Långpass och hoppet lever

Jag kom iväg på långpass idag trots att jag gick och tvekade länge. Oftast är det just när man känner sig så där avig som det brukar gå som bäst när man väl tar sig iväg.

Idag blev det emellertid inga extrema prestationer även om jag är väldigt nöjd med att ha harvat runt i spåret i 2 timmar. Med lite drygt 6-tempo så blev det också 2 mil.

Jag hade nog kunnat springa runt med ett 5.45-5.50 tempo om det inte varit för att jag fick sällskap i 5 km. Stannade en kort stund efter 3 km och stretchade ut benen lite och då kom en kille joggandes och undrade hur snabbt jag skulle springa. Han var rätt trött och ville gärna ha lite draghjälp.

Tänkte att jag kunde bjuda på den där draghjälpen även om det innebar att jag även fick gå korta sträckor då han var tvungen att hämta andan. Det sänkte i alla fall mitt tempo rejält, hela mitt syfte var ju att vara ute så länge som möjligt, så vad gjorde det?

Roligt att träffa någon obekant så där och prata lite. Han kom från Indien till Sverige för 8 år sedan för att studera på Mälardalens Högskola här i Västerås.

Efter 5 km så var han tillbaka till sin start och jag kunde fortsätta i mitt eget tempo. Detta tempo blev lite högre och jag är glad att jag hade lagt in ett puls-larm på träningsklockan. Bestämde mig redan innan jag startade att jag skulle hålla mig under 170 i puls. Larmet blev en bra påminnelse när jag ökade tempot för mycket. Lite irriterande var det i uppförsbackarna ... man kan ju liksom inte stanna upp helt för att hålla nere pulsen.

Det känns bra i benen och kroppen så här efteråt och jag är mer hoppfull nu inför Stockholm Marathon. Det är ju ändå några veckor kvar och jag borde kunna hinna komma upp i 32-35 km sträckor i motsvarande tempo och lite snabbare.