Ändrade planer

Jag hade planerat att springa långpass idag - en runda på drygt 21 km som jag sprang 6:e december. Tänkte att jag skulle repetera det passet. Men det tänkte tydligen inte min kropp.

Anade lite oråd innan jag gav mig iväg idag. Stretchade lite lätt och när jag stretchade vaden så kändes det inte helt bra i vänster vad. Har en rejäl knut på insidan av vaden. Jag tänkte dock att det kanske lossnar när jag blivit varm och kommit igång.

Jag kom dock inte så långt idag, vid två kilometer så började benhinnorna på vänsterben säga ifrån. Det var samma känsla jag hade förra våren i april när jag ökade på volymen efter rehab av hälsenan. Då hade jag inget större utrymme för vila inför Stockholm Marathon, men det har jag nu.

Tog det säkra före det osäkra och lommade hem i lugnt tempo. Även om det släppte i benhinnorna så känner jag att den snabba milen häromdagen sitter i och det är bäst att ge kroppen den vila den behöver. Det finns ju ingen anledning att dra på sig någon överansträningsskada i onödan. Det blev drygt 5 km i lugnt tempo och efterföljande excentriska tåhäv.

Ska  boka in en tid och få hjälp med att räta ut lite leder och mjuka upp musklerna. Det var en tid sedan jag var iväg.

Det blev alltså en kort men skön runda i ett fantastiskt väder idag - solsken och sparsam vind. Jag lade underställströjan och vintertightsen åt sidan och tog istället på de långa "vår/höst" tightsen - inte alls kallt med dessa.

Nu stundar lite kalas här istället - äldsta sonen fyller 12 år imorgon så det kommer lite gäster under eftermiddagen och även imorgon kväll.

Plötsligt lite fart

Äntligen lossnade det ikväll och jag fick till lite fart på milen. Som oftast i min ostrukturerade träningstillvaro fanns det ingen plan för dagen annat än att jag tänkt att jag skulle springa en mil ikväll.

Grisigt trött efter en natt med dålig sömn, tidigt på jobbet och sent därifrån så lyckades jag med stort motstånd släpa mig ut. Som oftast kändes det ändå ganska bra när jag väl stod omklädd och klar på gatan utanför huset.

Joggade iväg lite lugnt och tänkte nog mest att jag skulle göra en bekväm såsar-mil. Men ganska snart stod det klart att det var fart i benen ikväll ... eller om det egentligen var andningen som kändes rätt. Ska jag välja en sak som stack ut på ett positivt sätt så var det just andningen ikväll och den bästa känslan var under kilometer 3 och 4 när jag hade ett riktigt skönt flyt och bra tempo.

Sedan började verkligheten komma ikapp mig och de sista kilometrarna fick jag kämpa på med medelpuls runt 185. :-)

Det kanske finns lite hopp om att kunna passera den där magiska sub45 gränsen med officiell tid på Premiärmilen?

Lång(sam)pass

Bandysäsongen är över för grabbarna nu så våran helg har varit helt utan planerade aktiviteter för barnen. Tror vi alla i familjen har njutit av att få ha sovmorgon två dagar i rad. Helt otroligt. :-)

Förutom inköp av foot pod till mig igår så ägnades dagen åt lite promenad på Mälarisen. Vi lät grabbarna åka längs den skridskobana som är upplogad på Västeråsfjärden. Inte fel med med lite fika i solen som verkligen värmer härligt nu. Eftermiddagen ägnade grabbarna åt att spela bandy ... igen - släppte av dem på Rocklunda där bandyplanen var öppen för allmänheten och de blev kvar där i drygt två timmar. Mycket skridskoåkning för dem med andra ord. Själv testade jag min foot pod. Jag lyckades göra lite nytta genom att montera lite krokar och duschstång i lilla duschrummet som vi renoverat. Det är nära att bli klart nu, imorgon kommer duschväggarna och då kan vi börja använda duschen igen. Det har tagit lite tid ... så där ett halvår.. drygt. :-)

Lördagkvällen avslutades som för det flesta kan jag misstänka, med melodifestival.

Idag har det inte blivit mycket gjort. Jag och hustrun sprang ett långpass tillsammans. För min del blev det väl varken särskilt långt eller jobbigt - fast helt i linje med vad jag planerat och behövde. För hennes del blev det ett riktigt bra pass på nästan 15 km med ett snittempo på 6.10. Hon tog sig hem med  något stumma ben som ändå lyckades avsluta i 5.50-5.40 tempo.

När jag tittar på veckans träning så summerar jag 41 km denna vecka och det är 10 km mer än jag hade för avsikt. Fast å andra sidan har 20 av dessa kilometrar gått i 6-tempo så belastningen på kroppen har nog varit begränsad.

Nu väntar en lugn och skön söndagskväll. Ha det så gott där ute!

Lite belöning

Om man är nöjd och tycker att man gjort något bra så ska man väl belöna sig? Jag har länge gått och suktat efter en foot pod till min träningsklocka. Det här med att ha siffer-/statistik-mani kring löpningen är kanske en övergående grej? Jag är i alla fall fast i det och vill logga alla löprundor jag gör. Det stör mig oerhört om jag missar ett pass pga av dåliga batterier eller att jag glömt pulsbandet. Nu har jag ytterligare en pryl att hålla rätt på!  :-)

Belöningen för att jag kommit igång med regelbunden träning igen är alltså en foot pod. Har precis kommit tillbaka från en kort löptur för att testa den samt prova att kalibrera den för att mäta sträcka om jag av någon anledning skulle få för mig att springa inomhus där GPS inte fungerar.

Foot pod:en ger mig kadens/stegfrekvens. Just nu är det två saker jag vill ha svar på gällande kadens och det är 1) om jag  har samma antal steg i 5-tempo som i typ 4.20-4.30 tempo och 2) om jag på långpassen ändrar stegfrekvensen när jag blir trött på slutet. Det finns säkert allmänna svar på detta om jag googlar, men jag vill lära mig hur min kropp fungerar helt enkelt och om jag utifrån vetskapen om min puls, tempo och stegfrekvens kan ändra på löpsteg och hållning så att jag springer bättre och orkar längre.

Återfunnen glädje och inspiration

Nu vågar jag säga att jag hittat tillbaka till träningsrutinen igen. Det har gått 5 veckor med kontinuerlig träning.  Ikväll tog jag mig ut på en kort vända för att avsluta arbetsveckan - en sådan där skön rensa-huvudet-runda.

Jag sprang ikväll och tänkte mest att det var fantastiskt skönt att rulla på i mitt behagliga 5 min/km tempo. Egentligen är det ett riktigt såsar-tempo för mig - så där att det inte är utan slitage, men heller ingen kvalitet. Fast just nu känns det så mycket viktigare att få springa och känna att det är behagligt och bara roligt än att springa och flåsa mjölksyra. Just att få hitta glädjen och viljan att springa igen är så otroligt skönt.

Det har varit en tid nu där det varit svårt att prioritera träningen och den uteblivna träningen har också lett till att viljan och glädjen tonats ner. Varje gång jag tagit mig iväg har det varit mer av "jag måste spring nu när jag har hittat tid"-press.

Tittade lite på mina snitt-tempon för den senaste tiden och ser att nästan alla pass går i 5-tempo just nu, några är lite långsammare. Men samtidigt är det inte så att jag springer i samma tempo hela tiden - jag lägger in tempoökningar under passen så kilometertiderna varierar en del.

Fast i kväll såsade jag på i samma fart hela vägen .... och jag njöt av det.

Gemensamma mål

Ikväll slog jag följe med hustrun på en lugn 5 km runda. Min försiktiga inställning till ökningen av träningsvolym - den lite lätt överdrivna rädslan att hamna i förra vårens problem - gjorde att jag tog det lugnt efter söndagens långpass. Måndagen passerade utan någon som helst känning i kroppen. Idag när jag vaknade kände jag en viss trötthet runt fotlederna och då främst i vänster.

Kvällens runda gav inte signal om att något var dåligt ställt. Tvärtom känns det lite bättre nu efter att ha joggat en sväng.

Fokus för kvällen blev istället att försiktigt och liksom i smyg trycka upp hustruns tempo lite - bara så där 5-10 s/km jämfört med var hon brukar ligga. Hon har nämligen inspirerats lite och anmält sig till Lidingöloppet 15 km. Så det blir lite av gemensamma träningsmål här hemma nu.

Hennes mål är väl inte uttalat annat än att ta sig runt 15 km, men jag vet ju att hon vill komma under 6 min/km och jag tror hon ska klara av 5.50 min/km om hon går in för det. Just nu klockar milen lite över timmen. Jag lycklades ändå flytta henne lite ur komfortzonen ikväll och de sista två kilometrarna klarades under 6 min/km. Tungt att komma igång med löpning så här innan vintern släppt sitt grepp.

Fick till och med lite accept på min insats - "det är inte helt dumt att springa med dig ändå". :-)

Långpass och framtida backintervall?

Bortsett från vinden idag så var det verkligen ett fantastiskt väder. Sprang en stund i medvind med solen i ansiktet och det var nästan lite för varmt trots att jag klätt mig svalt för dagen.

Det har blivit tre pass denna vecka - två ganska lätta milrundor och ett långpass idag på dryga 22 km i strax under 5 min/km. Hade inget direkt flyt idag, men rullade på och jag varierade kilometertiderna ganska friskt. Inledde de första 2,5 km ihop med hustrun i lugnt tempo, men sedan när hon fortsatte in på vår normala milrunda så tog jag en annan väg för mitt långpass.

Jag brukar som oftast på långpassen hamna nere vid Mälaren här i Västerås. Det är väl något med vatten (is) som attraherar  - de öppna ytorna kanske? Det var skapligt underlag på de flesta ställen men stundtals var det riktig isgata. På grusstråket längs Mälaren var underlaget acceptabelt i alla fall.

Någon hade roat sig med att trampa upp ett hjärta ute i snön på isen. :-)

Jag tror jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag hade hittat ett ställe att träna backintervall. Billstabacken är en skön utmaning. Idag sprang jag utför här och man får verkligen hålla igen ... 16% lutning och rullgrus, behöver jag säga mer? Uppför brukar denna back bita rejält i benen. Den för mina tankar lite till inledningen på Abborrbacken med sin kraftiga stigning och sväng uppåt höger. Sträckan är ungefär 100 meter nerifrån och upp.

Alltid lika spännande om man ska möta de där bilarna i backen. Det ser ut som en vanlig cykelbana, men det finns också parkering för bilar en bit ner för transporter till de kolonilotter som ligger där nere.

Annars känns det bra i kroppen - inte för bra, men tillräckligt bra för att jag ska känna mig nöjd. Under de senaste 6 veckorna har jag ökat volymen successivt från ca 5 km, 10 km, 10 km, 20 km, 30 km och nu i veckan drygt 40 km. Jag hoppas inte att det är en för hastig ökning av volym. Kommande vecka ska jag nog ta det lugnare och lägga mig på ca 30 km och höra vad kroppen har att säga om det. Eftersom jag håller nere tempot på milrundorna så känns det inte som om det sliter så hårt på kroppen.