Det som slår mig mest är att jag så fullständigt saknar minne av att lida av kylan under själva loppet, annat än att jag hade svårt att böja på fingrarna på Gärdet och längs Djurgården. Minns inte alls Södermälarstrand och Västerbron som plågsamma. Läser på andra bloggar om hur man blev kall under loppet och fick stela lår och svårt att springa och så. Bra med selektivt minne ibland?
Att man frös något så förtvivlat efter målgång kan jag däremot skriva under på. Ett tag precis innan jag fick kaffe tänkte jag ge upp och bara sätta mig ner på Östermalms IP. Jag skakade så fruktansvärt och kunde liksom inte förstå hur jag skulle kunna ta mig längst bort till väskförvaringen - ville bara ge upp och krypa ihop. Lite kaffe förändrade allt för en stund. Jag tycker om kaffe.
Kanske är det för att detta är mitt första maraton och jag inget har att jämföra med. Mina förväntningar på resultat var rätt lågt ställda och trots att det var bistert väder och stundtals riktigt glest med publik så hade jag bestämt mig för att njuta av hela tillställningen. Inställning kan vara helt avgörande för resultat.
Jag har vid flera tillfällen under träning kommit på mig själv med att småsura då det går tungt och dåligt. Vid ett sådant tillfälle provade jag att tvinga fram ett leende. Om man ler blir man glad. Leendeterapi funkar för mig. Jag har provat det vid flera tillfällen för mig själv. Under lördagen var detta något jag tog fram flera gånger. Ett leende och räta upp ryggen - jag sökte ögonkontakt med någon i publiken och fick tillbaka ett leende, då plötsligt ökade stegfrekvensen och farten med lätthet. Alla mår bra av att le.
En annan tanke jag har är att jag håller en kolhdratreducerad kost till vardags och ofta tränar med låga glykogendepåer och ibland under ketos. Att jag tidigt under loppet började dricka 1/2-1 mugg sportdryck vid kontrollerna gav mig känslan av att springa på raketbränsle. Veckan inför SM så åt jag normalkost och fyllde på med kolhydrater (tokladdade dock inte på något sätt). Känslan av att springa med "obegränsat" av snabb energi skapade en känsla av lätthet. Kan mycket väl vara rent psykologiskt, men det gjorde stor skillnad upplevelsemässigt. All form av energi är nyttig under ett maraton.
Att jag dessutom fick jaga från startgrupp F och ha "förmånen" att få passera många löpare var också något som sporrade. Man tävlar ju främst med sig själv, men att få känna att man har ork och styrka att hela tiden springa om andra ger ju energi. Över 20 löpare/min lite grovt räknat. Framgång föder framgång? :-)
Kanske har jag helt enkelt lyckats få till en bra träning inför SM, med bra vila inför loppet och ett bra fokus. Jag trodde själv som bäst att jag skulle kunna hålla ett snitt på 5.40 och var beredd på en tid över 4 timmar. Samtidigt har tanken på 5.30/5.25 funnits där inne i huvudet. Drivkraften i måluppfyllnad är stark.
Jag tar i alla fall med mig den sköna löpkänslan, att man presterar så mycket mer på tävling och att rätt inställning kan göra hela dagen, att balanserad träning och vila lönar sig.
Le mot världen så ler världen tillbaka mot dig! :-)
Eller så är du bara galen :)
SvaraRaderaJag är inte så hemskt överraskad längre, har passerat det stadiet.
Grymt sprunget!
Tack Anders!
RaderaLite galen tror jag själv att jag blivit. Några har frågat om jag ska göra klassikern nu, eller en Ironman. Tveksamt känns det som då jag mest gillar att springa. Men jag tror att jag har tappat respekten för de längre distanserna. Är det ultralöpning som är min grej?
Jag låg drygt fyra minuter före dig vid 35km och drygt fem minuter efter i mål. Det var sju mycket plågsamma kilometer.
SvaraRaderaVet inte hur mycket som var utmattning och hur mycket som berodde på kylan men jag känner mycket väl igen mig i att låren blev otroligt stela.
Som under träning så tror jag helt enkelt att du sprang för fort i början. De inledande 15 km i 5.05/5.10 tog ut sin rätt senare. Hade du inlett i 5.30-tempo där istället så hade det nog hållit ihop hela vägen.
RaderaMen vad gör dessa minuter? Du sprang ju också din första maraton och gjorde en enastående prestation!
jag kommer ihåg hur positiv jag upplevde dig över Västerbron. Jag såg ett stort leende när jag såg dig första gången. Allt verkade hur lugnt som helst.
SvaraRaderaDu gjorde det här riktigt bra och jag blir glad av att höra att du verkar gilla det :-). Det här verkar vara din grej.... :-).
Ja, det var riktigt bra tajming att komma ikapp dig där och det kändes så kul.
RaderaLängre distanser känns helt rätt och jag ser verkligen fram emot att få springa ett nytt maraton, gärna ett som är lite torrare och lite varmare. :)
Härligt, härligt, härligt Andreas! Och ett stort, varmt grattis till en strålande maradebut! Och du, jag störtgillar din inställning! En sån bär hur långt som helst.
SvaraRaderaTackar ödmjukast!
RaderaHoppas verkligen att jag kan behålla samma inställning även vid kommande "tävlingar". :-)
Det är ju riktigt kul att springa lopp så här, men jag är lite kluven till tävlingsmomentet i avseendet att pressa sig till max. Jag vill att löpningen ska vara rolig. Det utesluter inte att man tar ut sig, att det gör ont, men om risken är att knäckas eller gå sönder så håller jag nog hellre igen lite.