Det var med viss tveksamhet jag tog mig iväg idag. Förra veckans 44 km är att klassa som mycket för mig. Jag ligger normalt runt 25-30 km i veckan. Att då springa ett tredje pass idag då jag redan har sprungit 26 km de föregående tre dagarna kanske är att ta onödiga skaderisker.
Allt känns ändå riktigt bra i kroppen och jag var inställd på ett lite kortare långpass i högre tempo denna helg. Målet var att springa i spåret och hålla ett 5.10-5.20 tempo över 18-20 km. Så blev det också, 18 km i 5.20 tempo.
Trots det fina vädret och inledningsvis sköna trampandet så blev detta ingen direkt njutning. Det vände vid 12 km då det började kännas tungt i benen, och allt tyngre blev det. Tror att jag tömde alla energidepåer så när som på fett. Vid 15 km kom jag på mig själv med att upprepa ramsan "Smärta är oundvikligt, löpning är glädje".
Efter några kilometer med nötande och upprepande av ramsan så lyckades jag få upp tempot igen. Tror jag läste om ett sådant mantra för en tid sidan någonstans, tror det var någon marathonlöpare som använde det för att ta sig igenom den sista smärtande milen.
De senaste dagarna har jag anammat en lite striktare variant av min konsthållning med mycket mindre kolhydrater (läs: nästan noll). Anledningen är att jag slarvat rätt friskt en tid nu när jag rest och har lagt på mig ett antal kilon - dessa känns av när jag springer och ska bort till 2:a juni! :-)
Tror att min energidipp kan ha berott på omställning av huvudsaklig energikälla, alltså slutet på de begränsade glykogendepåerna jag hade. Jag har känt det där fenomenet tidigare, att jag tappar ca 30 s/km i tempo och börjar känna mig frusen. Det brukar hålla i sig i en-två kilometer och därefter går det bättre igen. Har flera anteckningar i träningsdagboken om när detta hänt på ett markant sätt - kanske finns helt andra mer vetenskapliga förklaringar?!
Intalar mig att det var lite löparglädje idag och att "smärtan" var nödvändig. Någon njutning var det då alls inte tal om.
Summerar ännu en vecka på 44 km och inleder nedtrappning och vila inför Stockholm Marathon. Det känns på alla sätt bra i kroppen nu efteråt och jag är förvånad för jag brukar vara rejält sliten när jag sprungit mer än 30 km under en vecka.
Låter lite som mitt pass idag!
SvaraRaderaAngående 30 sek/km långsammare så tror jag att det är ungefär vad man får räkna med när man bränner fett i stället för kolhydrater. Men hur var det, kunde du öka sen igen? Så brukar det i alla fall inte vara....
Ang att börja frysa så vet jag inte, men när jag sprang NYCM fick min kompis feberfrossa när han kom tillbaka till hotellet efter loppet. Han förklarde det som att kroppen behöver kolhydrater för att hålla kroppstemperaturen, och de var ju slut efter loppet. Jag tror faktiskt att det kan ligga någonting i det. Men kunde du fortsätta springa, och slutade du att frysa? Det känner jag inte heller igen...
Ja, jag ser att det blev tufft för dig på slutet idag. :-(
RaderaJag har funderat mycket på det där utan att kunna dra några andra slutsatser annat än att kroppen ställer om på något sätt - att energitillången dippar tills alternativa energiprocesser kommit igång. Idag sjönk inte tempot så pass mycket, men det blev lägre (~15 s/km) och känslan var tunga energilösa ben och nästan frossa. Samma känsla med tunga ben kan uppstå i uppförsbackar, men idag var det utför under km 12-14. Tror att detta kan vara lite av omställningsbesvär också då jag varit frikostig på kolhydraterna en tid.
Nästan all min träning har skett på en lågkolhydratkost och även under ketos stundtals. Jag tror att man kan träna kroppen att hantera alla energikällor på ett bra och effektivt sätt. Björn Ferry lyckas ju uppenbarligen träna på elitnivå på lågkolhydratkost, eller kolhydratreducerad kost som han säger.
Samtidigt tror jag att vi alla är olika genetiskt disponerade och att det inte finns en kost som passar alla, man får pröva sig fram.
Jag slutade frysa och kunde absolut höja tempot på slutet och avslutade de sista kilometrarna på 5.05 i snitt. Har dock varit enormt energilös under eftermiddagen och tankat en del kolhydrater för återhämtningen och känner mig bra nu. Jag är ingen totalitär no-carb-fanatiker, men low-carb måste det vara för mig. :-)
Blev nästan ett eget inlägg det här...
När jag var i London och sprang maran blev jag inkvarterad med en kille som hade en tränare som sa att man skulle äta HFHC, High Fat Hig Carb, och sen träna som bara den :-).
SvaraRaderaJag tror att det var menat som skoj... :-).
Det där känner jag igen, en plötslig dipp, några sega kilometer och så startar kroppen plötsligt om igen. På reservbatterierna? För mig kommer dippen nästan alltid efter 90 minuter. Fortsätter jag 20-30 minuter till går det lättare igen.
SvaraRaderaHar inbillat mig att glykogendepåerna tar slut efter en och en halv timme, och att det sedan tar en stund för fettförbränningen att kicka in. Men jag kan vara helt ute och cykla.