Pirrigt

För denna nykläckta löpare som snart ska göra marathonpremiär börjar det nu kännas lite pirrigt. Jag känner mig inte så nervös för själva löpningen utan mer för själva tillställningen, det är en positiv nervositet. Jag är förväntansfull - vad har lördagen att bjuda på?

En mängd små praktiska frågor snurrar i skallen om dagarna. Utan någon som helst tidigare erfarenhet om de små praktiska sakerna så är det något som jag nöter i tankarna.

Jag har läst om fördelarna med att använda vaselin, att packa ner en sopsäck inför starten och ha med sig något värmande skräpplagg som kan kastas på plats.  Funderingar kring vädret och klädsel,  10 grader och regn som det ser ut nu ...  går det att springa i kortärmat och 3/4-tights eller är det långärmat och hellängdstights som gäller? Finns det en reell möjlighet att duscha efteråt i omklädesrummen/tälten?

Ska jag ha med mig ett eget vätskebälte så att jag kan drick lite efter vägen och slippa stanna så ofta vid vätskekontrollerna? Då har jag ju också midjeväska för lite gel och bars t ex. Behöver jag överhuvudtaget det? Jag har ju sprungit 3 mil utan vätska och energi, räcker det inte med några stopp vid de kontroller som finns då? Känns ju skönt att springa fritt utan "en massa packning".

Räcker det att vara på Centralen två timmar innan start, transport till Stadion och inlämning av medhavd packning?

Ja, lite sådana tankar och många fler cirklar i skallen.

Tidigare erfarenheter och tips mottages! :-)

Ikväll blir det en lätt 5k runda för att hålla benen igång. Imorgon har jag tid bokad för att få en genomkörare av kroppen. Ska sträcka ut axlar och nacke, räta ut ryggraden lite och köra igenom vaderna grundligt. Det är i alla fall min plan, får se vad massören säger.

Vila och laddning

Det har varit lugnt här på bloggen några dagar. Så också på träningsfronten för mig, mycket vila. Gjorde en kort träningsrunda i tisdags i Alingsås och sedan uppehåll fram tills igår, söndag.

Söndagen bjöd ju på varmt och skönt väder. Så det blev en gemensam tur i spåret med hustrun i riktigt lugnt tempo då hon har det besvärligt med andningen pga allergin. Vid 8 km tog allergin överhanden och hon kunde inte riktigt fortsätta.

Jag hade emellertid kommit igång och kände mig pigg i kroppen så hon tyckte att jag skulle fortsätta. Det gjorde jag också, jag fortsatte från spåret ut på cykelbanorna och gjorde ännu en mil i lite över maratempo.

Sammanlagt blev det 19,5 km och det kanske var i längsta laget så här en veckan innan Stockholm Marathon, men det kändes verkligen bra och hellre att få med sig den där sköna känslan än att gå och oroa sig lite över hur det står till med kroppen. De första 8K gick ju riktigt lugnt i 6.50 medan de resterande 11k gick i 5.20.

I tisdags fick jag lite oroande känningar av smärta/värk i vänster foten under hälen, det för mina tankar till PF. Det är inget ihållande utan kom efter en liten stund och gav sedan med sig. Igår kände jag lite tendenser till detta vid 14K. Har lagt in extra stretch på schemat. Tror att det kan vara kopplat till den senaste tidens användningen av "fotvänliga" converse-skor. Sedan några dagar tillbaka använder jag mina löpsko-inlägg i de skorna så att foten får ett bättre stöd.

Denna vecka blir det inget jobbresande. Nu står det vila, god sömn och matrutiner på schemat inför maran. Har tagit ledigt fredagen för att åka till Stockholm och hämta ut nummerlapp samt gå runt och insupa lite bra känsla inför lördagen.

Lite glädje ja, njutning nej...

Det var med viss tveksamhet jag tog mig iväg idag. Förra veckans 44 km är att klassa som mycket för mig. Jag ligger normalt runt 25-30 km i veckan. Att då springa ett tredje pass idag då jag redan har sprungit 26 km de föregående tre dagarna kanske är att ta onödiga skaderisker.

Allt känns ändå riktigt bra i kroppen och jag var inställd på ett lite kortare långpass i högre tempo denna helg. Målet var att springa i spåret och hålla ett 5.10-5.20 tempo över 18-20 km. Så blev det också, 18 km i 5.20 tempo.

Trots det fina vädret och inledningsvis sköna trampandet så blev detta ingen direkt njutning. Det vände vid 12 km då det började kännas tungt i benen, och allt tyngre blev det. Tror att jag tömde alla energidepåer så när som på fett. Vid 15 km kom jag på mig själv med att upprepa ramsan "Smärta är oundvikligt, löpning är glädje".

Efter några kilometer med nötande och upprepande av ramsan så lyckades jag få upp tempot igen. Tror jag läste om ett sådant mantra för en tid sidan någonstans, tror det var någon marathonlöpare som använde det för att ta sig igenom den sista smärtande milen.

De senaste dagarna har jag anammat en lite striktare variant av min konsthållning med mycket mindre kolhydrater (läs: nästan noll). Anledningen är att jag slarvat rätt friskt en tid nu när jag rest och har lagt på mig ett antal kilon - dessa känns av när jag springer och ska bort till 2:a juni! :-)

Tror att min energidipp kan ha berott på omställning av huvudsaklig energikälla, alltså slutet på de begränsade glykogendepåerna jag hade. Jag har känt det där fenomenet tidigare, att jag tappar ca 30 s/km i tempo och börjar känna mig frusen. Det brukar hålla i sig i en-två kilometer och därefter går det bättre igen. Har flera anteckningar i träningsdagboken om när detta hänt på ett markant sätt - kanske finns helt andra mer vetenskapliga förklaringar?!

Intalar mig att det var lite löparglädje idag och att "smärtan" var nödvändig. Någon njutning var det då alls inte tal om.

Summerar ännu en vecka på 44 km och inleder nedtrappning och vila inför Stockholm Marathon. Det känns på alla sätt bra i kroppen nu efteråt och jag är förvånad för jag brukar vara rejält sliten när jag sprungit mer än 30 km under en vecka.

Vackert idag

Det blev en löptur idag också - lika bra att passa på när man är ledig och det är vackert ute. Jag fick sällskap 2,5km av yngsta sonen. Det blir bra uppvärmning att springa tillsammans så, jag har lätt för att gå ut i alldeles för högt tempo annars.

Hade hörlurar med mig, men de blev hängandes oanvända. Att springa i skogen och höra vinden susa i trädtopparna är rent meditativt. Solen sken idag och det gör tillvaron så mycket trevligare.

Jag längtar redan ut i spåret igen...

Provade att springa längs en mindre stig idag (inte på bilden alltså). Det var riktigt roligt att få trippa fram över rötter och stenar. Den där stigen är en del av Black River Run som går av stapeln 18:e augusti. Eftersom det är på hemmaplan och i de skogar och stråk som jag springer längs så funderar jag förstås på att anmäla mig.

Jag kommer då inte att springa 50 miles utan nöja mig med 20 miles. Två varv längs 16 km banan räcker gott för mig och kan vara bra träning inför Lidingö Loppet.

Skönt med ledighet

För mig tenderar våren att vara en hektiskt tid. Det är mycket på jobbet och mycket hemma - en riktig utmaning att få utrymme för träningen. Jag känner att jag får göra noga övervägningar i prioriteringarna och ibland får jag helt enkelt acceptera att släppa sådan som en välskött trädgård eller att få fart på bil nr 2 som stått stilla i över ett år nu.

Efter tre intensiva dagar känns det i alla fall underbart att få lite långledigt igen. Jag har det så bra att jag är ledig på klämdagar. Lyckades få gräsmattan klippt för första gången och det var verkligen dags.

Tre intensiva dagar har också inneburit tre vilodagar. Så när som på ett lätt 20 minuters pass på crosstrainer i måndags alltså. Det var behövligt efter långpasset i söndags - ja, alltså både återhämtningspasset och vilan.

Även om jag kände att 32 km rundan gick riktigt bra så var jag ändå trött i fotleder och trampdynor. Dessutom har jag varit i stort behov av sömn vilket nog också har med det långa passet att göra.

Idag blev det i alla fall ett 14 km pass med lite snabba sprintar ibland som fartlekar. Jag sprang i sällskap med hustrun och yngsta sonen (han cyklade) så det gick i ett behagligt tempo genom trevliga omgivningar.

Nu vankas grill och mitt glas med rosévin står och blir varmt... tror briketterna i grillen är gråa nu också, bäst att skynda ut. :-)

Fullt upp

Den här tiden på året brukar vara hektisk, men i år känns det extremt. Blir inte mycket tid över till att läsa bloggar eller vila för den delen så en viss trötthet har infunnit sig. Sitter och halvsover på ett försenat tåg när jag skriver detta.

Tröttheten nu beror nog främst på det långpass jag lyckades få till igår. Jag är mycket nöjd med drygt 32 km i ett ganska jämnt tempo med i snitt 5.25 min/km. Att sådana här pass tär lite på kroppen känns. Samtidigt känner jag mig oförskämt bra i kroppen idag. Helt klart sliten i trampdynorna och fotlederna, men det är nog också det enda, inget kända trasigt eller nedbrutet. Hälsenan är bra och jag känner inte av benhinnorna heller.

Det började kännas segt på slutet av passet fast jag hade nog kunnat fortsätta en bit till. Men en hel mil till? Bara tanken gör ont. :-)

Frågan är om jag ska våga försöka lägga mig på ett 5.30-tempo 2:a juni?

Ettårsjubileum

Jag var i Oslo i helgen och glömde därför bort att jag i lördags hade ettårsjubileum!

Den 5 maj förra året sprang jag mitt livs första mil. Jag minns fortfarande känslan av att veta att jag sprungit en hel mil utan uppehåll. Minns att det egentligen inte var så mycket av en fysisk prestation - det var mer en mental kamp. På något sätt förlikade jag mig med tanken på att jag var löpare den dagen.

Under året som gått har utvecklingen gått rasande fort framåt och om jag kikar i träningsdagboken så ser jag att jag under de senaste 365 dagarna i snitt har sprungit 22 km i veckan i 5:26 min/km. Den första milen tog mig 62 minuter att slutföra och under det gångna året att jag kämpat mig ner till 45 minuter på milen.

Hur firades då detta jubileum i Oslo? Jo, på förmiddagen släpade jag och hustrun ut vår norska värdinna på en löprunda. Det blev en stilla jogg upp längs Akers Elven till Maridalen och ner igen. Känns bra att vi fick ihop en mil och därmed satte en ny milstolpe för vår norska värdinna, som annars bara brukar springa 4-5 km någon gång ibland och nu sprudlade av glädje över att ha pressat sig runt en mil. Jag hade dessutom med mig Runner's World och visade artikeln med Grete Weitz. Tror att vi kanske lyckades frälsa en ny löpare. :-)

Annars har jag tagit det lite lugnt och försiktigt med träningen nu för det känns som om jag är lite sliten i fotleder, hälsena och benhinnor. Ska försöka komma ut på ett längre (>15 km) lugnt pass ikväll i Alingsås, men om det inte känns bra så håller jag igen.

Oslo och långpass...

Imorgon flyger jag och makan till Oslo för att hälsa på hennes bror. På helgschemat står naturligtvis också ett långpass. Vet inte riktigt hur och när jag ska lyckas klämma in det eller var jag ska springa.

Har sökt lite på Oslo och kring Sagene där vi ska bo. Det ser ut som om man skulle kunna springa längs Akerselven upp mot Maridalen och runt en bit där och tillbaka. Annars verkar det vara populärt att ta sig till Sognsvann och springa runt där. Får se var jag hamnar någonstans.

Jag tycker det är lite knepigt att ta sig runt så där på nya ställen när man samtidigt vill få till lite kvalitet på passet. Om det bara vore att man ville utforska nya omgivningar så kan man ju lunka runt lite hursomhelst och upptäcka nya ställen och vägar. Nu vill jag inte fundera så mycket på vart jag ska springa utan mer på hur jag springer eller helst inte tänka alls utan bara mala på.

På något sätt hoppas jag att jag ska få till ett par mil i 5.30-5.40 tempo i något löparspår även om det nog vore bra att få känna på lite asfalt också. Tänkte å andra sidan göra ett sista långpass på 32-34 km nästa helg och springa på asfalt då. Därpå får det bli allt kortare sträckor och mer underhållslöpning fram till 2:a juni.

Som vanligt när vi tar oss till Oslo så står det kyla och regn i väderprognoserna. Vad blev det av den kalla ölen i solen på Aker Brygge och den ljuva båtfärden ut på fjorden? Tur att man har något kvar att göra till en annan gång...

Igår blev det ett milpass i spåret medan yngsta sonen hade fotbollsträning. Det gick inte riktigt så lugnt som planerat. Jag gick ut i 5.00-5.10 tempo. Lite seg i benen efter helgen och jag höll igen lite efter 5km. Men sedan lossnade det igen och jag avslutade milen på 50 minuter med 4.43 och 4.02 på det två sista kilometrarna.

Vätskebalans

I förrgår efter mitt långpass på 30 km var jag rejält uttorkad när jag kom hem. Jag sprang de där 3 timmarna utan extra energi och helt utan vatten. Man klarar sig bra mycket bättre utan vätska än man kanske kan tro, men just där vid 3 mil/3 timmar känns det som att gränsen går för mig.

Vägning före och efter visade att jag tappat 3 kg och det var väl uteslutande vätska. Kan tänka mig hur jobbigt det är om det är lite varmare ute - då behövs nog vätskepåfyllning under passet.

Igår tog jag igen vätskeförlusten rejält och hällde i mig lite mer än jag behövde. Denna gång var det inte vatten eller sportdryck, utan rödvin, GT och whisky. Dessa tre har dåligt inflytande på kroppen och lämnar en bitter eftersmak i munen. Dagen inleddes med ett stillsamt förflyttande mellan soffan, sängen och hammocken. Är huvudet dumt....

... så gör man bäst i att fara ut och springa. Det blev en lätt 5 km runda på eftermiddagen som återhämtning både från förrgårdagen 3-mil och gårdagens myckna intag.

Kändes riktigt bra i kroppen och jag har lite svårt att förlika mig med att det känns så bra. Det är så märkligt att inte känna av hälsenan, nästan så att det är lite som avsaknad ... hmm, nej jag klarar mig utan ömmande hälsena!