Sockersvacka?

Sedan jag lade om min livsstil (som går att läsa mer om i "Vaddå resa?" här ovan) så har jag ätit ganska restriktivt med kolhydrater, särskilt snabba sådana. Så här till påsk blir tillgången på godis ganska stor och jag fick en hel kartong med godis från jobbet.

Det fruktade godiset. Bilden är lånad av en kollega som bloggar om mode :-)

Jag fick den där kartongen ganska tidigt och stod emot den rätt länge. Men så i söndags så föll jag dit och tryckte i mig rätt mycket (säkert 20 st bitar!). Sockerkicken var verkligen inte rolig - jag är inte van vid detta. Kroppen verkade ändå gilla sockerbelöningen och i måndags kväll gjorde jag samma sak, tryckte i mig godis och kunde inte sova under natten. Så när jag skulle upp kl 4 för att resa till kund var det med bara ca 2,5 timmars riktigt sömn.

Nu är det slut med denna sockerhysteri - jag känner att kroppen verkligen mår dåligt och det sätter sina små spår i humöret också. Inga kolhydrater alls här just nu.

Min löparkropp mår inte heller bra. Den svarar inte bra på träningen och det känns som om det sista hoppet om att kunna springa Stockholm Marathon rinner iväg. Försöker intala mig att det är sockerdjävulen som sprider dessa tankar, men nu är det verkligen inte mycket tid kvar. Att springa en mil idag är inte något "jag bara gör". För drygt en månad sedan sprang jag milen på 45 minuter och drog mig inte alls för skutta iväg på en 2 mils runda.

Nu är det med blandade känslor och tveksamhet som jag ger mig ut och springa 4-5 km. Kroppen känns tung och underbenen protesterar.

Någonstans långt bak i skallen har en tankeprocess satt igång om att förlika mig med att sitta hemma den 2 juni. Kan jag inte springa större delen av sträckan med lätthet så finns ingen anledning att ställa sig till start.