Två minuter avklarat

Idag kändes det bra i kroppen igen (kanske har förkylningen äntligen gett upp) så jag testar med ett träningspass. Det blev pass nummer två med två minuters löpning denna gång. Sist sprang jag ju egentligen 1.24 så jag hade ju kanske kunnat dubbla det till tre minuter.

Nu tar jag det dock försiktigt för när jag tar löpsteg med framfoten så känns det direkt i hälsenan. Annars känner jag inte av hälsenan alls, varken upp-/nerför trappor, vid excentrisk träning eller raska promenader. Det kanske är helt i sin ordning, men jag byter i alla fall löpsteg nu till mer hälisättning. Då känns det inte i hälsenan. Har tagit fram ett annat par skor också som är mer uppbyggda i hälen och dämpade.

Lite konstigt tycker jag ändå att det är, någon som känner igen detta? Jag försöker förstå vad det är som gör att just dessa framfotsteg tar så hårt. Undrar om det kan ha varit någon liten bristning i hälsenan i just detta läge. Och som med tyngden och belastningen i just framfotslöpsteget ger sig till känna för att det ännu inte läkt helt.

Det var likadant vid förra passet, då gick ju ömmandet över snabbt och kändes inte dagen därpå. På så sätt upplever jag det inte som något större problem just nu men det måste ju ge med sig på sikt. Kanske är det så att denna försiktiga upptrappning av löpningen ska stå för den sista smärtsamma träningen av hälsenan?!

Bäddade i alla fall in dessa två minuters löpning med träning på crosstrainern, inledde med 20 intensiva minuter och avslutade med ett lugnare konstantwattprogram i 40 minuter.

Det är så mycket energi som vill ut ur kroppen hela tiden. Folk måste antingen tro att  jag inte är riktigt klok eller väldigt pissnödig - för jag har väldigt svårt att stå stilla. Gick fram och tillbaka hela tiden längs bandyplanerna under helgen och står jag på samma ställe så står ändå inte still, antingen gör jag tåhäv eller också står jag och liksom småstudsar. :-)

Två steg framåt ett steg bakåt

Nej, jag har inte börjat dansa. Egentligen har jag inte mycket att säga. Hälsenan har inte klagat sedan träningspasset och det är ju bra! Det känns faktiskt riktigt bra. Förkylningen har däremot återkommit, kanske ett resultat av att jag tränade lite för tidigt. Har ont i halsen igen, attans vad detta var ihärdigt. Snart börjar jag nästan misströsta.

I helgen är det sista rycket i bandyn för grabbarna. Mälarenergi Cup imorgon för yngsta grabben och på söndag Bandy Party för äldsta grabben. Det där med Bandy Party var något nytt, det är VSK Bandys flicklag som bjudit in pojkarna till gemensam bandyavslutning. :-)

Nu hoppas jag att halsen blir bättre snabbt så att jag kan komma ut på mitt andra rehabpass på två minuters löpning. Förra måndagen var det tänkt att jag skulle följa med en kollega till nJoy och prova på Box, men det satte ju förkylningen stopp för. Nu hoppas jag bli bra under helgen och kunna prova på Box nu på måndag istället. *skeptisk*

Äntligen!

Att springa en minut är bara fööör liite!! Nu blev det förvisso 24 sekunder till för jag missbedömde hur pass långt ... hmm kort ...  man kommer på en minut.

Idag var det alltså dags och efter tips från bureborn så sprang jag min första "rehab-löpning" på en minut idag. Inledde med 10 minuter på crosstrainer och avslutade med 20 minuter för att få svettas lite. Förkylningen har väl inte helt lämnat kroppen, men jag har inte ont i halsen och allmänkänslan är att jag kan träna lätt.

Nu så här två timmar efteråt känns det bara bra i hälsenan, hoppas det är lika bra imorgon.

Lycka!

Lättjan kommer krypandes

När jag satt och skrev svar till Lennarts kommentar på mitt förra inlägg så började en del tankar snurra kring nyttan av träning.

Jag märker hur snabbt min mentala inställning ändras när jag inte får träna. Att man går och är allmänt irriterad och lite smågrinig över sitt sjuk- eller skadeuppehåll är kanske inte så konstigt.

Men jag har slappheten i färskt minne fortfarande och känner igen tendenserna när man blir stillasittande, när jag inte rör på mig. Det blir lite enklare att låta bli att ta tag i saker, man "kompromissar" med sig själv. "Vad jobbigt, orkar inte, gör det sen..."-attityden kommer krypandes. Jag är övertygad om att det inte har med förkylningen att göra utan handlar om utebliven fysisk aktivitet.

Den där kopplingen mellan fysisk aktivitet och det mentala - en sådan sak som inställning och motivation. Det där är lika spännande som skrämmande.

Jag insåg nu när jag sitter och skriver, att denna lättja som kommer krypandes antagligen var anledning till att den rena tvätten inte blev vikt igår. Just nu ligger ett berg av ren tvätt och väntar på att någon ska ta tag det. Tror att min hustru kan skriva under på att jag sedan jag började träna tar tag i flera sådana vardagssysslor hemma. Inte så att jag tidigare inte gjorde något alls, utan att det sker oftare och mer "på en gång" nu.

Är det just denna effekt som gör att man på något sätt får mer tid när man lägger tid på träning?

Den där tanken att något är "jobbigt" försvinner för mig när jag får komma ut och springa. Jag minns en tanke jag hade för några veckor sedan då jag var ute och sprang en tvåmilsrunda runt staden. Tanken som passerade i skallen var: "Vad är det som är så jobbigt med att åka ner på stan? Jag har ju sprungit hit nu, det var ju inte jobbigt alls.".

Inte så sällan förr, innan jag började med löpningen, kom just den där tanken att "Vad jobbigt att åka ner på stan och handla.". Det låter så befängt när jag tänker på det nu. Hur kan det vara jobbigt att sätta sig i en bil och åka ner på stan? Det är klart om det är mycket folk som man ska trängas med och så... men jag tycker inte ens att det är jobbigt idag.

Löpningen/träningen har gett mig en sådan positiv skillnad i inställning just kring sådana vardagsting.

Att jag ännu inte tar tag i renovering av hallen, lilla duschrummet och sovrummet har inget med lättja att göra ... bara tid och pengar. :-)

Oj vad klockan går! Nu är det dags att packa ihop och ta sig till jobbet. Tur att man kan flexa.

Förtappad och förslappad?

Jo, det känns att man är utestängd från de löpandes himmelrike. :-)

Stundom tar jag det med ro och tänker "inget ont som inte har något gott med sig", men så kommer också de där stunderna när det börjar krypa i kroppen och jag känner att jag nästan klättrar på väggarna.

Den tänkta alternativa träningen har fullständigt uteblivit på grund av förkylningen som kom över mig och fyllde upp bihålorna. Det kanske är lika bra att ta det i samma veva när man ändå inte kan springa? Hoppas verkligen att man får tillgodoräkna sig denna förkylning. Undra om man behöver lämna in ansökan om frikort hos löpargudarna eller om det räcker med att yrka avdrag senare när man känner att en ny förkylning är på gång? Någon som vet?

Nu är det i och för sig inte någon dunderförkylning. Det är ju nästan bättre när man blir riktigt sjuk så man få stänga in sig i sovrummet i några dagar. Att bara gå och vara hängig ökar ju bara på irritationen över att man inte kan var ute och springa.

Förslappad är jag ju kanske egentligen inte för degigheten i skallen har ju troligen mer med förkylning att göra än med utebliven träning. Intalar också mig själv att vågens felaktig trend än så länge uteslutande har med kolhydratbalansen och påfyllda glykogendepåer att göra.

Det blev i alla fall en kortare promenad i solen med hela familjen under lördagen. Åtminstone för mamman och pappan då pojkarna istället valde att cykla.

Måste fundera lite mer på det där goda som detta skulle föra med sig ... är det insikten och erfarenheten av ömmande hälsena mån tro? Bloggen i sig är ju förvisso ett resultat av detta - det höll jag på att glömma!

Status på hälsenan? Jodå, den är mycket bättre, så pass att den inte känns av alls till vardags och inte heller under den excentriska träningen. Vid massage av hälsenan så ömmar den fortfarande lite och även när jag provar löpsteg på framfot.

Så där ja, skönt att få skriva av sig lite - nu känns det bättre.

Strålande dag

Hur fint väder är det inte idag då? Här i Västerås skiner solen, lite väl blåsigt kanske. Stod ute och bytte lampan för halvljuset i bilen (hur krångligt ska det behöva vara?) och det var inte helt njutbart. Men det är vackert och ger sådan energi inombords bara att se ... och detta med is och snöfria cykelbanor. :-)

Det är sportlov här, så jag har tagit ledig idag för att vara lite med barnen. Äldsta sonen spelar bandycup i Örebro i helgen, så vi ska till Örebro senare i eftermiddag för första matchen. Känns lite långt att åka 20 mil fram och tillbaka en fredagkväll för 20 minuters match, men det får man ta.

Ingen sovmorgon blev det heller, lämnade av hustrun på jobbet och åkte själv vidare till kontoret för att få behandling av massören som kommer dit 1 gång varje månad, hade skrivit in mig på första tiden - kl 8.

Utöver käkar och nacke så masserades underbenen igen och vi satte dit ny kinesiotejp för att hjälpa till att sträcka ut hälsenan. Märker tydlig skillnad i ömhet utan tejpen - till fördel för tejpen alltså.

Fick veta att en kort hälsena lätt kan ge irritation i benhinnorna i skenbenet då foten dras/vinklas nedåt när hälsenan liksom drar bak. Så ett begynnande problem med hälsenan kan mycket väl yttra sig i att benhinnorna först blir irriterade. Det var också de första känningarna jag fick när jag tog upp träningen igen i januari efter sjukuppehållet. I fortsättningen blir det intensifierad excentrisk träning och stretch av vaden och hälsenan vid ömhet i benhinnorna.

Börjar kännas riktigt skapligt i hälsenan annars och massören tyckte nog att jag kunde börja jogga lätt en kortare sträcka och känna efter hur de känns. Så länge smärtan ligger på 1 på en skala till 10 så skulle det nog inte vara några problem - men det var ju helt upp till mig att höra efter vad kroppen säger.

Jag tar det nog varligt en tid till känner jag. När jag testar att ta lite lätta löpsteg genom huset och kommer upp på framfoten och trycker till på insidan av framfoten så känns det inte helt bra/rätt i hälsenan. Ska ställa mig på crosstrainern istället och fortsätta med tåhäv.

Vackert väder, ledig dag och läkande hälsena - strålande dag helt enkelt.

Ha en skön fredag alla ni där ute!

Tankar om intervaller

Jag läste ett inlägg om intervallträning på Johns blogg och just det är något jag inte sysslar med.

Inom mig bor en bestämd uppfattning om att intervaller är tråkiga och jobbiga, liksom lite mekaniskt och oinspirerande. Lite hör det kanske ihop med min begränsade träningshistoria och att jag inte ser mig som en tävlingsmänniska. Jag tänker inte i begrepp om tävling ens med mig själv som en del gör verkar göra, dvs att man tar sig an utmaningar för att bevisa för sig själv. Fast det där håller ju kanske på att förändras lite inser jag ju nu i skrivandets stund. :-)

För att hålla på med intervaller så tror jag kanske att man måste vara något av en tävlingsmänniska - antingen en som tävlar mot andra eller en som tävlar bara med sig själv. Jag började springa för att må bättre och nu när jag mår bra så springer jag för att det är så roligt och för att jag kan springa samt att jag känner att jag utvecklas. (Jo, jag ser var intervallerna kommer in...)

Jag gjorde ett stapplande försök till intervaller en gång och jag tror inte att jag kommer prova på det igen på ett bra tag. För mig är fartlekar en sorts intervallträning och det blir lite olika om jag springer i spåret eller längs cykelbanorna.

När jag springer i spåret så är det oftast backarna jag tar sikte på. Jag tar i allt vad jag kan uppför, men aldrig mer än att jag ska kunna fortsätta springa efter backen. Det ska gå att fortsätta jogga medan jag hämtar andan och pumpar undan stumheten i benen.

Längs cykelbanorna blir det i stället att jag får infall att höja tempot när jag vänder in på någon raksträcka. Det blir oftast en form av intervall på 500-800 m.

Utöver det så blir det ju även spontana sprint-ryck lite då och då både i spåret och på cykelbanorna - så där när man känner att benen spritter till av energi. Brukar kännas lite såsom det ser ut när kor släpps på grönbete....

På så sätt lurar jag mig själv att jag inte springer intervaller och det gör jag ju egentligen inte heller?

Bara tanken på att gå ut och ställa mig och nöta samma 800 meters sträcka ett antal gånger ger mig nästan lite ångest. Jag är verkligen grymt imponerad av alla er som kan springa och träna intervaller som ni gör.

Jag inser ju också att om man hela tiden vill förbättra sina tider och sin kapacitet så kommer man ju oundvikligen till den gränsen där man måste börja träna intervaller för att förbättras. Den sorgen glädjen tar jag den dagen då den kommer.