Nog går tiden undan?!
Inser att april bara försvann och att det bara återstår några få veckor av träning inför Stockholm Maraton. Lite av träningspanik borde infinna sig, men jag är tar det med ro. I år har jag egentligen inga stora ambitioner annat än att spring lite snabbare än förra året. Mitt lite högt satta träningsmål (3.30) har ju inte varit något riktigt realistiskt tävlingsmål. Förra årets 3.53 kan kanske bli ner mot 3.40 och lite under kanske. Just nu ser jag mest fram emot att få förhoppningsvis få springa och njuta av folkfest och lite bättre väder än förra året.
Sitter och skriver detta inlägg på tåget från Stockholm och har bestämt att jag ska springa ett lätt distanspass senare i eftermiddag. Igår planerade jag och hustrun hastigt om vårt valborgsmässofirande. Svågern fick besked igår om sin cancerbehandling och ville ha sällskap så vi lämnade barnen hos morfar och åkte till huvudstaden. Svågern var märkligt lättad över det tuffa besked han fått. Tydligen kommer man att helt ta bort höger ben och ännu en del av höften för att få bort tumören. Han sörjer inte (inte än) så mycket förlusten av benet utan gläds över att inte behöva gå igenom 6-8 månader av tunga cellgiftsbehandlingar igen. Behandlingen är alltså relativt lätt sett ur hans tidigare erfarenheter och han vill ju bara få bukt med cancern och bli frisk. Ett litet orosmoln finns dock då man upptäckte två små prickar på lungorna också. Om detta är cancer så ska det också vara förhållandevis lätta att behandla, men innebär ju i så fall att en spridning skett som kan innebära fortsatta problem. En ny undersökning ska fastställa om dessa förekomster verkligen är cancer så en liten tids väntan till på definitivt besked.
Mitt eget perspektiv på tillvaron förändras förstås och jag ska verkligen njuta av min löprunda i eftermiddag - den brutala påminnelsen om att det alls inte är någon självklarhet att vara frisk och kunna springa.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar