Den där känslan jag hade igår om begynnande irritation och ont i halsen försvann. Vaknade idag efter en många timmars sömn och kände mig utvilad. Nästan lite oförskämt mycket sömn, men eftersom jag dragits med sömnproblem under min stressiga period så har jag inte dåligt samvete för att sova länge utan brukar tänka att det är bra för både kropp och knopp!
Något som föranledde mina tankar om halsen igår var att jag noterade en något högre vilopuls än normalt också. Som det är just nu brukar jag kunna få ner min puls till 47-48 slag i minuten på förmiddagen när jag lägger mig på soffan och kopplar av. Igår kom jag inte ner lägre än i 51-52 och pulsen pendlade upp och ner lite oroligt runt 55-68 slag. Jag brukar försöka kolla min vilopuls på detta sätt då jag tycker det ger en bra indikation på om något är galet.
Idag var min puls tillbaka till sitt normala läge och allt kändes bra.
Därmed blev mitt beslut att prova på en längre distans och känna mig för beroende på hur kroppen svarade. Det blev ett bra besked från kroppen och vid 4 km så vände jag ut på min 15K-slinga istället för 10K-slingan. Det är en tur jag gillar, särskilt sträckan som går längs Svartån i Västerås. Samma sträcka ingår i Black River Run och Blodomloppet 10K i Västerås.
Det blev ett bra pass och gick som alltid snabbare än jag planerat. Mentalt tänkte jag att 5.50-6.00 tempo skulle vara lagom och resultatet blev strax under 5.40 min/km i snitt och en bit över 15 km. Benen blev lite tunga efter 11 km, men jag vet inte hur mycket som hängde ihop med den där mentala tanken att jag nu sprang längre än jag gjort på mycket länge och hur mycket som faktiskt berodde på trötthet.
Helt klart är ändå att detta sliter på min kropp. Hälsenorna är ömma och jag kommer känna av fotleder osv imorgon. Utan tvekan är detta ett nedbrytande träningspass. Träningsklockan tyckte dock att det konditionsmässigt var ett bra pass - träningseffekt 4.1 och återhämtningstid 40 timmar. Det luriga med träningsklockor som ger belastnings- och återhämtningsinformation är ändå att de räknar på kroppens kronditionsmässiga återhämtning och har ju ingen som helst vetskap om hur mina hälsenor mår eller status på ligamenten.
Jag tror ju ändå att det här var bra träning för mig. Den är som sagt nedbrytande, men om jag bara ger kroppen vila och tid till återhämtning så blir den ju uppbyggande. Kontraproduktivt blir det ju när man sliter på kroppen så hårt att man inte hinner träna upp sig för att man hela tiden måste ge mer tid till återhämtning än träningstid till uppbyggnad.
Hur tänker ni kring detta? När jag tittar tillbaka på min träning 2012-2013 så var det en tendens till mycket av snabba 10km pass som jag minns slet ganska hårt på både fötter och underben. Jag fick vila mycket, men det kändes inte som att kroppen inte riktigt hann återhämta sig innan nästa tuffa träningspass - alltid på gränsen. Kanske är jag bara överdrivet försiktig i detta med att ackumulera träningslast och medföljande slitage på kroppen?
Alldeles oavsett så måste man tänja på gränserna regelbundet om man vill förbättra sig och utöka sin kapacitet. Balansgången är hur ofta man kan göra det och på vilket sätt - allt är individuellt förstås.
Något som föranledde mina tankar om halsen igår var att jag noterade en något högre vilopuls än normalt också. Som det är just nu brukar jag kunna få ner min puls till 47-48 slag i minuten på förmiddagen när jag lägger mig på soffan och kopplar av. Igår kom jag inte ner lägre än i 51-52 och pulsen pendlade upp och ner lite oroligt runt 55-68 slag. Jag brukar försöka kolla min vilopuls på detta sätt då jag tycker det ger en bra indikation på om något är galet.
Idag var min puls tillbaka till sitt normala läge och allt kändes bra.
Därmed blev mitt beslut att prova på en längre distans och känna mig för beroende på hur kroppen svarade. Det blev ett bra besked från kroppen och vid 4 km så vände jag ut på min 15K-slinga istället för 10K-slingan. Det är en tur jag gillar, särskilt sträckan som går längs Svartån i Västerås. Samma sträcka ingår i Black River Run och Blodomloppet 10K i Västerås.
 |
| Lite fotopaus längs Svartån, 6 km sprunget |
Helt klart är ändå att detta sliter på min kropp. Hälsenorna är ömma och jag kommer känna av fotleder osv imorgon. Utan tvekan är detta ett nedbrytande träningspass. Träningsklockan tyckte dock att det konditionsmässigt var ett bra pass - träningseffekt 4.1 och återhämtningstid 40 timmar. Det luriga med träningsklockor som ger belastnings- och återhämtningsinformation är ändå att de räknar på kroppens kronditionsmässiga återhämtning och har ju ingen som helst vetskap om hur mina hälsenor mår eller status på ligamenten.
Jag tror ju ändå att det här var bra träning för mig. Den är som sagt nedbrytande, men om jag bara ger kroppen vila och tid till återhämtning så blir den ju uppbyggande. Kontraproduktivt blir det ju när man sliter på kroppen så hårt att man inte hinner träna upp sig för att man hela tiden måste ge mer tid till återhämtning än träningstid till uppbyggnad.
Hur tänker ni kring detta? När jag tittar tillbaka på min träning 2012-2013 så var det en tendens till mycket av snabba 10km pass som jag minns slet ganska hårt på både fötter och underben. Jag fick vila mycket, men det kändes inte som att kroppen inte riktigt hann återhämta sig innan nästa tuffa träningspass - alltid på gränsen. Kanske är jag bara överdrivet försiktig i detta med att ackumulera träningslast och medföljande slitage på kroppen?
Alldeles oavsett så måste man tänja på gränserna regelbundet om man vill förbättra sig och utöka sin kapacitet. Balansgången är hur ofta man kan göra det och på vilket sätt - allt är individuellt förstås.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar