Jag kom iväg på långpass idag trots att jag gick och tvekade länge. Oftast är det just när man känner sig så där avig som det brukar gå som bäst när man väl tar sig iväg.
Idag blev det emellertid inga extrema prestationer även om jag är väldigt nöjd med att ha harvat runt i spåret i 2 timmar. Med lite drygt 6-tempo så blev det också 2 mil.
Jag hade nog kunnat springa runt med ett 5.45-5.50 tempo om det inte varit för att jag fick sällskap i 5 km. Stannade en kort stund efter 3 km och stretchade ut benen lite och då kom en kille joggandes och undrade hur snabbt jag skulle springa. Han var rätt trött och ville gärna ha lite draghjälp.
Tänkte att jag kunde bjuda på den där draghjälpen även om det innebar att jag även fick gå korta sträckor då han var tvungen att hämta andan. Det sänkte i alla fall mitt tempo rejält, hela mitt syfte var ju att vara ute så länge som möjligt, så vad gjorde det?
Roligt att träffa någon obekant så där och prata lite. Han kom från Indien till Sverige för 8 år sedan för att studera på Mälardalens Högskola här i Västerås.
Efter 5 km så var han tillbaka till sin start och jag kunde fortsätta i mitt eget tempo. Detta tempo blev lite högre och jag är glad att jag hade lagt in ett puls-larm på träningsklockan. Bestämde mig redan innan jag startade att jag skulle hålla mig under 170 i puls. Larmet blev en bra påminnelse när jag ökade tempot för mycket. Lite irriterande var det i uppförsbackarna ... man kan ju liksom inte stanna upp helt för att hålla nere pulsen.
Det känns bra i benen och kroppen så här efteråt och jag är mer hoppfull nu inför Stockholm Marathon. Det är ju ändå några veckor kvar och jag borde kunna hinna komma upp i 32-35 km sträckor i motsvarande tempo och lite snabbare.
2012-04-14
2012-04-11
Två korta
Lyssnade noga på kommentarerna från Lennart om att vila noga efter förra passet. Jag vill verkligen inte överila mig nu och dra på mig en ny överansträngning. Har ägnar mig åt stretch främst av baksida ben och excentrisk träning. Just nu plågar jag hälsena och vaden med tåhäv där jag har en ryggsäck med tre dunkar vatten i ... nästan 15 kg ... det känns.
Det blev två korta rundor idag sammanlagt drygt 6 km. En lugnare runda tillsammans med sonen och sedan en snabbare för att springa av mig lite. På den snabbare rundan inledde jag första kilometern på precis under 4 minuter. Kändes skönt att få pressa kroppen lite, när jag ändå var uppvärmd. Kanske är det just sådant som är att riskera att överanstränga kroppen?
Vore i alla fall så skönt om det fortsatte kännas bra i kroppen. Min plan och förhoppning är att få komma iväg på ett lite längre och lugnare pass i helgen. Jag hoppas att jag inte tar mig vatten över huvudet om jag siktar på 18-22 km i 5.30-5.40 tempo. Det får gärna gå långsammare förstås, men jag brukar ha svårt för det.
Det blev två korta rundor idag sammanlagt drygt 6 km. En lugnare runda tillsammans med sonen och sedan en snabbare för att springa av mig lite. På den snabbare rundan inledde jag första kilometern på precis under 4 minuter. Kändes skönt att få pressa kroppen lite, när jag ändå var uppvärmd. Kanske är det just sådant som är att riskera att överanstränga kroppen?
Vore i alla fall så skönt om det fortsatte kännas bra i kroppen. Min plan och förhoppning är att få komma iväg på ett lite längre och lugnare pass i helgen. Jag hoppas att jag inte tar mig vatten över huvudet om jag siktar på 18-22 km i 5.30-5.40 tempo. Det får gärna gå långsammare förstås, men jag brukar ha svårt för det.
2012-04-08
Vändpunkt?
Det är en nöjd Andreas som sitter i soffan hemma och väntar på pizzaleverans. Jo, det blir lite kostmässigt avsteg här idag. Gårdagens rödvin och whisky sitter i lite och en pizza brukar råda bot på det. Jag är riktigt nöjd för trots bakistendenserna så tog jag mig ut på en löprunda vid lunchtid tillsammans med en lika seg hustru.
Jag var dock inte seg i kroppen särkilt länge, den piggnade till och visade inte på något problem med underbenen. Jo, förstås, det kändes lite i benhinnorna ett tag men det släppte. Vid 5 km så skildes vi åt då jag valde att springa en längre runda. Det blev tempoökning och ett skönt trampande i spåret.
Kilometervisaren stannade på prick 14 km när jag var hemma och medeltempot var 5:38. De första 5 km inleddes i lugna 6:30 så jag fick till en skaplig fortsättning i 9 km i lite drygt 5:10.
Vet inte om det är senaste dagarnas noggranna stretching eller om det är de nya innersulorna som hjälper till - antagligen både och. Jag har just nu inga elaka känningar i benen och hoppas verkligen att jag nu nått en vändpunkt.
Jag var dock inte seg i kroppen särkilt länge, den piggnade till och visade inte på något problem med underbenen. Jo, förstås, det kändes lite i benhinnorna ett tag men det släppte. Vid 5 km så skildes vi åt då jag valde att springa en längre runda. Det blev tempoökning och ett skönt trampande i spåret.
Kilometervisaren stannade på prick 14 km när jag var hemma och medeltempot var 5:38. De första 5 km inleddes i lugna 6:30 så jag fick till en skaplig fortsättning i 9 km i lite drygt 5:10.
Vet inte om det är senaste dagarnas noggranna stretching eller om det är de nya innersulorna som hjälper till - antagligen både och. Jag har just nu inga elaka känningar i benen och hoppas verkligen att jag nu nått en vändpunkt.
2012-04-07
Nya sulor
När jag var hos naprapaten så tyckte han att jag skulle gå iväg och få mitt löpsteg filmat. Han hade bra kontakt med Intersport-butikerna i Västerås och jag fick med mig visitkort att visa upp - jag skulle inte känna något köptvång eller så. :-)
Igår tog jag mig iväg och fick hjälp av en riktigt duktig kille i affären - en som ägnade mycket tid åt löpning själv. Det blev premiär på löpband för mig - sprang med båda skorna jag använder just nu. Fokus blev dock på mina Kinvara som han tyckte var ett riktigt bra val för mina fötter och mitt löpsteg. Testade både lägre och högre tempo ... hälisättning och framfotalöpning.
Det fanns inte mycket att säga om hur jag sätter i foten - inga stora synliga problem. Jag pronerar tydligen lite mer på vänster. Höger fot har en ganska rak isättning av foten och på vänster så pekar framfoten lite mer snett åt vänster och jag trycker ner hälen på insidan så att säga. Inga extrema vinklar här, men lite mer än höger. Kanske är det detta som gör att jag sliter ut vänster ben snabbare och kanske beror det mest på att jag är lite svagare i vänster ben generellt.
Jag fick många bra förklaringar och tips så det slutade med att jag nappade på att formgjuta ett par sulor. Han valde med omsorg ett par sulor som inte skulle påverka känslan i Kinvaran för mycket och som dessutom inte bygger upp i hälen. Jag måste säga att resultatet kändes mycket bra. Efter ännu en testlöpning på bandet kunde jag se på filmen att vänsterfoten fick ett mycket bra stöd av sulan och att isättningen blev mycket rakare.
Nu hoppas jag att detta ska hjälpa till i återhämtningen och att jag kanske på sikt kan träna upp styrka och slippa använda detta inlägg. Det finns ju lite olika åsikter om detta - ska man påverka sitt naturliga rörelsemönster eller inte? Som ett led i återhämtningen tror jag dock att det kan vara värt att prova på.
Så fort benhinnorna lugnar ner sig och jag gjort upp med knutorna i vaderna så ska jag ut och testa dessa nya sulor.
Idag blir det påskmiddag hos mina föräldrar med alla syskon och syskonbarn. Hade tänkt att springa dit, men det får nog vänta tills benen känns helt bra.
Igår tog jag mig iväg och fick hjälp av en riktigt duktig kille i affären - en som ägnade mycket tid åt löpning själv. Det blev premiär på löpband för mig - sprang med båda skorna jag använder just nu. Fokus blev dock på mina Kinvara som han tyckte var ett riktigt bra val för mina fötter och mitt löpsteg. Testade både lägre och högre tempo ... hälisättning och framfotalöpning.
Det fanns inte mycket att säga om hur jag sätter i foten - inga stora synliga problem. Jag pronerar tydligen lite mer på vänster. Höger fot har en ganska rak isättning av foten och på vänster så pekar framfoten lite mer snett åt vänster och jag trycker ner hälen på insidan så att säga. Inga extrema vinklar här, men lite mer än höger. Kanske är det detta som gör att jag sliter ut vänster ben snabbare och kanske beror det mest på att jag är lite svagare i vänster ben generellt.
Jag fick många bra förklaringar och tips så det slutade med att jag nappade på att formgjuta ett par sulor. Han valde med omsorg ett par sulor som inte skulle påverka känslan i Kinvaran för mycket och som dessutom inte bygger upp i hälen. Jag måste säga att resultatet kändes mycket bra. Efter ännu en testlöpning på bandet kunde jag se på filmen att vänsterfoten fick ett mycket bra stöd av sulan och att isättningen blev mycket rakare.
Nu hoppas jag att detta ska hjälpa till i återhämtningen och att jag kanske på sikt kan träna upp styrka och slippa använda detta inlägg. Det finns ju lite olika åsikter om detta - ska man påverka sitt naturliga rörelsemönster eller inte? Som ett led i återhämtningen tror jag dock att det kan vara värt att prova på.
Så fort benhinnorna lugnar ner sig och jag gjort upp med knutorna i vaderna så ska jag ut och testa dessa nya sulor.
Idag blir det påskmiddag hos mina föräldrar med alla syskon och syskonbarn. Hade tänkt att springa dit, men det får nog vänta tills benen känns helt bra.
2012-04-06
Sockersvacka?
Sedan jag lade om min livsstil (som går att läsa mer om i "Vaddå resa?" här ovan) så har jag ätit ganska restriktivt med kolhydrater, särskilt snabba sådana. Så här till påsk blir tillgången på godis ganska stor och jag fick en hel kartong med godis från jobbet.
Jag fick den där kartongen ganska tidigt och stod emot den rätt länge. Men så i söndags så föll jag dit och tryckte i mig rätt mycket (säkert 20 st bitar!). Sockerkicken var verkligen inte rolig - jag är inte van vid detta. Kroppen verkade ändå gilla sockerbelöningen och i måndags kväll gjorde jag samma sak, tryckte i mig godis och kunde inte sova under natten. Så när jag skulle upp kl 4 för att resa till kund var det med bara ca 2,5 timmars riktigt sömn.
Nu är det slut med denna sockerhysteri - jag känner att kroppen verkligen mår dåligt och det sätter sina små spår i humöret också. Inga kolhydrater alls här just nu.
Min löparkropp mår inte heller bra. Den svarar inte bra på träningen och det känns som om det sista hoppet om att kunna springa Stockholm Marathon rinner iväg. Försöker intala mig att det är sockerdjävulen som sprider dessa tankar, men nu är det verkligen inte mycket tid kvar. Att springa en mil idag är inte något "jag bara gör". För drygt en månad sedan sprang jag milen på 45 minuter och drog mig inte alls för skutta iväg på en 2 mils runda.
Nu är det med blandade känslor och tveksamhet som jag ger mig ut och springa 4-5 km. Kroppen känns tung och underbenen protesterar.
Någonstans långt bak i skallen har en tankeprocess satt igång om att förlika mig med att sitta hemma den 2 juni. Kan jag inte springa större delen av sträckan med lätthet så finns ingen anledning att ställa sig till start.
 |
| Det fruktade godiset. Bilden är lånad av en kollega som bloggar om mode :-) |
Nu är det slut med denna sockerhysteri - jag känner att kroppen verkligen mår dåligt och det sätter sina små spår i humöret också. Inga kolhydrater alls här just nu.
Min löparkropp mår inte heller bra. Den svarar inte bra på träningen och det känns som om det sista hoppet om att kunna springa Stockholm Marathon rinner iväg. Försöker intala mig att det är sockerdjävulen som sprider dessa tankar, men nu är det verkligen inte mycket tid kvar. Att springa en mil idag är inte något "jag bara gör". För drygt en månad sedan sprang jag milen på 45 minuter och drog mig inte alls för skutta iväg på en 2 mils runda.
Nu är det med blandade känslor och tveksamhet som jag ger mig ut och springa 4-5 km. Kroppen känns tung och underbenen protesterar.
Någonstans långt bak i skallen har en tankeprocess satt igång om att förlika mig med att sitta hemma den 2 juni. Kan jag inte springa större delen av sträckan med lätthet så finns ingen anledning att ställa sig till start.
2012-04-03
Tunga ben
På resande fot igen med träningskläderna i bagaget. Det där med att bo på hotell är helt klart överreklamerat - om man nu inte har familjen med sig förstås.
Det blir lite mycket av inrutade rutiner när jag är bor borta så här. Jag packar väskan enligt samma system, ombyte för en dag (ibland två), träningskläder och necessären. Rutin på resan med en flaska vatten och en smoothie, sedan jobba, jobba, jobba. Till hotellet på kvällen byta om, springa, duscha, äta och kanske jobba lite till, sedan blogga och sova. Vakna, frukostrutin, jobba, jobba, jobba, gå till stationen köpa en flaska vatten och en smoothie, jobba lite mer, hem och sova. Jag är så här pass inrutad i rutiner, ställer till och med upp grejerna på samma ställen på hotellrummet, oftast i samma ordning förstås. Hmm, känns nästan lite tvångsmässigt när jag skriver ner det så här! :-)
Om det inte vore för att man tränar så hade det nog varit tärande, löpning är fantastiskt! På något sätt blir det inte tärande, utan jag slås mest av hur jag bara stänger av själva tanken på fritid. Förvisso är ju kvällen med löpning lite fritid, men den ingår mer i vara-på-resa-rutinen. Jag kanske ska tänka om?
Idag släpade jag mig runt på två tunga ben i 7 km, fötterna/skorna kändes som två tvättsvampar. Men känslan var nog tyngre än det egentligen var. Underbenen protesterade förvisso med att tokspänna så jag blev tvungen att stretcha efter 2 km, men sedan släppte det och hela passet gick i skapliga 5:04 min/km. Det tunga var kanske ändå inte benen utan att hjärtat låg på 90% av max flera gånger och ett snitt på 84%. Där sprack min känsla av att ha bättre kondis än fysisk förmåga! Troligen hör det mest ihop med att jag bara fick knappt 3 timmars sömn under natten. :-(
Jag har testat att ta in de två senaste passen som jag sprungit med nya träningsklockan i programmet Firstbeat ATHLETE. Och det är en tydlig skillnad mellan kvällens pass jämfört med söndagens mil. Nu kräver klockan ungefär 10 pass för att mätningen av träningseffekten (TE) ska bli skapligt rätt och felmarginalen på den senaste mätningen var enligt programmet 10%.
(Håller fortfarande på att lära mig lite om detta program.)
Hobbysifferlekar i all ära... det är roligt, men har ju inte så stor betydelse i praktiken. Jag ska dock lyda rådet från programmet och vila nu, absolut inte träna på mer än TE 1-2 för återhämtningens skull.
Nu är det dags för lite välbehövlig sömn - det kanske viktigaste av allt?
Det blir lite mycket av inrutade rutiner när jag är bor borta så här. Jag packar väskan enligt samma system, ombyte för en dag (ibland två), träningskläder och necessären. Rutin på resan med en flaska vatten och en smoothie, sedan jobba, jobba, jobba. Till hotellet på kvällen byta om, springa, duscha, äta och kanske jobba lite till, sedan blogga och sova. Vakna, frukostrutin, jobba, jobba, jobba, gå till stationen köpa en flaska vatten och en smoothie, jobba lite mer, hem och sova. Jag är så här pass inrutad i rutiner, ställer till och med upp grejerna på samma ställen på hotellrummet, oftast i samma ordning förstås. Hmm, känns nästan lite tvångsmässigt när jag skriver ner det så här! :-)
Om det inte vore för att man tränar så hade det nog varit tärande, löpning är fantastiskt! På något sätt blir det inte tärande, utan jag slås mest av hur jag bara stänger av själva tanken på fritid. Förvisso är ju kvällen med löpning lite fritid, men den ingår mer i vara-på-resa-rutinen. Jag kanske ska tänka om?
Idag släpade jag mig runt på två tunga ben i 7 km, fötterna/skorna kändes som två tvättsvampar. Men känslan var nog tyngre än det egentligen var. Underbenen protesterade förvisso med att tokspänna så jag blev tvungen att stretcha efter 2 km, men sedan släppte det och hela passet gick i skapliga 5:04 min/km. Det tunga var kanske ändå inte benen utan att hjärtat låg på 90% av max flera gånger och ett snitt på 84%. Där sprack min känsla av att ha bättre kondis än fysisk förmåga! Troligen hör det mest ihop med att jag bara fick knappt 3 timmars sömn under natten. :-(
Jag har testat att ta in de två senaste passen som jag sprungit med nya träningsklockan i programmet Firstbeat ATHLETE. Och det är en tydlig skillnad mellan kvällens pass jämfört med söndagens mil. Nu kräver klockan ungefär 10 pass för att mätningen av träningseffekten (TE) ska bli skapligt rätt och felmarginalen på den senaste mätningen var enligt programmet 10%.
(Håller fortfarande på att lära mig lite om detta program.)
 |
| 7 km TE 4.8 |
Om man ska tro graferna så var kvällens runda riktigt bra VO2max-träning.
(Räcker ju gott med att titta på max och medelpuls för att konstatera det iofs)
(Räcker ju gott med att titta på max och medelpuls för att konstatera det iofs)
 |
| 10 km TE 3.3 |
Nu är det dags för lite välbehövlig sömn - det kanske viktigaste av allt?
2012-04-01
Svårt att hålla igen
Det är glädjande att hälsenan känns så pass mycket bättre nu. Inga stora besvär alls med den även om den gör sig hörd emellanåt. För några dagar sedan slog det mig också, helt plötsligt ... "jag känner mig frisk". Märklig känsla när man gått så länge med irriterad hals och tjockt i bihålorna. Det har ju varit så till och från mest hela tiden sedan i julas och nu är det borta!
Med förkylningen bortblåst och hälsenan på användbar nivå så vill man ju bara springa på. Lite trist då att man inte har tillgång till obegränsade fysiska resurser i kroppen. Det är lite svårt att hålla igen med löpningen, men jag inser ju att kroppen inte riktigt håller för hård belastning ännu. Senaste dagarna har jag blivit påmind om detta - kroppen säger nej. Det är underbenen som gnäller - det känns som om de ska sprängas ibland, som om de är blodsprängda, och benhinnorna gnäller lite de också.
Benhinnornas gnäll gör mig lite orolig då det var det första tecknet jag fick senast då hälsenan blev överansträngd. Nu är jag emellertid inte kort i vadmusklerna och jag tränar och stretchar hälsenan nästan varje dag. Massören på jobbet konstaterade dock att jag var kort i bakre lårmuskeln, och det spänner rejält på baksidan och bakom knäet när jag stretchar. Tror därför att obalansen ligger där någonstans - ökat stretchfokus här! ITB-stretchen känns som vanligt.
Tror dock mest på att jag ökat på volymen lite för snabbt den senaste tiden. Jag har dock hållit ett ganska lågt tempo. Om jag tittar tillbaka på hur jag tränade efter sjukuppehållet senast, då jag överansträngde hälsenan, så kan jag konstatera att jag ökade volymen väldigt snabbt och med rätt friskt tempo den gången.
v.1 10 km 5:54 (1 pass)
v.2 32 km 5:18 (2 pass)
v.3 30 km 4:54 (3 pass)
v4. 45 km 5:00 (3 pass)
v.5 37 km 5.18 (3 pass)
v.6 21 km 4:41 (2 pass)
v.7 6 km 4:36 (1 pass)
Sista veckan där bröt jag på grund av hälsenan och kunde inte riktigt gå efteråt. Nu har jag kommit upp i rätt stor mängd på kort tid, men med mycket lägre tempo. Jag inledde de första 3 veckorna med kort rehablöpning.
v.1 1 minut
v.1 2 minuter
v.2 1,0 km 4:20
v.2 2,4 km 4:53
v.3 2,5 km 4:36
v.3 3,2 km 4:43
Och sedan dess har jag börjat springa mera fritt då hälsenan känts bra. Naprapaten gjorde ju klart för mig att jag kunde träna på så länge smärtan inte överstiger 2-3 på en smärtskala på 1-10. Och det har det ju inte gjort.
v3. 18 km 7:14 (1 pass, lunka-gå)
v4. 33 km 5:50 (4 pass)
Nu blir det i alla fall en dags vila, troligen flera. Jag vill verkligen inte överanstränga mig igen. Det känns ändå lite frustrerande att känna att konditionen och energin finns i kroppen för att springa mer och snabbare, men att kroppen inte håller fysiskt just nu.
Tröstar mig lite med min nya träningsklocka, en Garmin 610. :-)
Med förkylningen bortblåst och hälsenan på användbar nivå så vill man ju bara springa på. Lite trist då att man inte har tillgång till obegränsade fysiska resurser i kroppen. Det är lite svårt att hålla igen med löpningen, men jag inser ju att kroppen inte riktigt håller för hård belastning ännu. Senaste dagarna har jag blivit påmind om detta - kroppen säger nej. Det är underbenen som gnäller - det känns som om de ska sprängas ibland, som om de är blodsprängda, och benhinnorna gnäller lite de också.
Benhinnornas gnäll gör mig lite orolig då det var det första tecknet jag fick senast då hälsenan blev överansträngd. Nu är jag emellertid inte kort i vadmusklerna och jag tränar och stretchar hälsenan nästan varje dag. Massören på jobbet konstaterade dock att jag var kort i bakre lårmuskeln, och det spänner rejält på baksidan och bakom knäet när jag stretchar. Tror därför att obalansen ligger där någonstans - ökat stretchfokus här! ITB-stretchen känns som vanligt.
Tror dock mest på att jag ökat på volymen lite för snabbt den senaste tiden. Jag har dock hållit ett ganska lågt tempo. Om jag tittar tillbaka på hur jag tränade efter sjukuppehållet senast, då jag överansträngde hälsenan, så kan jag konstatera att jag ökade volymen väldigt snabbt och med rätt friskt tempo den gången.
v.1 10 km 5:54 (1 pass)
v.2 32 km 5:18 (2 pass)
v.3 30 km 4:54 (3 pass)
v4. 45 km 5:00 (3 pass)
v.5 37 km 5.18 (3 pass)
v.6 21 km 4:41 (2 pass)
v.7 6 km 4:36 (1 pass)
Sista veckan där bröt jag på grund av hälsenan och kunde inte riktigt gå efteråt. Nu har jag kommit upp i rätt stor mängd på kort tid, men med mycket lägre tempo. Jag inledde de första 3 veckorna med kort rehablöpning.
v.1 1 minut
v.1 2 minuter
v.2 1,0 km 4:20
v.2 2,4 km 4:53
v.3 2,5 km 4:36
v.3 3,2 km 4:43
Och sedan dess har jag börjat springa mera fritt då hälsenan känts bra. Naprapaten gjorde ju klart för mig att jag kunde träna på så länge smärtan inte överstiger 2-3 på en smärtskala på 1-10. Och det har det ju inte gjort.
v3. 18 km 7:14 (1 pass, lunka-gå)
v4. 33 km 5:50 (4 pass)
Nu blir det i alla fall en dags vila, troligen flera. Jag vill verkligen inte överanstränga mig igen. Det känns ändå lite frustrerande att känna att konditionen och energin finns i kroppen för att springa mer och snabbare, men att kroppen inte håller fysiskt just nu.
Tröstar mig lite med min nya träningsklocka, en Garmin 610. :-)
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)