I mitt förra inlägg som jag skrev igår på morgonen/förmiddagen, så var jag extremt less på den påtvingade vilan och ville egentligen bara ut och springa.
Tänkte att jag vackert skulle sitta stilla och vänta ut det sista av förkylningen ... men icke då!
Någon gång efter 15 igår började det krypa i kroppen till den grad att jag bara gick av och an hemma med en enda tanke i huvudet - jag vill ut!
(Nej, kom inte dragandes med det där om att promenera nu.)
Tänkte att det ändå inte kändes så illa i kroppen. Pumpade näsan full med allergispray och öppnade luftrören med Bricanyl. Det kanske mest bara är allergin som känns?
Det hjälpte och jag var i princip helt symptomfri efter en stund. Jag tycker nog att jag är väldigt försiktig när det gäller att inte träna med förkylningar i kroppen. Kanske överdrivet försiktigt ibland, eller också är jag inte det. Hmm.
Satte mig och googlade som en tok en stund och läste om allt tyckande om för- och emot träning med någon form av infektion eller förkylningskänning i kroppen. Blev förvånad över att så pass många ändå verkar tycka att man inte behöver vara symptomfri. Viktigaste riktlinjerna ser ju ut att vara: feberfri, ingen förhöjd puls samt inget halsont. Och att man då inleder med lätt träning tills man är helt frisk.
Jag kollade upp vilopulsen och konstaterade att den låg ovanligt lågt för att vara så där på eftermiddagen. Definitivt inte förhöjd på något sätt.
Den sista avgörande läsningen var något om att träning både kan påskynda insjuknandet och tillfrisknandet. Skribenten menade att lätt träning oftast inte gör någon skillnad men att det i inledande skede kan påskynda processen så att man fortare insjuknar och gör processen kortare. Samt att man i slutskedet mycket väl kan snabba på tillfrisknandet med lätt fysisk aktivitet.
Önsketänkande och övertalande av mig själv? Absolut! Jag erkänner!
Det blev i alla fall lugna 5K i sällskap med hustrun och invigning av mina nya Tail Gloves. Regnet hade upphört och solen kikade fram emellanåt. Vilken otrolig frihetskänsla det är att få komma ut och röra på sig efter ett längre uppehåll. Sann lycka! Spralliga ben som bara måste rusa uppför några av backarna.
Jag tror ändå att det var så att jag lyssnade på kroppen. Jo, jag är alldeles övertygad om att den sa till mig att det var dags att springa... så det så.. :-)
Idag känns det bara bra, till och med bättre.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar