Just nu funderar jag mest på vad jag gjorde fel.
Frågan är om det verkligen var den där snabba milen i 4:30-tempo och PB på milen? Det passet kändes ändå inte så tufft, det var inte så att jag var ute efter att springa speciellt snabbt och jag kollade heller aldrig på klockan under hela löpningen. Det var först efter 6 km som jag upplevde att det gick ganska fort. Jag var mest koncentrerad på att försöka hålla ett skapligt löpsteg och känna efter hur mage och höfter jobbade.
Dagen efter när det kändes i vänster hälsena så var min första och snabba analys att jag bara sprungit över min kroppsliga förmåga och överansträngt mig lite lätt.
Efter fyra vilodagar då det kändes bra igen i hälsenan gick jag ut på en lunchlöpning och efter några km kände jag av hälsenan igen. Valde att korta ner passet och vände tillbaka. Nu fick jag rejält ont och kunde inte gå utan att halta.
Detta satte igång mina tankar kan jag säga. Hade lite funderingar på min skor, om jag pronerar/supinerar, tittar på slitaget och försöker se något mönster.
(Nej, de är inte blankslitna :) )
Nu tror jag helt enkelt att jag ökat på träningsmängd och intensitet lite för fort efter mitt förkylningsuppehåll.
Det är lätt att vara efterklok och jag ser ju att jag borde ha vilat mer och tagit det lugnare. I slutet av v.5 sprang jag ett 24 km pass i 5.06-tempo och det tog ganska bra på kroppen. Hela veckan efteråt var jag sliten, men struntade i att vila ... jag valde medvetet att strunta i det fast jag hörde vad kroppen sa.
... eller varför inte bara citera sig själv ...
"Jag tog det istället som en utmaning i viljestryka och trampade på - idiot"
