Runt 2004-2005 hade jag nått totalt förfall rent allmänhälsomässig. Jag slutade väga mig när vågen passerade 115 kg. Blev anfådd av att gå i trappor och orkade inte riktigt leka med mina söner. Jag kom till insikten att en förändring behövdes och under våren 2006 påbörjades förändringen med bestämdhet.
 |
| Stor och glad i vårsolen |
Tillsammans med min hustru inledde jag med en pulverkur, Cambridgekuren, pulvershake varje frukost, lunch och middag i två veckor. Fortsatte sedan genom att byta pulvermåltiderna succesivt mot ett GI-riktigt alternativ tills jag åt alla måltider enligt GI-diet.
Denna kur inledde jag 1 vecka innan semestern och jag lyckades hålla mig till detta under hela sommaren och i augusti det året sprang jag min första 2,5 km runda i skogen hemma utan att stanna upp. Kan inte minnas att jag någonsin sprungit den sträckan utan uppehåll dessförinnan, ens i lumpen.
Jag har aldrig varit något för träning. Min största idrottsliga prestation är troligen ett par års badmintonspelande i Västerås Badmintonklubb. En träning i veckan ingen egentlig fysisk ansträngning, mest lite teknik, typ stå och nöta forehand- och backhandslag. Något tävlande var det aldrig tal om.
Ett par löprundor i augusti gör heller ingen löpare. Tappade snabbt träningsfokus och med tiden släppte jag också min strikta GI-diet. Strax före jul 2010 hade 83 kg blivit 92 kg och alla varningssystem börja ringa - aldrig mer över 90 kg hade jag bestämt.
Nu plockade jag upp nya koströn kring LCHF och läste på noggrant och började trampa lite på crosstrainer. Ganska tidigt på våren 2011 när det fortfarande låg en del is kvar på cykelbanorna tvingade jag mig ut på löpturer.
Minns den första löprundan där på våren då jag trodde jag skulle dö, 2 km och pulsklockan visade en medelpuls på över 180! Men jag sprang hela tiden och något med löpning etsades in i huvudet den där gången, det brände uppenbarligen till i skallen i alla fall för plötsligt fanns det inget stopp.
Jag hade bestämt mig, springa varje vecka. Snart sprang jag två gånger i veckan.
Min största milstolpe var förstås när jag nådde milen för första gången i mitt liv den 5:e april 2011. En timme och två minuter. Jag klarade av att springa i en timme utan paus och avverkade en mil. Wow!
För mig var detta helt overkligt och en sådan enorm kick, helt plötsligt var jag en löpare. Innan dess hade mitt perspektiv varit att jag inte hörde hemma där, jag liksom smög längs cykelbanor och kröp längs spåret i skogen innan. Men nu, nu förlikade jag mig med tanken att jag var en av alla de där andra i spåret.
Med blodad tand fortsatte jag springa, hela sommaren, hösten och vintern - inget kunde stoppa mig.
Sträckorna blev längre och miltempot sänktes.
(Staplar = sträcka, Linje = tempo)
Det är roligt att springa långt och länge - den där känslan av att kroppen orkar, den kan... JAG kan!
Året 2011 bjöd mig på så oerhört många minnesvärda händelser i löpningen, en massa guldkorn som jag plockar fram då och då. De ger mig en sådan energi och vilja att fortsätta springa.
Några av dessa guldkorn har jag redan nämnt, några andra är när jag under hösten sprang 31 km, när jag sniffade på Sub45 och det där varvet i Central Park.
Det är detta som är min resa och den har bara börjat, får se vart det den tar mig...
