5 km på drygt 11 minuter. Jag har lite svårt att hålla igen, viljan att skutta fram var större än den sunda tanken att hålla igen. Första kilometern sprang jag på 4:15, därefter lugnade jag ner mig lite. :-)

Nu är i alla fall tid bokad hos naprapat. På måndag vid lunchtid vet jag förhoppningsvis mer om statusen på hälsenan och mina ben. Under dagens löpning kändes det dock inte speciellt konstigt i vänsterbenet såsom det gjorde senast. Hälsenan ömmar fortfarande till och från, men smärtar i alla fall inte även om jag känt av den lite mer nu de senaste dagarna.

Rehabpass 4

Detta med förkylning börjar kännas som lite av ett normaltillstånd nu, förnuftet säger ju att jag borde ta det lugnt till jag är bättre. Samtidigt känns det som att jag är mer frisk än sjuk - märklig balans och kombination. Om man kan tala om intuition i detta sammanhang så inbillar jag mig att kroppen tycker att det är ok att träna så pass lätt som jag ändå gör.

Efter 10 minuters uppvärmning bar det iväg på rehabpass nummer 4 som hade måltiden 8 minuter. Solen tittade fram och jag fick idén att springa upp till 2,5 km spåret för att kolla läget där. Finns en cykelbana som skär rätt igenom spåret och gör det möjligt att vika av hemåt tidigare.

Spåret var skapligt, enstaka fläckar med is/snö och bara riktigt blött på ett par ställen. Om man ger det en vecka till så är nog underlaget skapligt bra. Löpningen gick bra om man ser till hälsenan, den gjorde sig hörd något i början av löpningen men var tyst större delen av tiden.

Däremot börjar jag fundera på om allt står rätt till i vänster ben i största allmänhet. Det känns som om nedslaget med vänster ben och fot känns så mycket stummare än höger. Svårt att beskriva känslan, kan vara en kombination av rörelser i ben och fot som inte harmonierar - det känns som om fotbladet är stelt och inte fjädrar tillsammans med benet ... eller hur man ska säga. Hälsenan som är dålig ändå?

Jag har upplevt att vänster ben varit annorlunda tidigare också, men då har jag mest tänkt att jag varit svagare i vänster och att det skulle ge sig med tiden. Undra om det kan vara något annat som jäklas och som gett upphov till problemet med hälsenan... å andra sida borde jag ju inte blir bättre i hälsenan nu om inte problemet vore åtgärdat.

Kanske läge att rådfråga och söka hjälp hos expertisen ändå... fast jag vet hur jag är, kanske väntar lite och ser hur det utvecklar sig i stället.

Så här med en vecka kvar till Premiärmilen så kan jag lugnt konstatera att premiären på den milen får vänta.

Söndag och födelsedagsfirande

Jag har aldrig varit mycket av en morgonmänniska. Tvärtom har jag haft ett förskräckligt morgonhumör i stil med "rör mig inte, prata inte med mig, låt mig bara vara tills jag verkligen har vaknat". Det är nog lite av grunden till att jag fortfarande gillar de lugna och sköna morgnarna.

Lugna och sköna söndagsmorgnar är lite av lyx tycker jag. Det gör inget om man kommer upp tidigt bara man får ta det lugnt och bara vara. Att få sitta i soffan framför morgon-TV, men morgontidningar och äta frukost och dricka kaffe under 1-2 timmar - det är lyx för mig.

Mina söner har varit riktigt morgonpigga vilket har gjort att det där med att kunna ligga kvar i sängen och sova till efter kl 10 helt har försvunnit. Om jag kan sova till kl 9 nu så är det ett rent under, oftast är jag ändå uppe före kl 8 även på helgerna. Det kanske är så för de flesta, men jag känner att det är lite lustigt att det blivit så när jag varit så helt tvärtom tidigare.

Jag har fortfarande oerhört svårt för att komma ut och springa innan frukost och därför blir det ju sällan att jag springer på morgonen. De få gånger jag kommit iväg i ottan har det ändå känts väldigt skönt. Jag upplever att det är lättare att få till dessa morgonturer under våren och sommaren och hoppas att det kan ske lite oftare framöver. Att få äta frukost i lugn och ro efter en morgonrunda är faktiskt ett snäpp bättre. Längtar efter att få sitta ute på framsidan i morgonsolen och äta frukost. Då kan jag också avvara morgon-TV för fågelkvitter är bara så mycket bättre.

Idag var vi i alla fall uppe ganska tidigt för att fira 11-åringen här hemma. Tror att han blev ganska nöjd trots att det varken blev några sköldpaddor eller något teleskop. Nya inlines, silverhalsband och böcker stod på presentlistan. Det är en riktig bokmal vi har här hemma, han tuggar sig igenom Harry Potter i ett nafs. Han lämnade bokklubben på biblioteket för nǻgra veckor sedan bara för att han tröttnade på de lättlästa och tunna böckerna de skulle läsa. :-)

Jag blev inte straffad för mitt trotsiga beteende häromdagen. Känner mig varken piggare eller sjukare. Hälsenan känns rätt skaplig, jag har vant mig vid att den ömmar/smärtar lite ibland. Jag är glad att jag trotsade lite av känslan i kroppen och det rationella och tog den där turen i fredags. Att få känna att hälsenan nu fungerar rent mekaniskt (eller hur man ska säga) måste vara ett bra steg framåt. Nu är jag inte så där orolig längre, ultraljudsundersökning kanske ändå inte behövs - bara mera (balanserad) träning.

Kunde inte låta bli

Nog fungerar väl ändå mental träning, rehabpass 3 avklarat. Tog mig hem lite tidigare från jobbet idag då jag ändå jobbat så pass många timmar denna vecka. Solen sken när jag kom hem och hela jag var på något sätt inställd på att röra på mig.

Sprayade näsan med Otrivin och drog ett djupt rossligt andetag med Bricanyl - tänkte att nu får det bära eller brista ... all-in, på med Kinvara också. Så trots tveksam status på kroppen blev det 15 minuters uppvärmning på crosstrainer följt av fyra minuters rehablöpning och nedvarvning i 10 minuter på crosstrainern igen.

Det kändes helt underbart att få flyga fram över asfalten en stund. Höll inte igen alls, tänkte att om hälsenan ska brista får den göra det! Som tur var gjorde den inte det, faktum är att det kändes bättre än senast. Inte så att det inte kändes alls, men det störde inte. Nu kändes det som om hälsenan fungerade rent mekaniskt, så kändes det inte senast när jag var tvungen att ändra på löpsteget för att ta mig runt.

Det gick så bra att jag hann runt ganska precis 1 km på dryga fyra minuter och tjugo sekunder. Det var säkert helt fel att springa i det tempot, men det kändes så rätt.

Nu återstår att se om jag ska straffas med att bli riktigt sjuk och/eller om hälsenan säger blää. Så här 3 timmar senare känns allt fortfarande bara bra, men det gör det ju alltid på fredagkvällar efter ett glas rött. :-)

Morgonens deppinlägg känns avlägset, vad snabbt det kan vända.

Äntligen fredag

Ja, äntligen fredag. Passar på att ta till vara denna dag, kroppen tycker visst att jag ska upp tidigt idag. När man vaknar pigg och klockan visar 4:30 så blir jag nästan lite irriterad. "Vad ska det vara bra för? Nu när jag inte behöver gå upp tidigt?". I tisdags klev jag upp kl 4 för att resa till kund och då måste man ju gå upp tidigt, men idag?

Känner mig pigg idag i alla fall och det kanske är energi jag fått av solen de senaste dagarna. Nu har jag i och för sig inte kunna njuta så mycket av den. Kanske är det för att jag sov 9 timmar natten mot torsdag, var totalt sänkt.

Det har varit tyst några dagar nu, mycket jobb helt enkelt som tagit överhanden. Faktum är att jag egentligen har jobbat klart mina timmar för denna vecka och skulle kunna vara ledig idag. Om kroppen varit frisk både från förkylning och i hälsena så hade jag tagit ledigt och sprungit långpass idag, det får bli ett mentalt sådant. Låt oss säga 24 km i 5.30-tempo, i solskenet med start kl 10?

Ja, det är statusen... fortsatt frustrerad och smått uppgiven. Halsen är inte bara "lite irriterad" den är sämre med hosta och slem. Jag har slarvat med excentrisk träning i några dagar nu och då har hälsenan börjat kännas av när jag går - märkligt. Undra om jag borde ta mig iväg och få den kontrollerad med ultraljud eller så? På det hela känns det som en dålig trend just nu. Försöker intala mig att det blir lite sämre innan det blir bättre igen.

I helgen blir det 11-årskalas för äldsta sonen. Och efter det mentala långpasset idag så blir det mental vilodag lördag och sedan springer jag också mentalt en lite snabbare 15 km runda på söndag, kanske 4.50-tempo?

Undra om mentalt visualiserad träning påverkar kroppen fysiskt? Drömma kan man ju alltid!

Ha en skön fredag där ute!

Dags för allergisäsong?

Jag börjar misstänka att det som varit förkylning kanske börjat övergå i allergi. Irritationen som återigen ger sig till känna i halsen och näsan upplever jag nu mer som allergi/astmatiskt.
Björk och gråbo har jäklats med mig i många år, inte alls omöjligt att hassel och al som exploderar nu också påverkar kroppen. Bara att peta i sig antihistaminer och se vad som händer.
Uppe i ottan idag för resa och två dagars kundbesök igen.

Två minuter avklarat

Idag kändes det bra i kroppen igen (kanske har förkylningen äntligen gett upp) så jag testar med ett träningspass. Det blev pass nummer två med två minuters löpning denna gång. Sist sprang jag ju egentligen 1.24 så jag hade ju kanske kunnat dubbla det till tre minuter.

Nu tar jag det dock försiktigt för när jag tar löpsteg med framfoten så känns det direkt i hälsenan. Annars känner jag inte av hälsenan alls, varken upp-/nerför trappor, vid excentrisk träning eller raska promenader. Det kanske är helt i sin ordning, men jag byter i alla fall löpsteg nu till mer hälisättning. Då känns det inte i hälsenan. Har tagit fram ett annat par skor också som är mer uppbyggda i hälen och dämpade.

Lite konstigt tycker jag ändå att det är, någon som känner igen detta? Jag försöker förstå vad det är som gör att just dessa framfotsteg tar så hårt. Undrar om det kan ha varit någon liten bristning i hälsenan i just detta läge. Och som med tyngden och belastningen i just framfotslöpsteget ger sig till känna för att det ännu inte läkt helt.

Det var likadant vid förra passet, då gick ju ömmandet över snabbt och kändes inte dagen därpå. På så sätt upplever jag det inte som något större problem just nu men det måste ju ge med sig på sikt. Kanske är det så att denna försiktiga upptrappning av löpningen ska stå för den sista smärtsamma träningen av hälsenan?!

Bäddade i alla fall in dessa två minuters löpning med träning på crosstrainern, inledde med 20 intensiva minuter och avslutade med ett lugnare konstantwattprogram i 40 minuter.

Det är så mycket energi som vill ut ur kroppen hela tiden. Folk måste antingen tro att  jag inte är riktigt klok eller väldigt pissnödig - för jag har väldigt svårt att stå stilla. Gick fram och tillbaka hela tiden längs bandyplanerna under helgen och står jag på samma ställe så står ändå inte still, antingen gör jag tåhäv eller också står jag och liksom småstudsar. :-)

Två steg framåt ett steg bakåt

Nej, jag har inte börjat dansa. Egentligen har jag inte mycket att säga. Hälsenan har inte klagat sedan träningspasset och det är ju bra! Det känns faktiskt riktigt bra. Förkylningen har däremot återkommit, kanske ett resultat av att jag tränade lite för tidigt. Har ont i halsen igen, attans vad detta var ihärdigt. Snart börjar jag nästan misströsta.

I helgen är det sista rycket i bandyn för grabbarna. Mälarenergi Cup imorgon för yngsta grabben och på söndag Bandy Party för äldsta grabben. Det där med Bandy Party var något nytt, det är VSK Bandys flicklag som bjudit in pojkarna till gemensam bandyavslutning. :-)

Nu hoppas jag att halsen blir bättre snabbt så att jag kan komma ut på mitt andra rehabpass på två minuters löpning. Förra måndagen var det tänkt att jag skulle följa med en kollega till nJoy och prova på Box, men det satte ju förkylningen stopp för. Nu hoppas jag bli bra under helgen och kunna prova på Box nu på måndag istället. *skeptisk*

Äntligen!

Att springa en minut är bara fööör liite!! Nu blev det förvisso 24 sekunder till för jag missbedömde hur pass långt ... hmm kort ...  man kommer på en minut.

Idag var det alltså dags och efter tips från bureborn så sprang jag min första "rehab-löpning" på en minut idag. Inledde med 10 minuter på crosstrainer och avslutade med 20 minuter för att få svettas lite. Förkylningen har väl inte helt lämnat kroppen, men jag har inte ont i halsen och allmänkänslan är att jag kan träna lätt.

Nu så här två timmar efteråt känns det bara bra i hälsenan, hoppas det är lika bra imorgon.

Lycka!

Lättjan kommer krypandes

När jag satt och skrev svar till Lennarts kommentar på mitt förra inlägg så började en del tankar snurra kring nyttan av träning.

Jag märker hur snabbt min mentala inställning ändras när jag inte får träna. Att man går och är allmänt irriterad och lite smågrinig över sitt sjuk- eller skadeuppehåll är kanske inte så konstigt.

Men jag har slappheten i färskt minne fortfarande och känner igen tendenserna när man blir stillasittande, när jag inte rör på mig. Det blir lite enklare att låta bli att ta tag i saker, man "kompromissar" med sig själv. "Vad jobbigt, orkar inte, gör det sen..."-attityden kommer krypandes. Jag är övertygad om att det inte har med förkylningen att göra utan handlar om utebliven fysisk aktivitet.

Den där kopplingen mellan fysisk aktivitet och det mentala - en sådan sak som inställning och motivation. Det där är lika spännande som skrämmande.

Jag insåg nu när jag sitter och skriver, att denna lättja som kommer krypandes antagligen var anledning till att den rena tvätten inte blev vikt igår. Just nu ligger ett berg av ren tvätt och väntar på att någon ska ta tag det. Tror att min hustru kan skriva under på att jag sedan jag började träna tar tag i flera sådana vardagssysslor hemma. Inte så att jag tidigare inte gjorde något alls, utan att det sker oftare och mer "på en gång" nu.

Är det just denna effekt som gör att man på något sätt får mer tid när man lägger tid på träning?

Den där tanken att något är "jobbigt" försvinner för mig när jag får komma ut och springa. Jag minns en tanke jag hade för några veckor sedan då jag var ute och sprang en tvåmilsrunda runt staden. Tanken som passerade i skallen var: "Vad är det som är så jobbigt med att åka ner på stan? Jag har ju sprungit hit nu, det var ju inte jobbigt alls.".

Inte så sällan förr, innan jag började med löpningen, kom just den där tanken att "Vad jobbigt att åka ner på stan och handla.". Det låter så befängt när jag tänker på det nu. Hur kan det vara jobbigt att sätta sig i en bil och åka ner på stan? Det är klart om det är mycket folk som man ska trängas med och så... men jag tycker inte ens att det är jobbigt idag.

Löpningen/träningen har gett mig en sådan positiv skillnad i inställning just kring sådana vardagsting.

Att jag ännu inte tar tag i renovering av hallen, lilla duschrummet och sovrummet har inget med lättja att göra ... bara tid och pengar. :-)

Oj vad klockan går! Nu är det dags att packa ihop och ta sig till jobbet. Tur att man kan flexa.

Förtappad och förslappad?

Jo, det känns att man är utestängd från de löpandes himmelrike. :-)

Stundom tar jag det med ro och tänker "inget ont som inte har något gott med sig", men så kommer också de där stunderna när det börjar krypa i kroppen och jag känner att jag nästan klättrar på väggarna.

Den tänkta alternativa träningen har fullständigt uteblivit på grund av förkylningen som kom över mig och fyllde upp bihålorna. Det kanske är lika bra att ta det i samma veva när man ändå inte kan springa? Hoppas verkligen att man får tillgodoräkna sig denna förkylning. Undra om man behöver lämna in ansökan om frikort hos löpargudarna eller om det räcker med att yrka avdrag senare när man känner att en ny förkylning är på gång? Någon som vet?

Nu är det i och för sig inte någon dunderförkylning. Det är ju nästan bättre när man blir riktigt sjuk så man få stänga in sig i sovrummet i några dagar. Att bara gå och vara hängig ökar ju bara på irritationen över att man inte kan var ute och springa.

Förslappad är jag ju kanske egentligen inte för degigheten i skallen har ju troligen mer med förkylning att göra än med utebliven träning. Intalar också mig själv att vågens felaktig trend än så länge uteslutande har med kolhydratbalansen och påfyllda glykogendepåer att göra.

Det blev i alla fall en kortare promenad i solen med hela familjen under lördagen. Åtminstone för mamman och pappan då pojkarna istället valde att cykla.

Måste fundera lite mer på det där goda som detta skulle föra med sig ... är det insikten och erfarenheten av ömmande hälsena mån tro? Bloggen i sig är ju förvisso ett resultat av detta - det höll jag på att glömma!

Status på hälsenan? Jodå, den är mycket bättre, så pass att den inte känns av alls till vardags och inte heller under den excentriska träningen. Vid massage av hälsenan så ömmar den fortfarande lite och även när jag provar löpsteg på framfot.

Så där ja, skönt att få skriva av sig lite - nu känns det bättre.

Strålande dag

Hur fint väder är det inte idag då? Här i Västerås skiner solen, lite väl blåsigt kanske. Stod ute och bytte lampan för halvljuset i bilen (hur krångligt ska det behöva vara?) och det var inte helt njutbart. Men det är vackert och ger sådan energi inombords bara att se ... och detta med is och snöfria cykelbanor. :-)

Det är sportlov här, så jag har tagit ledig idag för att vara lite med barnen. Äldsta sonen spelar bandycup i Örebro i helgen, så vi ska till Örebro senare i eftermiddag för första matchen. Känns lite långt att åka 20 mil fram och tillbaka en fredagkväll för 20 minuters match, men det får man ta.

Ingen sovmorgon blev det heller, lämnade av hustrun på jobbet och åkte själv vidare till kontoret för att få behandling av massören som kommer dit 1 gång varje månad, hade skrivit in mig på första tiden - kl 8.

Utöver käkar och nacke så masserades underbenen igen och vi satte dit ny kinesiotejp för att hjälpa till att sträcka ut hälsenan. Märker tydlig skillnad i ömhet utan tejpen - till fördel för tejpen alltså.

Fick veta att en kort hälsena lätt kan ge irritation i benhinnorna i skenbenet då foten dras/vinklas nedåt när hälsenan liksom drar bak. Så ett begynnande problem med hälsenan kan mycket väl yttra sig i att benhinnorna först blir irriterade. Det var också de första känningarna jag fick när jag tog upp träningen igen i januari efter sjukuppehållet. I fortsättningen blir det intensifierad excentrisk träning och stretch av vaden och hälsenan vid ömhet i benhinnorna.

Börjar kännas riktigt skapligt i hälsenan annars och massören tyckte nog att jag kunde börja jogga lätt en kortare sträcka och känna efter hur de känns. Så länge smärtan ligger på 1 på en skala till 10 så skulle det nog inte vara några problem - men det var ju helt upp till mig att höra efter vad kroppen säger.

Jag tar det nog varligt en tid till känner jag. När jag testar att ta lite lätta löpsteg genom huset och kommer upp på framfoten och trycker till på insidan av framfoten så känns det inte helt bra/rätt i hälsenan. Ska ställa mig på crosstrainern istället och fortsätta med tåhäv.

Vackert väder, ledig dag och läkande hälsena - strålande dag helt enkelt.

Ha en skön fredag alla ni där ute!

Tankar om intervaller

Jag läste ett inlägg om intervallträning på Johns blogg och just det är något jag inte sysslar med.

Inom mig bor en bestämd uppfattning om att intervaller är tråkiga och jobbiga, liksom lite mekaniskt och oinspirerande. Lite hör det kanske ihop med min begränsade träningshistoria och att jag inte ser mig som en tävlingsmänniska. Jag tänker inte i begrepp om tävling ens med mig själv som en del gör verkar göra, dvs att man tar sig an utmaningar för att bevisa för sig själv. Fast det där håller ju kanske på att förändras lite inser jag ju nu i skrivandets stund. :-)

För att hålla på med intervaller så tror jag kanske att man måste vara något av en tävlingsmänniska - antingen en som tävlar mot andra eller en som tävlar bara med sig själv. Jag började springa för att må bättre och nu när jag mår bra så springer jag för att det är så roligt och för att jag kan springa samt att jag känner att jag utvecklas. (Jo, jag ser var intervallerna kommer in...)

Jag gjorde ett stapplande försök till intervaller en gång och jag tror inte att jag kommer prova på det igen på ett bra tag. För mig är fartlekar en sorts intervallträning och det blir lite olika om jag springer i spåret eller längs cykelbanorna.

När jag springer i spåret så är det oftast backarna jag tar sikte på. Jag tar i allt vad jag kan uppför, men aldrig mer än att jag ska kunna fortsätta springa efter backen. Det ska gå att fortsätta jogga medan jag hämtar andan och pumpar undan stumheten i benen.

Längs cykelbanorna blir det i stället att jag får infall att höja tempot när jag vänder in på någon raksträcka. Det blir oftast en form av intervall på 500-800 m.

Utöver det så blir det ju även spontana sprint-ryck lite då och då både i spåret och på cykelbanorna - så där när man känner att benen spritter till av energi. Brukar kännas lite såsom det ser ut när kor släpps på grönbete....

På så sätt lurar jag mig själv att jag inte springer intervaller och det gör jag ju egentligen inte heller?

Bara tanken på att gå ut och ställa mig och nöta samma 800 meters sträcka ett antal gånger ger mig nästan lite ångest. Jag är verkligen grymt imponerad av alla er som kan springa och träna intervaller som ni gör.

Jag inser ju också att om man hela tiden vill förbättra sina tider och sin kapacitet så kommer man ju oundvikligen till den gränsen där man måste börja träna intervaller för att förbättras. Den sorgen glädjen tar jag den dagen då den kommer.