Det blev en lätt 5K runda ihop med hustrun ikväll. Att springa ihop är för mig ett perfekt sätt att få ner tempot, inte så att hon springer väldigt långsamt, men jag känner att jag har lättare att hålla igen tempot för oss båda.
Jag läste idag på Facebook en massa kommentarer om en händelse i Västerås i förra veckan där Polisen skulle hjälpa Migrationsverket att flytta på några asylsökande från ett boende till ett annat. Lokaltidningen, VLT, skrev om händelsen med rubriken "Poliser tvingades fly från asylboende" igår och där rasade kommentarerna in, varpå man idag publicerade ännu ett inlägg - en intervju med polisen, "Vi har inte hemlighållit något".
Jag slås av denna ilska i kommentarerna och hur man uttrycker sig kring något där antaganden görs till synes utan saklig grund. Var kommer all denna frustration inom alla som väljer att uttrycka sig så starkt i kommentarerna?
Man kan ha olika åsikter och politisk vilja, men man måste väl fortfarande kunna ha ett sakligt resonerande kring saker och ting? Är det samma fenomen som driver nättrollen kring Zara Larsson till exempel? Är det ett fenomen kring just det där att man genom sociala medier idag så enkelt kan skriva en kommentar och få ur sig all inneboende ilska/frustration/ångest ... eller vad det nu är som driver?
Jag kan själv bli väldigt upprörd av saker jag läser, men jag går gärna och funderar en tid innan jag skriker ut till hela världen vad jag tänker för stunden. Tid till reflektion är något som är viktigt för mig. Det ger mig tid att sätta mig in i olika synvinklar och andra människors sätt att se på saken. Det driver mig att vilja läsa på mera och skaffa mig en bättre bild av sakfrågan. Oftast visar det sig att jag behöver ändra på mina initiala förutfattade meningar och med bättre vetande är jag oftast inte längre så upprörd. Jag behöver inte alltid tycka lika, men jag kan definitivt förstå att det kan finnas flera sanningar beroende på vilka referensramar man har.
Detta fick mig att fundera på om det är så att dagens stressiga samhälle med ständig uppkoppling och sociala medier helt enkelt lämnar för lite tid för oss att reflektera? Späds den där ilskan och frustrationen som uttrycks på av det faktum att vi liksom triggar varandra i avsaknad av stilla reflektion och vilja att läsa på om alternativa synvinklar?
Reflektion och diskussion verkar har ersatts av enkelspårig argumentation genom reaktion...
Ett utomordentligt sätt att reflektera är genom att motionera - om fler provade att springa en sväng innan de skriver vad de tycker och tänker så tror jag vi skulle få läsa några fler balanserade och nyanserade kommentarer i våra sociala medier.
Jag läste idag på Facebook en massa kommentarer om en händelse i Västerås i förra veckan där Polisen skulle hjälpa Migrationsverket att flytta på några asylsökande från ett boende till ett annat. Lokaltidningen, VLT, skrev om händelsen med rubriken "Poliser tvingades fly från asylboende" igår och där rasade kommentarerna in, varpå man idag publicerade ännu ett inlägg - en intervju med polisen, "Vi har inte hemlighållit något".
Jag slås av denna ilska i kommentarerna och hur man uttrycker sig kring något där antaganden görs till synes utan saklig grund. Var kommer all denna frustration inom alla som väljer att uttrycka sig så starkt i kommentarerna?
Man kan ha olika åsikter och politisk vilja, men man måste väl fortfarande kunna ha ett sakligt resonerande kring saker och ting? Är det samma fenomen som driver nättrollen kring Zara Larsson till exempel? Är det ett fenomen kring just det där att man genom sociala medier idag så enkelt kan skriva en kommentar och få ur sig all inneboende ilska/frustration/ångest ... eller vad det nu är som driver?
Jag kan själv bli väldigt upprörd av saker jag läser, men jag går gärna och funderar en tid innan jag skriker ut till hela världen vad jag tänker för stunden. Tid till reflektion är något som är viktigt för mig. Det ger mig tid att sätta mig in i olika synvinklar och andra människors sätt att se på saken. Det driver mig att vilja läsa på mera och skaffa mig en bättre bild av sakfrågan. Oftast visar det sig att jag behöver ändra på mina initiala förutfattade meningar och med bättre vetande är jag oftast inte längre så upprörd. Jag behöver inte alltid tycka lika, men jag kan definitivt förstå att det kan finnas flera sanningar beroende på vilka referensramar man har.
Detta fick mig att fundera på om det är så att dagens stressiga samhälle med ständig uppkoppling och sociala medier helt enkelt lämnar för lite tid för oss att reflektera? Späds den där ilskan och frustrationen som uttrycks på av det faktum att vi liksom triggar varandra i avsaknad av stilla reflektion och vilja att läsa på om alternativa synvinklar?
Reflektion och diskussion verkar har ersatts av enkelspårig argumentation genom reaktion...
Ett utomordentligt sätt att reflektera är genom att motionera - om fler provade att springa en sväng innan de skriver vad de tycker och tänker så tror jag vi skulle få läsa några fler balanserade och nyanserade kommentarer i våra sociala medier.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar