Söndag och födelsedagsfirande

Jag har aldrig varit mycket av en morgonmänniska. Tvärtom har jag haft ett förskräckligt morgonhumör i stil med "rör mig inte, prata inte med mig, låt mig bara vara tills jag verkligen har vaknat". Det är nog lite av grunden till att jag fortfarande gillar de lugna och sköna morgnarna.

Lugna och sköna söndagsmorgnar är lite av lyx tycker jag. Det gör inget om man kommer upp tidigt bara man får ta det lugnt och bara vara. Att få sitta i soffan framför morgon-TV, men morgontidningar och äta frukost och dricka kaffe under 1-2 timmar - det är lyx för mig.

Mina söner har varit riktigt morgonpigga vilket har gjort att det där med att kunna ligga kvar i sängen och sova till efter kl 10 helt har försvunnit. Om jag kan sova till kl 9 nu så är det ett rent under, oftast är jag ändå uppe före kl 8 även på helgerna. Det kanske är så för de flesta, men jag känner att det är lite lustigt att det blivit så när jag varit så helt tvärtom tidigare.

Jag har fortfarande oerhört svårt för att komma ut och springa innan frukost och därför blir det ju sällan att jag springer på morgonen. De få gånger jag kommit iväg i ottan har det ändå känts väldigt skönt. Jag upplever att det är lättare att få till dessa morgonturer under våren och sommaren och hoppas att det kan ske lite oftare framöver. Att få äta frukost i lugn och ro efter en morgonrunda är faktiskt ett snäpp bättre. Längtar efter att få sitta ute på framsidan i morgonsolen och äta frukost. Då kan jag också avvara morgon-TV för fågelkvitter är bara så mycket bättre.

Idag var vi i alla fall uppe ganska tidigt för att fira 11-åringen här hemma. Tror att han blev ganska nöjd trots att det varken blev några sköldpaddor eller något teleskop. Nya inlines, silverhalsband och böcker stod på presentlistan. Det är en riktig bokmal vi har här hemma, han tuggar sig igenom Harry Potter i ett nafs. Han lämnade bokklubben på biblioteket för nǻgra veckor sedan bara för att han tröttnade på de lättlästa och tunna böckerna de skulle läsa. :-)

Jag blev inte straffad för mitt trotsiga beteende häromdagen. Känner mig varken piggare eller sjukare. Hälsenan känns rätt skaplig, jag har vant mig vid att den ömmar/smärtar lite ibland. Jag är glad att jag trotsade lite av känslan i kroppen och det rationella och tog den där turen i fredags. Att få känna att hälsenan nu fungerar rent mekaniskt (eller hur man ska säga) måste vara ett bra steg framåt. Nu är jag inte så där orolig längre, ultraljudsundersökning kanske ändå inte behövs - bara mera (balanserad) träning.