Nu vågar jag säga att jag hittat tillbaka till träningsrutinen igen. Det har gått 5 veckor med kontinuerlig träning. Ikväll tog jag mig ut på en kort vända för att avsluta arbetsveckan - en sådan där skön rensa-huvudet-runda.
Jag sprang ikväll och tänkte mest att det var fantastiskt skönt att rulla på i mitt behagliga 5 min/km tempo. Egentligen är det ett riktigt såsar-tempo för mig - så där att det inte är utan slitage, men heller ingen kvalitet. Fast just nu känns det så mycket viktigare att få springa och känna att det är behagligt och bara roligt än att springa och flåsa mjölksyra. Just att få hitta glädjen och viljan att springa igen är så otroligt skönt.
Det har varit en tid nu där det varit svårt att prioritera träningen och den uteblivna träningen har också lett till att viljan och glädjen tonats ner. Varje gång jag tagit mig iväg har det varit mer av "jag måste spring nu när jag har hittat tid"-press.
Tittade lite på mina snitt-tempon för den senaste tiden och ser att nästan alla pass går i 5-tempo just nu, några är lite långsammare. Men samtidigt är det inte så att jag springer i samma tempo hela tiden - jag lägger in tempoökningar under passen så kilometertiderna varierar en del.
Fast i kväll såsade jag på i samma fart hela vägen .... och jag njöt av det.
Det är väl inget fel på femminuterstempo? Det är mitt absoluta favorittempo, varenda gång jag tvingar mig att springa långsammare eller snabbare så önskar jag innerst inne att det skulle vara fem-tempo :)
SvaraRaderaNej, inte är det något direkt fel med 5-minuterstempo. Läser man träningsprogram och "hur man borde" springa så ska man generellt spring snabbare när man springer snabbt och mycket långsammare när man håller igen.
RaderaDär jag ligger kapacitetsmässigt nu så känns 5-minuterstempot som ett bekvämt mellantempo utan nytta - varken för förbättring eller "vila" ... men det är bra för löparsjälen just nu. :-)