Semester och vandring

Hallå! Men, oj vad tiden springer på ibland!

Inledde min semester i och med avtackningen på jobbet och jag har inte hunnit med att sätta av tid för bloggen. Märkligt då man borde ha all tid i världen på semestern!? :-)

Träningsmässigt tog jag inte vila från löpningen över midsommar som tänkt utan for iväg på ett snabbt pass i de nya barfotaskorna. Det kändes riktigt bra men tog hårt på benen. Träningsvärk och lite känningar i hälsenan. Senaste träningen var i söndags då det blev ett kortare långpass i lugnt tempo tillsammans med hustrun.

Vilar nu benen, för efter senaste passet så kändes det nästan som om jag hade någon form av begynnande stressfraktur på gång på höger skenben neråt knölen på insidan. Vet ju inte alls om det är stressfraktur, men det känns som om smärtan satt (ja, den är borta nu som tur är!) i benet och det finns ju inget annat där som kan göra ont på det stället och på det sättet(?).

Vilade dock också för att ha kraft och orka till den planerade vandring. Förra året åkte jag och mina två pojkarna samt en vän till mig, på en tvådagars vandring längs Bruksleden vid Landsberget med övernattning i vindskydd.

Två lyckliga som besteg Landsberget förra året

Fantastisk utsikt från Landsberget

I år var det dags igen. Denna gång var siktet inställt på Bergslagsleden där vi vandrade en del av Etapp 3 mellan Stjärnfors och Nyberget samt en bit in Kindla naturreservat. Mycket tuff vandring med alla höjdskillnader men fantastiskt skönt.

Det blev två större "bergsbestigningar" denna gång med utkikstorn på båda. Det finns en massa spännade att upptäcka när man vandrar längs dessa leder. Som "stenen på stenen" här bredvid. Bäckar med kvarnrester och gamla torp och helt naturliga små grottor t ex.

Första utmaningen var att ta sig upp på Mackarsberget med all packning. Det kräver att man tar många pauser och laddar med energi på vägen.

Laddar med russin och nötmix

Trötta och nöjda (även om de ser lite truliga ut)

Övernattning i vindskydd är ju rätt härligt. Att få höra skogens ljud ... och känna den ständiga röken från basan i näsan. :-)

Men att få somna och vakna med denna utsiken är ju rätt oslagbart.

Andra dagen blev det att vandra ganska långt och bemästra berg nummer två och ta sig upp till utkikstornet på Kindlahöjden. Som det står i etappbeskrivningen:

Kindlahöjden är med sina 425 meter över havet en av länets högsta punkter. Endast längst i nordväst, nära gränsen mot Värmland, finns högre höjder. Tillsammans med Röberget och Kalklinten bildar Kindlahöjden ett av länets mest otillgängliga och högst belägna vildmarksområden, tillika naturreservat.

Vi tog oss i alla fall upp och fick njuta av utsikten här också.

Utsikt från utkikstornet på Kindlahöjden

Vi var alla riktigt trötta när vi kom tillbaka till bilen vid 17-tiden igår men samtidigt väldigt nöjda med vandringen. Jag är riktigt imponerad av att pojkarna klarade av denna vandring på ca 2 mil med packning i utmanande terräng - helt utan att klaga.

Någon träning står nog inte på schemat nu på ett par dagar. Är ganska sliten i fotlederna igen och känner av den trilskande vänstra hälsenan. Samtidigt känner jag heller inget stort begär för att springa, tror att kroppen behöver lite återhämtning efter förra veckans tre tuffa pass och denna vandring. Om kroppen säger spring och allt känns bra så kan det dock mycket väl bli en lättare tur under helgen. :-)

Runrundan fanns i min planer till i måndags då jag konstaterade att svågerns 30-års fest låg på samma dag. Hinner helt enkelt inte hem i tid till festen som börjar tidigt och jag känner inte heller att jag riktigt är i form att springa en halvmara även om jag tar det som ett lätt träningspass. Runrundan får helt enkelt bli av nästa år om det går och efter lite positiv uppmuntran av hustrun så kanske vi springer hela familjen då i stället.

Avtackning

Nu är en längre episod i mitt liv till ända. Efter 11 år var det idag dags för den där avtackningen på jobbet. Det har varit elva väldigt intensiva år på många sätt, inte bara i jobbet utan också utanför jobbet. Under dessa elva år har jag och äkta hälften blivit två till och flytta in i villa. Det sista var väl inte riktigt sant då äldsta sonen faktiskt var ett halvår gammal när jag började anställningen. :-)

Vad jag tänker är att det är en rätt händelserik period i livet, en sådan som har många stunder att minnas lite extra.

Nåväl, jag lyckades hålla känslorna i schack under lunchen och de fina talen som hölls av både VD och min chef. Fick väl vara tillräckligt sentimental under sommarfesten senast.

Jag fick en rolig avtackningspresent, ett riktigt härligt minne från en konferensresa i höstas. Jag har jobbat många år med produkter från en mjukvaruleverantör som heter TIBCO. De sponsrar ett professionellt dam cykellag, Team TIBCO.

Under den där konferensen i höstas fick vi chans att cykla tillsammans med dessa cykelproffs i Red Rock Canyon utanför Las Vegas. Det blev sammanlagt två varv runt denna dal och dess fantastiska vyer. (Varv 1 och Varv 2)

Det är jag i den orange tröjan i mitten (till höger)

Vad var då det fantastiska minnet? Jo, en uppsättning av lagets cykelkläder!!!

Allt jag saknar nu är cykel och skor. Jag hade väl inte tänkt börja cykla, men nu kanske jag får tänka om. Den där cykelturen var grymt rolig och jag gillar verkligen farten. Nu kanske man inte håller 40-60 km/h när man cyklar så ofta, men där i utförsbackarna i Red Rock Canyon så hade jag aldrig en tanke på konsekvenserna av att köra omkull - jag bara njöt av fartvinden.

Det andra varvet cyklade jag och VD tillsammans och turades om att dra. En helt fantastisk upplevelse på så många sätt.

Vätternrundan 2013? 

Trevlig midsommar!

Ett litet "äntligen"

Jag tycker att jag har varit ganska ståndaktig denna vecka avseende min arbetsmoral. Det är ju snabb nedräkning på jobbet nu och idag var egentligen den sista regelrätta arbetsdagen. Idag sken solen lite för bra för att det skulle bli full arbetsdag dock. Imorgon förmiddag blir det ett sista arbetsmöte och sedan är det avtackningslunch. Känns lite som om jag mentalt skjuter upp tanken på att det är slut på denna anställning och dessa 11 år nu - kanske kommer jag bli brutalt medveten om det imorgon.

Pallrade mig i alla fall hem tidigare idag och for ut i spåret. Jag hade siktet inställt på ett milpass. Det var länge sedan sist nu, en hel månad sedan faktiskt, 18 maj. Då sprang jag 11,5 km i blandat tempo med ett snitt på 5.34.

Idag blev det ÄNTLIGEN en snabb milrunda, kanske lite för nära inpå min snabba 5K runda för två dagar sedan. Men eftersom det kändes så bra så trampade jag på i lite samma anda som sist fast med något snäpp lägre tempo. Snittet idag på 10K blev 4.46 min/km med en snittpuls på 178. Klart mycket behagligare och njutbarare än 5K rundan. :-)

Känner att det är roligt att höja tempo nu, samtidigt växer åter en längtan att fara ut på ett lite lugnare långpass. Längtan efter att lunka ut på en 18-22 km runda har växt så pass att min hjärna redan har planera in det till på söndag. Får se hur det blir, men jag tror att jag ska vila benen nu några dagar över midsommarfirandet ... det var den där varningssignalen om när allt känns lite för bra.

Rätt val och omseedning

Jag känner att jag gjorde rätt val som satte igång med träningen igen. Tror att min allergi förvillar mig lite just nu - det kan vara svårt att skilja på allergi och förkylningssymptom.

Så i förrgår blev det en lugn 5K jogg i de nya skorna och  igår när yngsta sonen hade fotbollsträning så passade jag på att ta en 5K runda i Rocklundaspåret. Det blev helt oplanerat med gasen i botten. När jag väl satte av så fanns det ingen spärr och så fortsatte det hela vägen runt, på max.

Det var med tung andning och lätt illamående som jag passerade backkrönen. Ungefär mitt i rundan var jag tvungen att stanna och sträcka ut ryggen då jag fick någon sorts låsning mellan skulderbladen - så fick jag hämta andan lite också. :-)

Löpningen var inte vacker på något sätt och med en snittpuls på 180 och ett max på 194 så var den inte heller särskilt njutbar. Vill ju tro att detta ändå var en signal till kroppen om att det nu är slut på långsamma maraton-långpass-mil och dags att bättra på syreupptagningen och farten.

Skickade in mitt resultat från Stockholm Marathon till Lidingöloppets kansli och fick svar igår. Jag är flyttad från startgrupp 8 till startgrupp 4. Hoppas därmed att jag inte behöver springa om fullt så många löpare denna gång.

Intala sig själv, eller lyssna på kroppen?

I mitt förra inlägg som jag skrev igår på morgonen/förmiddagen, så var jag extremt less på den påtvingade vilan och ville egentligen bara ut och springa.

Tänkte att jag vackert skulle sitta stilla och vänta ut det sista av förkylningen ... men icke då!

Någon gång efter 15 igår började det krypa i kroppen till den grad att jag bara gick av och an hemma med en enda tanke i huvudet - jag vill ut!
(Nej, kom inte dragandes med det där om att promenera nu.)

Tänkte att det ändå inte kändes så illa i kroppen. Pumpade näsan full med allergispray och öppnade luftrören med Bricanyl. Det kanske mest bara är allergin som känns?

Det hjälpte och jag var i princip helt symptomfri efter en stund. Jag tycker nog att jag är väldigt försiktig när det gäller att inte träna med förkylningar i kroppen. Kanske överdrivet försiktigt ibland, eller också är jag inte det. Hmm.

Satte mig och googlade som en tok en stund och läste om allt tyckande om för- och emot träning med någon form av infektion eller förkylningskänning i kroppen. Blev förvånad över att så pass många ändå verkar tycka att man inte behöver vara symptomfri. Viktigaste riktlinjerna ser ju ut att vara: feberfri, ingen förhöjd puls samt inget halsont. Och att man då inleder med lätt träning tills man är helt frisk.

Jag kollade upp vilopulsen och konstaterade att den låg ovanligt lågt för att vara så där på eftermiddagen. Definitivt inte förhöjd på något sätt.

Den sista avgörande läsningen var något om att träning både kan påskynda insjuknandet och tillfrisknandet. Skribenten menade att lätt träning oftast inte gör någon skillnad men att det i inledande skede kan påskynda processen så att man fortare insjuknar och gör processen kortare. Samt att man i slutskedet mycket väl kan snabba på tillfrisknandet med lätt fysisk aktivitet.

Önsketänkande och övertalande av mig själv? Absolut! Jag erkänner!

Det blev i alla fall lugna 5K i sällskap med hustrun och invigning av mina nya Tail Gloves. Regnet hade upphört och solen kikade fram emellanåt. Vilken otrolig frihetskänsla det är att få komma ut och röra på sig efter ett längre uppehåll. Sann lycka! Spralliga ben som bara måste rusa uppför några av backarna.

Jag tror ändå att det var så att jag lyssnade på kroppen. Jo, jag är alldeles övertygad om att den sa till mig att det var dags att springa... så det så.. :-)

Idag känns det bara bra, till och med bättre.

Regn, jag vill ut...

Igår stod jag och hejade på sonen när han spelade fotbollsmatch i ösregnet. Just då kändes inte regnet trevligt alls. Idag när jag kom ur sängen och tittade ut på regnet såg det inte heller så trevligt ut.

Men nu när jag sitter här och skriver så kryper det i kroppen, jag vill verkligen ut i regnet! JAG VILL SPRINGA!

Eftersom jag fortfarande är alldeles för snuvig och rosslig i halsen för att springa så är det bara att vackert sitta här och önska sig ut i regnet.

Undra just om jag varit lika sugen på att ge mig ut och springa i regnet om jag kunde?

Jo, jag rätt säker på att det vore så...

Förändringar ... långledigt

Jag har tidigare droppat ett par hintar här på bloggen om att något är görningen. Skrev nyligen om att jag kommer att ha långledigt i sommar och att jag förhoppningsvis kommer kunna ägna en hel del tid åt träning inför Lidingöloppet. Jag har också skrivit att förändringens vindar blåser.

Om ni har noterat dessa så kanske det inte är helt omöjligt att gissa att jag håller på att byta jobb. Jag har redan sagt upp mig och skrivit på nytt.

Idag lämnar jag Alingsås och min kund där för sista gången och det känns alltid lite vemodigt att lämna ett lite längre konsultuppdrag (över ett år) där man lärt känna nya människor och fått nya vänner. Som tur är finns ju idag alla möjliga digitala hjälpmedel för att kunna fortsätta hålla lite kontakt (LinkedIn, Facebook, Google+ m.fl) så det känns ju bra ändå.

Jag har jobbat som IT-konsult i 11 år nu på ett och samma ställe och kände att det var dags att göra något nytt. I mina uppdrag på flera stora företag under dessa år så har jag många gånger kliat mig i huvudet och funderat på varför man väljer att göra som man gör. Hade jag fria händer att bestämma skulle jag många gånger ha valt att göra annorlunda.

Så därför väljer jag nu att lämna konsultrollen och gå från att vara leverantör till att vara mer av en beställare. Jag tar anställning på ett inte helt okänt storföretag i Västerås med hopp om att få lära mig allt om vad internpolitik och långa krångliga beslutsvägar innebär. :-)

Mitt semesterkonto är fullt och jag har under åren sparat ihop lite extra dagar och därför kommer jag inleda min semester vid midsommar för att sedan börja min nya anställning 3:e veckan i augusti. Kommande vecka väntar några sista avrundningsaktiviteter i kunduppdrag och sedan är det avtackning på torsdag.

Om det kändes lite vemodigt att lämna kunden idag så är det ingenting jämfört med hur det kommer att kännas på torsdag, snyft! Jag började som anställd nr 5 och idag har jag ca 70 kollegor så det har hänt lite under dessa år man varit med. Att det dessutom är en riktigt bra arbetsgivare med en massa härliga kollegor gör ju inte saken lättare.

Detta till trots så väger ju mitt nya val tyngre och jag ser verkligen fram emot min nya utmaning. Det blir en utmaning som verkligen blir något helt annat än det jag gör idag, även om jag kan ta med mig och använda mycket av min tidigare erfarenhet.

Löpning? Nej, någon träning är det inte tal om än. Snuva och rossel i rören sätter stopp. Jag är enormt sugen på att få komma ut och springa! Börjar så smått påverkas av mitt träningsuppehåll - humörsvängningarna kommer nu...grrr... :-)

Stighandske?

Vet inte riktigt hur man ska översätta Trail Glove om man nu överhuvudtaget bör försöka sig på en översättning.

For iväg på lunchen igår för att titta, klämma på och prova Merrell Trail Glove. Jämförde med VFF Speed och tyckte nog att Merrell-skon passade mina fötter bättre. Min fot är nog så där 5 mm för kort för att tårna ska sitta på ett bra sätt i VFF.

Merrell Trail Glove (Bild lånad från merrell.com)

Det som främst skiljer Trail Glove från VFF (bortsett från att VFF har tår alltså) är att den har en något kraftigare sula, främst under trampdynan. Detta minskar risken för skador från elaka stenar och rötter. Det känns inte som något större hinder för känslan och jag kan stå och vicka/göra tåhäv i skorna utan att känna mig begränsad rörelsemässigt. Detta känns mer som en sko man kan springa i.

Jag tänker som så att om jag vill ha mer barfotakänsla än så här så är det ju bara att ta av sig skorna. Om jag vill ha något skydd för fötterna så vill jag gärna ha det så pass att jag kan slappna av lite när jag springer och slippa stirra mig blind efter vassa stenar och uppstickande rötter. Detta känns som rätt sko för mig.

Gick runt hela eftermiddagen och kvällen i skorna och det känns riktigt bra så här långt. Jo, jag stannade inte bara vid att klämma och känna - jag tog med mig ett par. Nu behöver jag bara bli kvitt med det där skräpet som satt sig i halsen så att jag kan komma ut och testa dem på riktigt. Det här skräpet i halsen som började som stickningar har nu gått över i irritationshosta och nu lite tjockare jox. Usch. Känner mig lite luddig i knoppen emellanåt också. Blä.

Det är dock inget som hindrar mig från att åka ner till Alingsås för ett sista besök hos kunden innan jag avrundar detta uppdrag. Förändringens vindar blåser.

Frukost ute

Märker att mina inlägg inte alltid är så löpnings- och träningsinriktade ... och så får det väl vara. Skriver mest vad som faller mig in för stunden och då blir det en blandning.

Sommarfesten i fredags slutade som vanlig en bit in på lördagen, strax efter kl 3. Ett visst sömnbehov infann sig under lördagen. Jag sov bort flera timmar i soffan igår, somnade tidigt på kvällen och vaknade sent i morse. Brukar ha lite dåligt samvete när jag bränner en dag till ingenting så där, men inte denna gång. Det känns behövligt helt enkelt.

Tror sömnbehovet inte enkilt har med den sena timmen i fredags att göra, har märkt att jag har varit "annorlunda" trött hela veckan och det har nog också med återhämtning att göra. Kanske har det med en begynnande infektion att göra också - det har börjat sticka i halsen och jag känner att något illasinnat har slagit rot där nere i svalget.

Nåväl, lördagen passerade och nu är det sköna söndag och frukost ute ... jag sov lite för länge för att lyckas fånga den där morgonsolen som fortfarande syntes när jag klev ur sängen. Tog på mig solskenströjan från Stockholm Marathon för att kompensera och njöt ändå av att sitta ute på framsidan av huset och äta frukost.

Några stora gråa moln började glida in över himlen och några små regndroppar singlade ner, fast inte värre än att de dunstade bort snabbare än det tillkom nya.

Någonstans från en bakre tankeprocess som pågår i min hjärna bubblar det upp små tankefragment till mitt medvetande. Jag kommer att ha långledigt i sommar - hela sju veckors semester och jag kommer ägna en hel del tid åt träning inför Lidingöloppet. De här små tankefragmenten som nu bubblar upp säger saker som "backintervaller" och "2 timmar och 30 minuter". Vet inte riktigt varifrån dessa kom och även om de känns främmande för mig så verkar de nu ha etsats in som ett faktum. Märkligt hur hjärnan fungerar (i alla fall min!).

Det kommer att bli mycket terränglöpning framöver och jag sneglar lite på att skaffa mig ett par nya lite mer minimalistiska skor avsedda för terräng. Ska ta mig iväg och prova Merrell Barefoot Run Trail Glove. Fick rekommendation av naprapaten att springa med denna typ av skor för att bygga upp lite mer fotmuskulatur. Även om ett par VFF var första tanken så har jag insett att om jag ska springa i mer obanad terräng (såsom Vasa Stafetten?) så är det fördelaktigt att ha en platta under framfoten som skydd mot vassa stenar och det har Merrell skon.

Nu är det dags att ta tag i gräsmattan igen. Ska även prova att smörja de där gnisslande fjädrarna på studsmattan ... är rädd att grannarna snart kommer och klagar för det låter så illa att det hörs ända in i huset.

Vila och sommarfest

Vila ska vara bra, vila it is. Har fått varningar från Lennart om att träna hårt för nära inpå Stockholm Marathon. Har även läst en del på andra bloggar om PF-monstret som lätt tittar fram och biter en i hälarna om man inte håller igen.

Efter onsdagens lätta jogg har jag bara vilat. Imorgon blir det nog också bara vila ... det är sommarfest på jobbet idag och det brukar kunna resultera i viss seghet dagen efter. Men om det känns bra under lördagen så kanske det blir 5k runda med familjen på eftermiddagen.

Det enda jag känner av nu så här efter SM är temperaturregleringen i kroppen. Något i regleringen eller metabolismen är lite rubbad. Jag får lite oprovoserade svettningar ibland - troligen mest relaterat till födoämnes intag.

Tror att det kan vara en kombination med energiuttaget under SM samt att jag bytte från kolhydratreduceradkost till "normalkost" och under maran hinkade socker. Nu har jag strypt igen och försöker komma tillbaka till det som är normalkost för mig ... även om det nu åter vänds upp och ner under sommarfesten igen. Kanske blir en form av reset? :-)

Här i Västerås lyser solen och det är varmt och skönt för omväxlings skull, studenterna firar och skrålar i stan.

Ha en skön fredag!

Nästa steg ... och nationaldag

En lätt känsla av "jaha, det var det" (tomhet?) infinner sig så här efter SM. Den känslan är i och för sig inte jättestark och den slåss med en känsla av att vilja springa. Faktiskt hade jag spring i benen redan i måndags. Då gick jag ner i hotellets träningsrum och stod på crosstrainer en stund för att bearbeta träningsvärken i låren lite. Fotlederna är lite för slitna för att springa ännu.

Trots min förtjusning i att springa långt så spirar också en ganska stark vilja att få upp farten igen. Jag vill springa lite snabba milrundor nu. Allt fokus på långpass har gjort att jag känner mig långsam i benen.

Den 2 maj var senast jag sprang en lite snabbare milrunda ... snabb kanske är att ta i då det gick i 5-tempo den gången. Jag får nog backa till 17 april då jag sprang en mil på 46:49 vilket är mer av mitt miltempo. Det känns som en evighet sedan.

Fast jag vet ju att farten finns där i benen och att anledningen till att jag hållit igen är att jag inte velat överanstränga min hälsena inför SM.

Nästa stora huvudmål är Lidingöloppet. Innan dess så är det tänkt att jag ska springa Vasa Stafetten 18 augusti med mina kollegor. Upptäckte just att det krockar med Black River Run som jag hade tänkt att springa som träning inför LL. Jag sneglar fortfarande på Runrundan och tänkte då mest springa för att njuta av omgivningen (hoppa att det inte regnar och blåser då!!!) och göra det som en familjeutflykt. Grabbarna kan nog tänka sig springa Lilla Runrundan.

Mest av allt längtar jag nu efter lite solsken och värme, att få jogga runt i spåret i skogen och dra in lukten av skog och höra fåglarnas kvitter ... lägga in lite fartlekar och bara allmänt njuta av tillvaron. :-)

Nationaldagen till ära så hissar jag denna flagga på bloggen idag. Solen och värmen lyser med sin frånvaro och här står hushållssysslor på schemat, städning, röja garaget, klippa gräs (?) och mycket annat som är eftersatt. Tror att det kanske kan bli en lätt 5K jogg med hela familjen idag också.

Ha en skön dag!

Pesonliga reflektioner SM

Sitter och reflekterar lite kring helgen och låter tankarna flöda fritt. Allt gick så bra och jag är förvånad, förstår inte riktigt ännu.

Det som slår mig mest är att jag så fullständigt saknar minne av att lida av kylan under själva loppet, annat än att jag hade svårt att böja på fingrarna på Gärdet och längs Djurgården. Minns inte alls Södermälarstrand och Västerbron som plågsamma. Läser på andra bloggar om hur man blev kall under loppet och fick stela lår och svårt att springa och så. Bra med selektivt minne ibland?

Att man frös något så förtvivlat efter målgång kan jag däremot skriva under på. Ett tag precis innan jag fick kaffe tänkte jag ge upp och bara sätta mig ner på Östermalms IP. Jag skakade så fruktansvärt och kunde liksom inte förstå hur jag skulle kunna ta mig längst bort till väskförvaringen - ville bara ge upp och krypa ihop. Lite kaffe förändrade allt för en stund. Jag tycker om kaffe.

Kanske är det för att detta är mitt första maraton och jag inget har att jämföra med. Mina förväntningar på resultat var rätt lågt ställda och trots att det var bistert väder och stundtals riktigt glest med publik så hade jag bestämt mig för att njuta av hela tillställningen. Inställning kan vara helt avgörande för resultat.

Jag har vid flera tillfällen under träning kommit på mig själv med att småsura då det går tungt och dåligt. Vid ett sådant tillfälle provade jag att tvinga fram ett leende. Om man ler blir man glad. Leendeterapi funkar för mig. Jag har provat det vid flera tillfällen för mig själv. Under lördagen var detta något jag tog fram flera gånger. Ett leende och räta upp ryggen - jag sökte ögonkontakt med någon i publiken och fick tillbaka ett leende, då plötsligt ökade stegfrekvensen och farten med lätthet. Alla mår bra av att le.

En annan tanke jag har är att jag håller en kolhdratreducerad kost till vardags och ofta tränar med låga glykogendepåer och ibland under ketos. Att jag tidigt under loppet började dricka 1/2-1 mugg sportdryck vid kontrollerna gav mig känslan av att springa på raketbränsle. Veckan inför SM så åt jag normalkost och fyllde på med kolhydrater (tokladdade dock inte på något sätt). Känslan av att springa med "obegränsat" av snabb energi skapade en känsla av lätthet. Kan mycket väl vara rent psykologiskt, men det gjorde stor skillnad upplevelsemässigt. All form av energi är nyttig under ett maraton.

Att jag dessutom fick jaga från startgrupp F och ha "förmånen" att få passera många löpare var också något som sporrade. Man tävlar ju främst med sig själv, men att få känna att man har ork och styrka att hela tiden springa om andra ger ju energi. Över 20 löpare/min lite grovt räknat. Framgång föder framgång? :-)

Kanske har jag helt enkelt lyckats få till en bra träning inför SM, med bra vila inför loppet och ett bra fokus. Jag trodde själv som bäst att jag skulle kunna hålla ett snitt på 5.40 och var beredd på en tid över 4 timmar. Samtidigt har tanken på 5.30/5.25 funnits där inne i huvudet. Drivkraften i måluppfyllnad är stark.

Jag tar i alla fall med mig den sköna löpkänslan, att man presterar så mycket mer på tävling och att rätt inställning kan göra hela dagen, att balanserad träning och vila lönar sig.

Le mot världen så ler världen tillbaka mot dig! :-)

Stockholm Marathon Premiär

Efter en lång dag i Stockholm igår som inleddes med SM och avslutades med middag på söder så sitter jag nu efter en natts bristfällig sömn och försöker summera dagen.

Skulle vilja börja med att ge en eloge till alla funktionärer och den publik som stod blöta och hjälpte fram oss löpare i detta bistra väder! Vi som sprang fick ju ändå röra på oss och kunde ju hålla värmen skapligt. Att stå stilla måste ju ha varit rent fruktansvärt.

Tokladdad Andreas

Att man som löpare var kall innan start och som jag, frös in i märgen efter målgång.... ja, jag kan tycka att arrangören kunde ha haft lite värmande alternativ som varma drycker och regnskydd. Vad kostar det att t ex dela ut sopsäckar efter målgång en dag som denna?

Jag fick i alla fall fatt på en mugg av det sista (för stunden?) kaffet som fanns och lyckades ta mig bort och hämta min väska och byta om till torra kläder. Det hjälpte ju en kort stund...inne i omklädestältet, för när jag kom ut igen försvann den lilla värmen ur kroppen lika snabbt igen.

Närmast likt en zombie gick jag genomfrusen och stapplades nerför Sturegatan med hackande tänder och skakande händer. Tog mig bort till baren på Scandic Park och drog två Irish Coffe och tittade på de som fortfarande kämpade. Livet och kroppsvärmen återvände sakta. Där i baren fick jag sitta och vänta i nästan 2 timmar på mina vänner som inte tog sig från Östermalms IP pga kramper och nedkylning.

Joakim

Jonas

Är jag missnöjd och bitter?

ABSOLUT INTE!

Jag hade den mest fantastiska löpning jag kan tänka mig. En helt underbar tillställning som bara svärtades lite av kylan efter målgången. :-)

Loppet överträffade mina egna förväntningar och jag sprang fortare och lättare än jag själv hade trott. Måltiden 3.53 känns mig inte riktigt verklig. Det var en sådan fantastisk känsla att få springa in på Stadion.

Hela loppet gick enligt plan måste jag säga. Alla jag har pratat med har uppmanat mig att ta de lugnt i början. Så jag inledde med att springa lugnt ihop med Joakim då vi hamnade i samma startgrupp, F. Förutsättningarna för att göra annat än att springa lugnt var ju klart begränsade i folkhavet.

Efter 5 km på Söder Mälarstrand kände jag att det var dags att öka tempo då jag hade fått upp värmen, hade bra spring i benen och det började glesas ut något i leden.

Därefter flöt det på rätt obekymrat de första två milen. Jag som aldrig dricker särskilt mycket och aldrig energidryck provade ändå att plocka en halv mugg vid varje kontroll. Med anledning av detta blev det en kort paus för att lätta på trycket vid gärdet.

Väl ute på gärdet kom det för mig värsta partiet. Vid vändning från 20 km ner mot 21,1 så blev det tvär motvind och fullständigt iskallt. Kände hur fingrarna stelnade till och cirkulationen i armarna var dålig. Saktade ner vid kontrollen vid 21,1 och åt lite saltgurka och drack energidryck gåendes. Fick igång maskineriet och kände mig stark uppför alla småbackarna. Kände hur jag passerade folk och det stärkte ju också rätt bra.

En fantastisk känsla när benen jobbar på obekymrat och man lägger andra löpare bakom sig! Verkar som om det var många som hade svårt för backarna på gärdet.

Även om benen funkade bra så var kroppen rätt nedkyld längs hela Djurgården. Jag passade på att ta några extra energikakor med mig vid 29 km och tuggade i mig trots att jag tycker dessa är rätt motbjudande. Tror det gav utdelning senare.

Upp mot slussen kändes det bara bra och det var riktigt skönt att få springa in under tak vid slussen och få lite vindskydd en kort stund. Längs Söder Mälarstrand serverades det soppa. Hade denna varit varm så hade det varit ett stort plus. Nu flöt liksom buljongen på ytan, men jag hällde/tuggade i mig kletet och tänkte att vätska i alla fall var något varmare än min läppar.

Nu hade jag passerat mitt längsta långpass i sträcka och bröt ny mark så att säga. Sådant där kan fastna lite i mina tankar. Som tur var fanns det bra med hejande publik och underhållning upp mot Västerbron och där uppe kom jag ikapp Lennart. Fick chans att springa och snacka en kort stund - det hjälpte till att skingra en del av de där elaka tankar som börjat gro i mitt huvud.


Vid 35 km fick jag någon sjuk nytändning och jag tror jag får tacka Lennart och energikakorna för det. Benen började hamra på och jag ökade på tempot rejält. Återigen fick jag uppleva det där att liksom flyga förbi andra löpare där rätt många nu sprang stelt på stumma ben.

Full fart hela vägen in i mål blev det och ett snitt tempo på 5.32 min/km ... rätt nära mitt mål på 5.30.

Lycka!

Nu väntar jag med spänning på fotografierna som togs utefter loppet. Jag försökte verkligen visa min löparlycka inför fotograferna - hoppas jag fastnat på bild någonstans utefter vägen.

Avslutade med en stadig köttbit till middag på Jimmy's Steakhouse på söder och sedan tåget hem till Västerås vid midnatt.

En lång dag med bistert väder och samtidigt en helt fantastisk upplevelse.

Anmäld! Roligt möte...

Idag har jag varit i Stockholm för att hämta nummerlapp, tidtagningschip och diverse annat småplock som man fick med sig.

Tog bussen från Västerås till Stockholm och hamnade bredvid en äldre herre (född 42). Vi började småprata lite och det visade sig minsann att han också sprang.

Inte var han någon dålig löpare heller och inte sprang han så värst lite. Denne herre har hittills sprungit 226 maraton och i år skulle han ha sprungit sitt 25:e Stockholm Marathon om det inte varit för att han fått ett diskbråck nyligen.

Så otroligt roligt när sådant här händer. Att få sitta och småsnacka över en timme med en riktig maratonveteran! Jo, förra året fixade han SM på 3.39 - RESPEKT!

Då väderprognosen för morgondagen ser riktigt dålig ut så blir det långärmad tröja imorgon. Sätter på mig en vit keps och funderar på att dra på ett par vantar också. Eventuellt drar jag även på denna tröja över den långärmade....

... jo, jag passade på att anmäla mig till nästa år. Det kan finna viss risk att jag inte anmäler mig om jag ska vänta till efter morgondagen. Bäst att jag anmäler mig igen innan jag vet vad det är jag har gett mig in på. Morgondagens lopp är ju ren träning inför 2013! :-)

Då är det bara benen kvar... långa tights eller 3/4-tajts. Jag lutar åt att få låta vaderna luftas, jag är inte den frusna typen. Tror jag kommer packa ner alternativet så att jag kan byta på plats innan start.

Taggad och tokladdad är jag i alla fall!!! Det här ska bli roligt trots det bistra vädret.