Le och vinka?!

Det har varit några hektiska dagar på jobbet som krävt sina andningspauser. Ja, alltså så där så man måste räkna till 10 och andas ett tag djupt med magen för att inte blodtrycket ska stiga och liksom pysa ur öronen.  Att andra runt om sedan undrar vad som gått fel och man står där och funderar för sig själv vad som gått rätt överhuvudtaget?! Kan liksom bara skratta åt hela sorgligheten, var ska det sluta?

Så när man tagit de där andetagen är det bara att vända sig om och likt pingvinerna från Madagaskar ... bara le och vinka grabbar ... le och vinka!

Det projektstrul jag dragits med denna vecka är liksom bara toppen på ett isberg och jag har velat kasta in handduken mer än en gång tidigare. Faktiskt verkar allt gå emot oss i detta projekt så jag börjar ändå bli ganska härdad nu efter ett par år (major försening!). Ändå är det jobbigt att komma hem och inse att livlinan - löpning - inte är tillgänglig. Ibland är vila bajs! Det tar ut sin rätt på humöret och energinivåerna.

Därför var det med ett stort mått av befrielse och lättnad jag gav mig ut på kvällens löprunda. Mycket uppdämd frustration som skulle ut. Jag var ändå lite orolig över slitaget från 15km rundan i söndags och de här två vilodagarna var nog verkligen behövliga. Ikväll kändes det dock bra, inga nämnvärda känningar i fötter och vader. Lite stelt och så men det släppte ganska snabbt. Bestämde mig också för att utöka grundpasset från 5 till 7,5 km nu och klockade in ett tempo under 5.10 min/km.

Nu känns allt bra igen. Nya tag imorgon! 

Hakuna Matata

Uppbyggande eller nedbrytande

Den där känslan jag hade igår om begynnande irritation och ont i halsen försvann. Vaknade idag efter en många timmars sömn och kände mig utvilad. Nästan lite oförskämt mycket sömn, men eftersom jag dragits med sömnproblem under min stressiga period så har jag inte dåligt samvete för att sova länge utan brukar tänka att det är bra för både kropp och knopp!

Något som föranledde mina tankar om halsen igår var att jag noterade en något högre vilopuls än normalt också. Som det är just nu brukar jag kunna få ner min puls till 47-48 slag i minuten på förmiddagen när jag lägger mig på soffan och kopplar av. Igår kom jag inte ner lägre än i 51-52 och pulsen pendlade upp och ner lite oroligt runt 55-68 slag. Jag brukar försöka kolla min vilopuls på detta sätt då jag tycker det ger en bra indikation på om något är galet.

Idag var min puls tillbaka till sitt normala läge och allt kändes bra.

Därmed blev mitt beslut att prova på en längre distans och känna mig för beroende på hur kroppen svarade. Det blev ett bra besked från kroppen och vid 4 km så vände jag ut på min 15K-slinga istället för 10K-slingan. Det är en tur jag gillar, särskilt sträckan som går längs Svartån i Västerås. Samma sträcka ingår i Black River Run och Blodomloppet 10K i Västerås.

Lite fotopaus längs Svartån, 6 km sprunget

Det blev ett bra pass och gick som alltid snabbare än jag planerat. Mentalt tänkte jag att 5.50-6.00 tempo skulle vara lagom och resultatet blev strax under 5.40 min/km i snitt och en bit över 15 km. Benen blev lite tunga efter 11 km, men jag vet inte hur mycket som hängde ihop med den där mentala tanken att jag nu sprang längre än jag gjort på mycket länge och hur mycket som faktiskt berodde på trötthet.

Helt klart är ändå att detta sliter på min kropp. Hälsenorna är ömma och jag kommer känna av fotleder osv imorgon. Utan tvekan är detta ett nedbrytande träningspass. Träningsklockan tyckte dock att det konditionsmässigt var ett bra pass - träningseffekt 4.1 och återhämtningstid 40 timmar. Det luriga med träningsklockor som ger belastnings- och återhämtningsinformation är ändå att de räknar på kroppens kronditionsmässiga återhämtning och har ju ingen som helst vetskap om hur mina hälsenor mår eller status på ligamenten.

Jag tror ju ändå att det här var bra träning för mig. Den är som sagt nedbrytande, men om jag bara ger kroppen vila och tid till återhämtning så blir den ju uppbyggande. Kontraproduktivt blir det ju när man sliter på kroppen så hårt att man inte hinner träna upp sig för att man hela tiden måste ge mer tid till återhämtning än träningstid till uppbyggnad.

Hur tänker ni kring detta? När jag tittar tillbaka på min träning 2012-2013 så var det en tendens till mycket av snabba 10km pass som jag minns slet ganska hårt på både fötter och underben. Jag fick vila mycket, men det kändes inte som att kroppen inte riktigt hann återhämta sig innan nästa tuffa träningspass - alltid på gränsen. Kanske är jag bara överdrivet försiktig i detta med att ackumulera träningslast och medföljande slitage på kroppen?

Alldeles oavsett så måste man tänja på gränserna regelbundet om man vill förbättra sig och utöka sin kapacitet. Balansgången är hur ofta man kan göra det och på vilket sätt - allt är individuellt förstås.

Sällskap, blivande draghjälp?

Idag fick jag sällskap av den yngre sonen. Han spelar fotboll och ser nog fördelarna med att löpträna också. Att prata om löpning med den äldre sonen är lite som att svära i kyrkan.

Det var meningen att vi skulle springa lugnt så att han inte fullständigt tog ut sig och jag tänkte 5.50-6.00 tempo som lämpligt. Det är det tempo vi höll senast vi sprang ihop. Det gick ganska snart snabbare.

Han har ju vuxit en del och fyller 13 år i april. Vi tog oss runt femman på strax under 5.30. Han tyckte benen stumnade till de sista kilometrarna, men spurtade på bra i slutet ändå. I fotbollen blir det ju mest korta ruscher och uthålligheten finns inte riktigt där än.

Jag inser ju att han har en outnyttjad kapacitet som gör att han ganska snart kommer springa bra mycket snabbare än mig om han bara får till lite kontinuerlig träning. Det är just det han planerar nu - han har för avsikt att springa två gånger i veckan de kommande fyra veckorna. Utöver det så har han idrotten i skolan och fotbollsträningar.

För min del så blev dagens löpning förhållandevis lätt. Jag har ju ändå sprungit med mer last söndag och tisdag, men inte så där att det känns slitet i fotleder, vader och hälsenor. Det är lite allmänt stelt och gubben behöver 1-1,5 kilometer för att komma igång. När jag passerar 3 kilometer känns det som om kroppen vaknat till på allvar. Så har det i princip alltid varit för mig och jag vet att jag har lättare att springa med bra tempo på längre distanser än kortare. Någon extremt bra tid på 5k har jag aldrig haft om man jämför med tiderna på milen.

Mest hör det nog ihop med att jag inte tänker på uppvärmning som något separat. Jag försöker börja springa försiktigt den första kilometern, men räknar in det i mitt löppass. Om jag ska springa snabbt på 5K så behöver väl jag först springa ett par kilometer i uppvärmning för att sedan maxa på 5K. Något sådant gör jag aldrig och därför uteblir ju de där snabba 5K-resultaten. Så vad jag säger är nog att jag egentligen inte bryr mig om tiderna på 5K. :-)

Kanske kan jag få lite draghjälp av sonen framöver när han tränat upp sig?! Jag kommer inte att släppa honom med lätthet om/när han börjar springa snabbare än jag - lite dragkamp måste det vara ett tag.

Imorgon ska jag testa att lägga in ett fjärde träningspass för veckan. Jag har sprungit två lätta 5K vändor nu torsdag, lördag och känner att jag återhämtat mig från de snabbare passen i söndags och tisdags. Därför tänkte jag att jag kan ta ett lugnt långpass imorgon - det är in vilja att ta mig iväg som styr utan känslan i kroppen och därför känns det rätt. Enda orosmolnet är antydan till att jag skulle kunna ha något halsont på gång... morgondagen har svaren.

Lite för bra känsla?

Igår hade jag en riktigt stillasittande dag på jobbet med lunchmöte dessutom, så ingen lunchpromenad. En promenad mellan parkeringen och kontoret var allt. Det är i och för sig nästan 1000 steg i vardera riktning. Jag bestämde mig i alla fall för att ta en rask promenad när jag kom hem. Fem kilometer på 40 minuter, så där så att jag fick upp pulsen - 8.20 min/km. Kändes bra också att få röra på benen efter söndagens 12 kilometer.

Ikväll kände jag första gången på mycket länge att det inte tog emot att ge sig ut och springa! Hurra!

Jag har dragits med den där motvilliga känslan en längre tid, jag är sådan som ofta går hemma ombytt och drar mig lite för att ge mig av. När jag väl kommer ut genom dörren känns det bra och jag tycker om att springa. 

Men den där sköna känslan idag gillar jag och den höll i sig genom hela mitt löppass ikväll. Fem kilometer njutning. Det är nästan så där läskigt bra att jag drar öron åt mig - det är när det går lite för bra som man ska vara försiktig och hålla igen.

Jag riktigt kände hur flög fram ikväll utan större ansträngning och avslutade de två sista kilometrarna i 4.45 tempo och ändå toppade inte pulsen mer än 174 och med ett snitt på 159 för hela passet. Lite för bra för...

Tänker ändå att jag också "slarvat" lite kostmässigt med kladdkaka igår och hamburgare med pommes till lunch så det fanns nog lite av raketbränsle i kroppen jämfört den vanliga fettdriften. :-)

Med tanke på genomsnittstempot så får jag nog klassa kvällens femma som ett tröskelpass ändå.

För att återkomma till siffror och gadgets så sade träningsklockan ikväll att min återhämtning var riktigt bra (+3, den rapporterar detta efter ungefär 1 km / 5min) och efter avslutat pass så uppgraderades mitt VO2max till 51. Så något i träningsklockan tolkar ju också att min puls och mitt tempo tyder på en konditionsförbättring. Skönt när den egna känslan bekräftas av tekniken. :-)

Den kommande tiden får visa om det är en lite för bra känsla eller om det bara är ett skönt kvitto på senaste tidens träning.

Sköna söndagar!

Söndagar och långpass är väl ingen ovanlig kombination i löparvärlden? Jag har nog sprungit de flesta av mina långpass på söndagar. Kanske skulle kolla upp statistiken på det? :-)

Idag tog jag ut svängarna och förlängde mitt vanliga milpass och skrapade ihop 12.4 km - lite utanför planen. Något extremt långpass är det väl inte distansmässigt, men relativt min nuvarande nivå så är det vad jag får klassa som långpass. Jag måste faktiskt backa tillbaka till 16:e november 2014 om jag ska hitta ett längre träningspass. Då sprang jag 16 km i 5.28 tempo.

Dessförinnan var det Stockholm Halvmaraton... det var en sorglig historia. Det är den enda tävling jag sprungit som jag inte varit tränad för. Jag anmälde mig för att göra hustrun sällskap och jag lyckades inte få till min träning. Kolla på pulsen... ett genomsnitt på 182 slag/min!!! Jag tror ni anar smärtan.

På 18:e kilometern i de sega uppförsbackarna på söder fick jag ge upp och gå en stund - när hjärtat klev över 190 slag/min och benen var fulla med mjölksyra så fanns liksom inget annat att göra. Kändes som ett enormt nederlag - jag som alltid haft inställningen att jag aldrig ska behöva stanna och gå, jag kan alltid hålla igång löpningen, sänk tempot eller stå och jogga på platsen om så är, men ge inte upp!!! :-(

Det var en bra lärpenning dock - aldrig mer ska jag springa en tävling där jag inte förberedd.

Dagens långpass var i alla fall en riktigt skön löprunda där jag kom hem och kände att jag inte tagit ut mig fullständigt. En löprunda där jag kände mig fri och bara sprang på så som kändes bra för stunden. Det blev ändå inte det där riktigt långsamma pass jag tänkt mig, så lite för snabbt men vad gör det när det kändes så bra?! :-)

Ska jag lita på mina gadgets och siffror så säger mig återhämtningstiden på 37 timmar och en träningseffekt på 4.0 att det här ändå var ett ganska välbalanserat pass.

Så här på alla hjärtans dag önskar jag er en kärleksfull söndag! 

Hälsodom

I mitt inlägg om nya tag så skrev jag om den arbetsrelaterade stressen som kulminerade innan jul och som gjorde att jag satte stopp. Jag lämnade det projekt jag jobbat i och jag gick även iväg till företagshälsovården för att kontrollera min hälsa. Jag fick ett ganska snabbt besked på plats att det man direkt kunde se i blodvärden, blodtryck och EKG såg bra ut. Ett flertal blodprov skickades iväg för analys och en tid bokades för träff med läkare. Detta var innan jul och jag skulle ha träffat läkaren i början av Januari efter jul- och nyårs helgerna.
Nu blev läkaren sjuk och jag fick boka om tiden - i dag var tiden kommen! I eftermiddags fick jag så min dom...

... FRISK!

Inget alls att anmärka på, nästan. Urinsyra låg lite för högt för att läkaren skulle vara riktigt nöjd. Han gick in med detaljerade frågor om gikt i familjen och fortsatte med att leta efter alkoholmissbruk i de övriga blodvärdena. Han tittade noga på triglyceriderna och konstaterade bara att jag låg riktigt bra till och mina kolesterolvärden är låga. Att jag kan dricka ett par glas vin både fredag och lördag sågs inte som något alkoholproblem. Han tyckte nog ändå att det kunde vara värt att hålla igen ännu mer och kanske bara dricka ett par glas antingen fredag- eller lördagkväll.

Urinsyra och njursten hör tydligen ihop. I december 2010 fick jag känna på det där med njursten, det är inget jag vill uppleva igen - fy f-n vilken smärta! Jag åt även då rätt strikt kolhydratreducerad kost med relativt högt intag av protein och jag tycker mig läsa på LCHF forum att det inte är helt ovanligt även om det inte alls drabbar många. Kan ändå tro att den högre urinsyranivån mer är relaterat min kosthållning än till min vinkonsumtion, även om det förstås underlättar för kroppen om jag håller mig borta från vin helt. :-)

Summeringen var nog ändå att det egentligen inte fanns något att anmärka på och att jag var vid väldigt god hälsa. Stressen däremot behöver jag fortsätta jobba med - spring på du, det är bra!

Stressrelaterad spänningshuvudvärk, nackvärk, stelhet och knutar mellan skulderbladen - det behöver jag jobba med. Det gör jag ju också då jag går regelbundet på behandling! Nu fick jag ändå ett gäng stretchövningar med mig hem och även en rekommendation att gå en kurs hos deras sjukgymnast. De hade tydligen en kurs i Feldenkrais-metoden.

Feldenkrais är inte något jag hört talas om tidigare och nu när jag googlat det och läst lite mer så verkar det intressant. Får se om det blir en kurs hos den där sjukgymnasten eller om det blir lite läsa och lära sig själv istället. Hittade till och med en länk för Feldenkrais Method for Runners! :-)

Ikväll bestämde jag mig för att testa mig själv och träningsklockan lite och öka tempot. Träningsklockan har ju nu fått några pass att ställa in tröskelvärdena för mjölksyra och enligt den så ska mitt tröskelvärde ligga på 4.58 min/km och 172 i puls.

Det är inte helt galet ändå. Jag sprang definitivt ett tröskelpass idag och i slutet på 7:e kilometern så fick jag verkligen bita ihop. Sista halvan lunkade jag hem - får träna lite mer på uthålligheten.

Känns rejält avlägset med det där 4.20-tempot på milen som jag hade... :-)

Klart man får unna sig

Väldans vad dagarna rullar på emellanåt! Jag skulle ju ha skrivit inlägg i helgen, men det blev liksom bara inte av.

Just nu fortsätter jag främst på att fokusera på regelbundenheten i träningen. Har ännu inte tullat på mina tre pass i veckan och jag håller mig ganska bra till min plan. En fundering jag har just nu är om jag ska lägga in ett fjärde träningspass och hålla nere distanserna till 5K och 7.5K. Min plan är ju att successivt bygga distans med 7.5K och 10K så att jag närmar mig de där efterlängtade 15K och 20K distanserna.

Kroppen känns nöjd i alla fall. Jag har inga nämnvärda känningar i hälsenor eller fotleder - dessa brukar vara min indikatorer på ökad last.

I söndags sprang jag ett skönt milpass i "vårvädret". Ska jag se till mina gadgets och siffror så måste jag tolka det som att jag bygger upp en bättre kondition och uthållighet som är mätbar av träningsklockan. 5K passen ger mig en återhämtningstid på runt 22 timmar och 10K passet 33 timmar. För tre veckor sedan rapporterade klockan återhämtningstider på 33 timmar för 5K passen och upp till 3 dygn när jag tog mig ut på ett milpass. Med återhämtningstid på 22 timmar på 5K så borde jag utan risk kunna klämma in två 5K pass i rad vid ett tillfälle i veckan.

Öka distans för passen eller öka antal pass och bibehålla distansen? Det ena kanske inte utesluter det andra och kanske kan variera från vecka till vecka?! Får fundera mer på det.

Apropå gadgets så var jag lite fundersam på fördelningen mellan höger och vänster fot i tidigare inlägg. Träningsklockan och pulsbältet mäter ju nu fotisättningen individuellt för fötterna och jag hade en tydlig obalans på gränsen till oacceptabelt efter första test löpning.

De efterföljande passen har visat på mycket mindre skillnad. Kvällens 5K runda visar på fördelningen 49,1% L / 50,9% R vilket jag ser som helt normalt. För milrundan i söndags var fördelningen 49,5% L / 50,5% R. Inget som jag ser någon anledning att jobba med ... eller det gör jag kanske egentligen då jag nästan omedvetet tänker på att trycka ifrån lite mer med vänster fot. Anledningen till att det var så stor skillnad under testpasset tror jag beror på att det var otroligt halt ute den kvällen. Då var det nog så att jag stod med tryggheten på mitt dominanta högerben mer än på mitt mindre dominanta vänster.

Nåja, analyser i alla ära. Kvällens pass kändes skönt i all sin enkelhet och så fick jag belöna mig med semla efteråt. Visst får man unna sig? :-)

Har varit lite slarvig med kosten senaste tiden så det har inte varit lika strikt kolhydrat reducerat som jag tänkt mig. Vikt- och fettprocent-trenden är ändå nedåtgående och det är gott så.