Det blev inget extremt långt långpass idag, men det gick långsamt. Dryga 16 km och knappt två timmar. Anledningen var att passet inleddes som en familjetur de första 2 km. När våra två pojkar lunkade hemåt fortsatte jag och den äkta hälften vidare. När hon vek av hemåt vid 13 km så fortsatte jag en bit till.
Att springa tillsammans så här är verkligen trevligt, men för mig är det också lite praktiskt då jag har så otroligt svårt att hålla nere tempot när jag springer själv. Jag börjar bli bättre på att hålla nere tempot, men inte på denna nivå.
Tror dessutom att det är sunt för kroppen och framförallt min hälsena att träna i detta lugna tempo. Hur såg då den progressiva tempoökningen ut?
I tordags gjorde jag som jag inte skulle eller också gjorde jag det. Hmm... jo enligt träningsschemat var det träningsdag, men efter tisdagens tuffa mil så hade jag ju bestämt att jag skulle vila 3 dagar till fredagen.
Hur som helst for jag ut på en misslyckat runda direkt när jag klivit av tåget från Alingsås och det var nog inte så smart. Jag behövde vila och efter att ha suttit på tåg i dryga 3 timmar så ville benen inte springa. Bara att avbryta löprunda och spara på kroppen.
Visst är det svårt att hålla ner tempot. jag har hört att Keneyanerna springer långpass i mörker för att hålla ner farten.... Sant, vet inte men en kul historia :-).
SvaraRaderaHaha.. jo, vet inte om mörker skulle hindra mig dock. Hade med mig pannlampa i jackfickan förra veckan ifall det skulle bli mörkt snabbt när jag gav mig ut på kvällen. :-)
RaderaJag har ju märkt att det finns en uppenbar fördel med att hålla nere tempot - man sliter inte så mycket på sig själv och kan springa oftare. Inget ont som inte har något gott med sig, den här trilskande hälsnenan har lärt mig rätt mycket.