Vid tröskeln och påskfint

Här har varit en lugnt men effektiv dag så här långt. Det lugna får morgonen stå för - jag tog sovmorgon till halv nio och satt i soffan och halv-tittade på TV4s morgonprogram och åt frukost.

När jag kände mig nöjd med det så gjorde vi gemensam sak här hemma och började städa ur på altanen. Ut med alla saker och ut med den gamla mattan. Jag var ju och köpte ny matta igår och det finns väl ingen anledning att vänta med att lägga den på plats? In med den nya mattan och på plats med allt som ska vara på altanen (och lite till). Vi har lite av vinterförvaring på vår altan så det är ju en hel del saker som nu måste hitta en ny förvaringsplats tills våren och sommaren är här på riktigt.

Idag får vi hit hela min familj på påskmiddag och då kan det ju vara skönt att njuta av vårvädret i uterummet när vi äter.

Lite trångt när vi blir så många, men det brukar funka

Sol och skitiga fönster är ju en riktigt trist kombination. Bara att sätta igång och tvätta, jag hann faktiskt med att tvätta alla fönster på altanen ut- och invändigt - det är ändå några stycken. :-)

Lagom till lunch så var vi färdiga. På träningskläderna och ut i vårsolen!

Det blev 15 km tröskelpass idag, ett snitt på 4.40 min/km. Vet inte varför min ben envisades med att springa på som de gjorde. Kanske berodde det på att jag klädde mig lite väl svalt och var tvungen att få upp värmen. Kanske berodde det på att jag ganska tidigt kom in på nysopade cykelbanor som inbjöd till ökat tempo. Kanske var det pga av vårkänslan och att det spritter i benen. Fort gick det i alla fall - hela tiden på mjölksyragräns.

Nu börjar klockan närma sig 15 och jag måste duscha och få något i magen - energinivån börjar bli akut låg nu. Vill ju inte ha några griniga påskgubbar här hemma. :-)

GLAD PÅSK!

Det blev annat

Jag fortsätter att trotsa coachen, den blev ingen löpning idag. Istället blev det inköp av ny matta till altanen..sådan där nålfiltsmatta tror jag det heter.. eller konstgräs. Var till Bauhaus och där såg jag också min grill. Har gått och suktat nu i två, tre år efter en Webergrill jag vill ha.

Det blev ett besök till på Bauhaus och inköp av ny grill. Det här är en klassisk Weber klotgrill med bord, men den har gasoltändning. Fantastiskt bekvämt, det bästa av två världar - man får snabbt glöd då man tänder med gasolen och man får "riktig" grillning med briketter. Inget mer paltande med tändvätska, eltändgafflar  och dylikt. Bara att öppna kranen och trycka på eltändningen. :-)

Jo, naturligtvis blev det grillpremiär ikväll!

Då det blev vila ikväll så planerar jag att springa ett distanspass på 15km imorgon. Som det stod i mailutskicket jag fick idag.. Lång(pass)fredag.

Back on track

Jodå, nog blev det så att jag inte lyssnade på coachen. Ut i den sköna kvällsluften som luktade lite vårligt (inbillning?) för att lufta benen lite. Det blev ett lätt 5 km pass för att se hur kroppen känns.

Allt känns fortfarande bara bra. Kanske är jag överdrivet nojjig, men jag vill verkligen inte äventyra dessa 8 veckor som är kvar inför Stockholm Marathon. Nu ska jag jobba på att utöka längden på mina långpass. Tror jag ska satsa på korta 5-8 km rundor med inslag av högt tempo och backe mellan långpassen och försöka utesluta milpass helt. När jag springer milen så händer det lätt att jag gör det i för högt tempo och det sliter lite för mycket på kroppen till ingen större nytta känns det som.

När jag talade om för coachen att jag sprungit ikväll så fick jag frågan om att öka aktivitetsklassen till 7,5 igen. För att lätta på samvetet lite så gick jag med på det, tror att jag blev förlåten för jag får tydligen springa imorgon igen. :-)

Att lyssna på coachen

Har varit iväg och fått behandling igen. Förra veckan när jag var iväg och rätade ut kroppen så bokade jag en ny tid för uppföljning. Har väntat lite för länge med att gå iväg så det var mer spänningar och knutor att göra upp med än vad som gick att ta vid ett tillfälle. Dessutom har min kropp i alla fall  benägenhet att gå tillbaka till (det felaktiga) ursprungsläget som var innan behandling och då behöver man justera ett par gånger för att komma rätt igen. :-)

Så här andra dagen efter Premiärmilen så känns kroppen fortfarande bra. Ingen träningsvärk om än lite trötthet i fotlederna. Mest känner jag av något som aldrig gör väsen av sig annars ... de där tre tårna i mitten på foten, högerfoten. Stortån slår man ju i rejält ibland och även lilltån får ju sina sköna smällar så där så att det knastrar och yppas några svordomar, men dessa tre tårna håller sig ju bara snällt på plats. De får gärna höras lite nu, inget större besvär faktiskt. :-)

Träningsbelastning långt över målet,
men målet är på väg mot resultatet

Tittade lite på vad träningscoachen i Firstbeat ATHLETE säger idag och tydligen ville den uppgradera mig från aktivitetsklass 7 till 7.5 - jag tackade nej. Vi brukar faktiskt inte vara så överens jag och coachen. Oftast tycker jag att coachen envisas med att klassa mina insatser som alldeles för tuffa och över min kapacitet, dessutom säger coachen oftast att jag tränar för sällan. Jag ska alltså träna mer, men lättare - coachen har säkert rätt.

Överens om vila....idag i alla fall...

Just idag är jag faktiskt ändå överens med coachen - coachen har nämligen ordinerat vila i tre dagar. Jag hade tanken att jag skulle ta mig runt på en lättare 5 km runda ikväll, men innerst inne vet jag att jag borde låta bli. Det känns bättre att vila nu när coachen faktiskt säger åt mig att göra så. Dessutom vill coachen att jag ska vila imorgon också.... kommer jag att lyssna på det?

Premiärmilen

Det gick riktigt bra, över förväntan till och med! Den upplevelsen delar jag inte med alla vet jag.

Jag valde ju att springa i motionsklassen i år då man ändrat gränsen för tävlingsklassen. Förra året anmälde jag mig i tävlingsklass för då var gränsen 45 minuter, men i år var den 42 minuter. Att jag skulle klippa milen på 42 minuter är helt uteslutet. Men förra året blev det inget lopp då jag kämpade med rehab av hälsenan.

Men idag kom jag under de 45 minuter som jag hoppades på! Den officiella tiden blev 43.57 ... Sub44 och placering topp 100 med 98:e plats! :-)

Förra året siktade jag på Sub45 när jag sprang Blodomloppet i Västerås och jag bommade med 18 sekunder den gången. Att nu få klämma Sub45 med god marginal och dessutom pressa några ynka sekunder under 44 minuter känns som lite av revansch!

I väntan på att motionsklassen skulle få starta så stod jag och tittade på tävlingsklassen och imponeras verkligen av hur de springer i täten, löpstegen och farten.

Stod och spanade efter andra bloggare och lyckades bara hitta Staffan bland alla löpare. Hejade och hoppades kunna peppa honom lite, men efter 7 km när han passerade  så hann han säga hur tungt det kändes. Hoppas du kan skaka av dig den tunga känslan från idag Staffan och hitta den där rätta, lätta känslan igen!

På väg från klädinlämningen till min start så fick jag syn på Lennart i målfållan och hann också ta några ord med honom. Budskapet här var likaså att det varit tungt i spåret. Jag förklarade min känsla av osäkerhet inför loppet då jag känt av både min trilskande hälsena på vänsterbenet och även knät de senaste dagarna. Men kungjorde också att om det kändes bra så skulle jag kliva på och sikta på Sub45.

Så med fortsatt sparsamma förväntningar inför loppet så joggade jag bort till starten. Uppvärmning och väntan på startskott. Hamnade inte särskilt långt fram tyckte jag och det kändes som det tog tid innan jag kom fram till startlinjen efter startskottet, men enligt racetimer så tog det bara 14 sekunder. :-)

En lätt panik började infinna sig då jag tittade på folkmassan framför mig och sedan på klockan, 5.40-5.30. Aj, aj... hur ska jag kunna ta in detta? Springer inte folk snabbare i motionsklassen? Jag tog rygg på några andra stressade löpare och kutade ömsom längs kanten på cykelbanan och ömsom ute i terrängen vid sidan av för att komma fram och förbi dem som hindrade min framfart.

En hel minut (en evighet) förlöpte innan jag lyckades komma upp i 4.30 tempo och dessutom kunde öka lite. Jag hade satt min "Virtual Partner" i klockan på 4.25 tempo så jag hade något att jaga. Lite stressande att ligga efter och samtidigt försöka sansa sig och hålla ett jämnt tempo för att ta ut sig (som på Blodomloppet!). Men jag kom ikapp och höll undan!

Redan strax efter 1 km passeringen tändes hoppet och känslan att detta nog var rätt tillfället. Inga känningar i kroppen, andning kontrollerad och tempot sänkt till 4.20-4.25. Insåg att jag sprungit på rätt snabbt en bit för att jobba ikapp starten. :-)

Därefter följde ett riktigt kontrollerat lopp för att vara jag. Försökte konstant ligga på 4.20-4.25. Ökade ibland upp till 4.15 men kände då hur andningsfrekvensen ökade och att jag byggde mjölksyra så jag bromsade tillbaka till 4.20-4.25.

Det var ändå tufft i backen efter 3 km och upp mot 8 km passering. Hade en rejält temposänkning där vid 8 km, såg 4.50 tempo i klockan och kände benen stumna - tänkte att nu kommer väggen mot mig. Jag höll ut och tänkte på att andas fokuserat och trampa på - det hjälpte och jag tog rygg på några löpare som jag haft omkring mig under senare halvan av loppet.

Vid vändningen mot målrakan så hade jag lyckats trampa undan stumheten i benen, och fått upp tempot i utförsbacken, och kunde till och med uppbringa lite ny kraft och lyckades klämma mig förbi några löpare inför målgång. Den där sista spurten gjorde nog mina 3 sekunder under 44 min och ett par, tre placeringar. :-)

Riktigt skönt. Det som känns bäst är att kroppen verkar hålla - allt sitter i konditionen, i syresättningen. Har inga onda känningar i hälsena eller knä under loppet eller nu efter. Allt som känns är lite allmän och berättigad trötthet i leder och muskler.

Om gränsen ligger kvar på 42 minuter kommande år så får det bli tävlingsklass då. Ser att min tid hade räckt till en 467:e plats bland de 643 löparna i tävlingsklassen.

Tydligen var det redan dags

Som jag skrev igår så har ju inte den där känslan att vilja/behöva springa funnits i kroppen - jag har känt mig lite trött. På något märkligt vis så var kroppen helt inställd på att springa ikväll. Tanken att springa fanns i huvudet, men framför allt så fanns den ju i kroppen. 

När jag har den där känslan då funderar jag inte så mycket på om jag ska ta mig ut eller inte. Det är liksom bara förutbestämt och när jag lämnat jobbet och kliver innanför dörren hemma, så går jag direkt och hämtar träningskläderna och tar på mig dem. 

Lika förutbestämt är det på något vis vilken intensitet jag ska ha i passet. Jag brukar tänka att jag ska ta det lugnt - jag tänkte så ikväll - och ändå hittar benen något eget tempo som känns bra. Ikväll tänkte jag 5.15-5.20 tempo för att bara röra på mig och spara på krutet och känslan till på söndag. Första kilometern klockade jag på 4.43.

Inför andra kilometern tänkte jag "vad skönt att det går så lätt, nu drar jag i bromsen och sparar på benen". Andra kilometern 4.38.  :-(

Så där höll jag på kilometer för kilometer och det var inte förrän vid  7 km som jag lyckades få ner tempot. Blev jag nöjd då? Nej, då tänkte jag att usch vad tungt det känns! Pallar inte kroppen att springa i det snabbare tempot en hel mil? 

Försökte öka tempot på kilometer 8 och det kändes inte alls övertygande, stort motstånd. Lite mer oro nu att benen inte är med mig. Kommer på att jag liksom springer och håller andan lite. Fokuserar på att andas och syresätta kroppen och ser att kilometertiden går ner lite. Aha! Jag andas för dåligt! 

Lägger kilometer 8 bakom mig och fortsätter att andas fokuserat. Plötsligt ökar farten automatiskt och vips har jag klockat kilometer 9 på 4.19. Lättnad! Jag kan tydligen springa med bra fart om jag bara andas....syresättning av kroppen verkar vara en av förutsättningarna för framgångsrik löpning! :-)

Är det bara jag som tänker så här när jag springer? Vad blev det av min lugna mil ikväll?

Konstaterar att kroppen i alla fall sade åt mig att "nu är det färdigvilat, nu kör vi igen".

Vila sig i form?

De senaste två dagarna har en viss trötthet infunnit sig. Inte så där så att man sovit dåligt eller jobbat för mycket, utan bara mer en vilja eller ett behov i kroppen att bara vila. Har inte känt något behov av att komma ut och springa varken igår eller idag. När jag åkte från jobbet idag tänkte jag att jag skulle springa ikväll, men samtidigt inte. 

Det där att springa var mer en tanke i huvudet bara och inte en bestämdhet i hela kroppen som det brukar vara för mig. Har gått och funderat lite på det här och tror kanske att det bara är så att jag ska vila lite. Jag lyssnar ju oftast på signalerna i kroppen. Inte tror jag det skadar på något sätt att vila nu inför Premiärmilen heller - tvärtom är det säkert bara bra.

Kanske är det någon bacill som bråkar i kroppen ... eller också säger väl kroppen rätt som det är att "nu är det färdigvilat, nu kör vi igen" och då bär det av på en löprunda. :-)

Lugnaste passet någonsin?

Imorse var vi uppe och grattade äldsta sonen som ju fyller 12 år. Det stod inte så mycket på önskelistan annat än böcker. Han läser rätt friskt och har fått några böcker som han önskat och även några som vi överraskar med som t ex "Myter & Legender" - lite av en tegelsten som han dök in i med stort intresse. Jag köpte även "Den oändliga historien" till honom - mycket text men jag tror att han kommer att gilla den. Annars blev det mest mjuka paket. Vi tyckte det kändes lite enkelt, men han är grymt nöjd. Skönt när de nöjer sig med enkla ting. :-)

Efter gårdagens firande så fick vi gäster ikväll igen. Jag stod igår och kastade ihop lasagne att bjuda på och tårta på det. Ordet "mätt" beskriver inte riktigt känslan i magen. Redan igår bestämde hustrun och jag att vi skulle ta en kortare löptur när gästerna åkt. Det som kändes som en så bra plan igår kändes inte riktigt lika bra nu ikväll. :-)

Vi gjorde som vi bestämt och gav oss iväg på den planerade rundan och det blev i riktigt lugnt tempo med tung mage. Det måste vara mitt långsammaste löppass någonsin och kallt var det då pulsen var låg fick jag aldrig upp någon värme i kroppen och det blåste riktigt kallt.

Skönt att komma hem och duscha i alla fall!

Jag hann även komma iväg på behandling idag. Fick höftböjarna genomarbetade samt upprätning av vridning i höften och en hel del uppmjukning av nacke.

Ändrade planer

Jag hade planerat att springa långpass idag - en runda på drygt 21 km som jag sprang 6:e december. Tänkte att jag skulle repetera det passet. Men det tänkte tydligen inte min kropp.

Anade lite oråd innan jag gav mig iväg idag. Stretchade lite lätt och när jag stretchade vaden så kändes det inte helt bra i vänster vad. Har en rejäl knut på insidan av vaden. Jag tänkte dock att det kanske lossnar när jag blivit varm och kommit igång.

Jag kom dock inte så långt idag, vid två kilometer så började benhinnorna på vänsterben säga ifrån. Det var samma känsla jag hade förra våren i april när jag ökade på volymen efter rehab av hälsenan. Då hade jag inget större utrymme för vila inför Stockholm Marathon, men det har jag nu.

Tog det säkra före det osäkra och lommade hem i lugnt tempo. Även om det släppte i benhinnorna så känner jag att den snabba milen häromdagen sitter i och det är bäst att ge kroppen den vila den behöver. Det finns ju ingen anledning att dra på sig någon överansträningsskada i onödan. Det blev drygt 5 km i lugnt tempo och efterföljande excentriska tåhäv.

Ska  boka in en tid och få hjälp med att räta ut lite leder och mjuka upp musklerna. Det var en tid sedan jag var iväg.

Det blev alltså en kort men skön runda i ett fantastiskt väder idag - solsken och sparsam vind. Jag lade underställströjan och vintertightsen åt sidan och tog istället på de långa "vår/höst" tightsen - inte alls kallt med dessa.

Nu stundar lite kalas här istället - äldsta sonen fyller 12 år imorgon så det kommer lite gäster under eftermiddagen och även imorgon kväll.

Plötsligt lite fart

Äntligen lossnade det ikväll och jag fick till lite fart på milen. Som oftast i min ostrukturerade träningstillvaro fanns det ingen plan för dagen annat än att jag tänkt att jag skulle springa en mil ikväll.

Grisigt trött efter en natt med dålig sömn, tidigt på jobbet och sent därifrån så lyckades jag med stort motstånd släpa mig ut. Som oftast kändes det ändå ganska bra när jag väl stod omklädd och klar på gatan utanför huset.

Joggade iväg lite lugnt och tänkte nog mest att jag skulle göra en bekväm såsar-mil. Men ganska snart stod det klart att det var fart i benen ikväll ... eller om det egentligen var andningen som kändes rätt. Ska jag välja en sak som stack ut på ett positivt sätt så var det just andningen ikväll och den bästa känslan var under kilometer 3 och 4 när jag hade ett riktigt skönt flyt och bra tempo.

Sedan började verkligheten komma ikapp mig och de sista kilometrarna fick jag kämpa på med medelpuls runt 185. :-)

Det kanske finns lite hopp om att kunna passera den där magiska sub45 gränsen med officiell tid på Premiärmilen?

Lång(sam)pass

Bandysäsongen är över för grabbarna nu så våran helg har varit helt utan planerade aktiviteter för barnen. Tror vi alla i familjen har njutit av att få ha sovmorgon två dagar i rad. Helt otroligt. :-)

Förutom inköp av foot pod till mig igår så ägnades dagen åt lite promenad på Mälarisen. Vi lät grabbarna åka längs den skridskobana som är upplogad på Västeråsfjärden. Inte fel med med lite fika i solen som verkligen värmer härligt nu. Eftermiddagen ägnade grabbarna åt att spela bandy ... igen - släppte av dem på Rocklunda där bandyplanen var öppen för allmänheten och de blev kvar där i drygt två timmar. Mycket skridskoåkning för dem med andra ord. Själv testade jag min foot pod. Jag lyckades göra lite nytta genom att montera lite krokar och duschstång i lilla duschrummet som vi renoverat. Det är nära att bli klart nu, imorgon kommer duschväggarna och då kan vi börja använda duschen igen. Det har tagit lite tid ... så där ett halvår.. drygt. :-)

Lördagkvällen avslutades som för det flesta kan jag misstänka, med melodifestival.

Idag har det inte blivit mycket gjort. Jag och hustrun sprang ett långpass tillsammans. För min del blev det väl varken särskilt långt eller jobbigt - fast helt i linje med vad jag planerat och behövde. För hennes del blev det ett riktigt bra pass på nästan 15 km med ett snittempo på 6.10. Hon tog sig hem med  något stumma ben som ändå lyckades avsluta i 5.50-5.40 tempo.

När jag tittar på veckans träning så summerar jag 41 km denna vecka och det är 10 km mer än jag hade för avsikt. Fast å andra sidan har 20 av dessa kilometrar gått i 6-tempo så belastningen på kroppen har nog varit begränsad.

Nu väntar en lugn och skön söndagskväll. Ha det så gott där ute!

Lite belöning

Om man är nöjd och tycker att man gjort något bra så ska man väl belöna sig? Jag har länge gått och suktat efter en foot pod till min träningsklocka. Det här med att ha siffer-/statistik-mani kring löpningen är kanske en övergående grej? Jag är i alla fall fast i det och vill logga alla löprundor jag gör. Det stör mig oerhört om jag missar ett pass pga av dåliga batterier eller att jag glömt pulsbandet. Nu har jag ytterligare en pryl att hålla rätt på!  :-)

Belöningen för att jag kommit igång med regelbunden träning igen är alltså en foot pod. Har precis kommit tillbaka från en kort löptur för att testa den samt prova att kalibrera den för att mäta sträcka om jag av någon anledning skulle få för mig att springa inomhus där GPS inte fungerar.

Foot pod:en ger mig kadens/stegfrekvens. Just nu är det två saker jag vill ha svar på gällande kadens och det är 1) om jag  har samma antal steg i 5-tempo som i typ 4.20-4.30 tempo och 2) om jag på långpassen ändrar stegfrekvensen när jag blir trött på slutet. Det finns säkert allmänna svar på detta om jag googlar, men jag vill lära mig hur min kropp fungerar helt enkelt och om jag utifrån vetskapen om min puls, tempo och stegfrekvens kan ändra på löpsteg och hållning så att jag springer bättre och orkar längre.

Återfunnen glädje och inspiration

Nu vågar jag säga att jag hittat tillbaka till träningsrutinen igen. Det har gått 5 veckor med kontinuerlig träning.  Ikväll tog jag mig ut på en kort vända för att avsluta arbetsveckan - en sådan där skön rensa-huvudet-runda.

Jag sprang ikväll och tänkte mest att det var fantastiskt skönt att rulla på i mitt behagliga 5 min/km tempo. Egentligen är det ett riktigt såsar-tempo för mig - så där att det inte är utan slitage, men heller ingen kvalitet. Fast just nu känns det så mycket viktigare att få springa och känna att det är behagligt och bara roligt än att springa och flåsa mjölksyra. Just att få hitta glädjen och viljan att springa igen är så otroligt skönt.

Det har varit en tid nu där det varit svårt att prioritera träningen och den uteblivna träningen har också lett till att viljan och glädjen tonats ner. Varje gång jag tagit mig iväg har det varit mer av "jag måste spring nu när jag har hittat tid"-press.

Tittade lite på mina snitt-tempon för den senaste tiden och ser att nästan alla pass går i 5-tempo just nu, några är lite långsammare. Men samtidigt är det inte så att jag springer i samma tempo hela tiden - jag lägger in tempoökningar under passen så kilometertiderna varierar en del.

Fast i kväll såsade jag på i samma fart hela vägen .... och jag njöt av det.

Gemensamma mål

Ikväll slog jag följe med hustrun på en lugn 5 km runda. Min försiktiga inställning till ökningen av träningsvolym - den lite lätt överdrivna rädslan att hamna i förra vårens problem - gjorde att jag tog det lugnt efter söndagens långpass. Måndagen passerade utan någon som helst känning i kroppen. Idag när jag vaknade kände jag en viss trötthet runt fotlederna och då främst i vänster.

Kvällens runda gav inte signal om att något var dåligt ställt. Tvärtom känns det lite bättre nu efter att ha joggat en sväng.

Fokus för kvällen blev istället att försiktigt och liksom i smyg trycka upp hustruns tempo lite - bara så där 5-10 s/km jämfört med var hon brukar ligga. Hon har nämligen inspirerats lite och anmält sig till Lidingöloppet 15 km. Så det blir lite av gemensamma träningsmål här hemma nu.

Hennes mål är väl inte uttalat annat än att ta sig runt 15 km, men jag vet ju att hon vill komma under 6 min/km och jag tror hon ska klara av 5.50 min/km om hon går in för det. Just nu klockar milen lite över timmen. Jag lycklades ändå flytta henne lite ur komfortzonen ikväll och de sista två kilometrarna klarades under 6 min/km. Tungt att komma igång med löpning så här innan vintern släppt sitt grepp.

Fick till och med lite accept på min insats - "det är inte helt dumt att springa med dig ändå". :-)

Långpass och framtida backintervall?

Bortsett från vinden idag så var det verkligen ett fantastiskt väder. Sprang en stund i medvind med solen i ansiktet och det var nästan lite för varmt trots att jag klätt mig svalt för dagen.

Det har blivit tre pass denna vecka - två ganska lätta milrundor och ett långpass idag på dryga 22 km i strax under 5 min/km. Hade inget direkt flyt idag, men rullade på och jag varierade kilometertiderna ganska friskt. Inledde de första 2,5 km ihop med hustrun i lugnt tempo, men sedan när hon fortsatte in på vår normala milrunda så tog jag en annan väg för mitt långpass.

Jag brukar som oftast på långpassen hamna nere vid Mälaren här i Västerås. Det är väl något med vatten (is) som attraherar  - de öppna ytorna kanske? Det var skapligt underlag på de flesta ställen men stundtals var det riktig isgata. På grusstråket längs Mälaren var underlaget acceptabelt i alla fall.

Någon hade roat sig med att trampa upp ett hjärta ute i snön på isen. :-)

Jag tror jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag hade hittat ett ställe att träna backintervall. Billstabacken är en skön utmaning. Idag sprang jag utför här och man får verkligen hålla igen ... 16% lutning och rullgrus, behöver jag säga mer? Uppför brukar denna back bita rejält i benen. Den för mina tankar lite till inledningen på Abborrbacken med sin kraftiga stigning och sväng uppåt höger. Sträckan är ungefär 100 meter nerifrån och upp.

Alltid lika spännande om man ska möta de där bilarna i backen. Det ser ut som en vanlig cykelbana, men det finns också parkering för bilar en bit ner för transporter till de kolonilotter som ligger där nere.

Annars känns det bra i kroppen - inte för bra, men tillräckligt bra för att jag ska känna mig nöjd. Under de senaste 6 veckorna har jag ökat volymen successivt från ca 5 km, 10 km, 10 km, 20 km, 30 km och nu i veckan drygt 40 km. Jag hoppas inte att det är en för hastig ökning av volym. Kommande vecka ska jag nog ta det lugnare och lägga mig på ca 30 km och höra vad kroppen har att säga om det. Eftersom jag håller nere tempot på milrundorna så känns det inte som om det sliter så hårt på kroppen.