Ett snäpp bättre

Jag vill ju skriva om roliga och sköna löpturer ... vad är detta med bara tråkigheter?!

Det blev ingen träning för min del igår. När jag kom till hotellet så var lokalen uppbokad för yoga. Jag blev förvisso erbjuden en plats och hade egentligen gärna varit med, men jag avböjde.

Eftersom jag gick upp redan kl 4 på morgonen för resa till kunden så gjorde tröttheten det lite svårt att ställa om hjärnan från svettig träning till yoga. Jag var inprogrammerad på att komma till hotellet, byta om, svettas lite, äta mat och gå och lägga mig. Nu blev det ett moment mindre och jag fick sova nästan 9 timmar - det händer inte så ofta.

Inte blev det träning på morgonen heller som jag hade i tankarna innan jag somnade. När jag vaknade så hade de där förkylningstendenserna jag haft de senaste dagarna tilltagit och blivit lätt halsont och igentjockad näsa. Halsen blev förvisso bättre efter frukost, alltid något att glädjas för. :-)

Nog om tråkigheter, hälsenan känns märkbart bättre idag. Den ömmar nästan inte alls, jag kan liksom dra lätt i den och massera utan att samtidigt bita i handduken.

Det har varit ett underbart väder där jag har varit med sol och riktig vår i luften. Förvånad över att jag inte sett några löpare, jag brukar se löpare överallt när jag inte får springa själv - besynnerligt.

Eftertanke

Jag har inga genomtänkta eller avancerade träningsupplägg som jag följer, så jag brukar fundera en del på vad som gav det ena eller det andra. Om det kändes jättebra att springa så funderar jag på vad som gav upphov till det - vad var det jag gjorde rätt? Och sedan försöker jag anamma det.

Just nu funderar jag mest på vad jag gjorde fel.

Frågan är om det verkligen var den där snabba milen i 4:30-tempo och PB på milen? Det passet kändes ändå inte så tufft, det var inte så att jag var ute efter att springa speciellt snabbt och jag kollade heller aldrig på klockan under hela löpningen. Det var först efter 6 km som jag upplevde att det gick ganska fort. Jag var mest koncentrerad på att försöka hålla ett skapligt löpsteg och känna efter hur mage och höfter jobbade.

Dagen efter när det kändes i vänster hälsena så var min första och snabba analys att jag bara sprungit över min kroppsliga förmåga och överansträngt mig lite lätt.

Efter fyra vilodagar då det kändes bra igen i hälsenan gick jag ut på en lunchlöpning och efter några km kände jag av hälsenan igen. Valde att korta ner passet och vände tillbaka. Nu fick jag rejält ont och kunde inte gå utan att halta.

Detta satte igång mina tankar kan jag säga. Hade lite funderingar på min skor, om jag pronerar/supinerar, tittar på slitaget och försöker se något mönster.
(Nej, de är inte blankslitna :) )

Nu tror jag helt enkelt att jag ökat på träningsmängd och intensitet lite för fort efter mitt förkylningsuppehåll.

Det är lätt att vara efterklok och jag ser ju att jag borde ha vilat mer och tagit det lugnare. I slutet av v.5 sprang jag ett 24 km pass i 5.06-tempo och det tog ganska bra på kroppen. Hela veckan efteråt var jag sliten, men struntade i att vila ... jag valde medvetet att strunta i det fast jag hörde vad kroppen sa.

Upp som en sol, ner som en pannkaka ...

... eller varför inte bara citera sig själv ...

"Jag tog det istället som en utmaning i viljestryka och trampade på - idiot"

Grinig gubbe

Vem? Jag? :-)

Under julhelgen blev jag brutalt medveten om hur beroende jag blivit av att röra på mig, då hade jag 3 veckors förkylningsuppehåll. Man ska ju inte träna med ont i halsen och min förkylning satte sig i luftrören så jag satt vackert och väntade på att det skulle gå över helt (ja, nästan i alla fall).

Då, under de tre veckorna, liksom nu kommer frustrationen krypandes. Jag känner ju hur energin som finns i kroppen vill ut någonstans och när den inte får utlopp blir jag otroligt grinig. Jag har ändå uppfattat mig själv som en ganska kontrollerad människa, en som inte alltid visar vad som rör sig känslomässigt inombords. Men nu kan jag verkligen inte lägga band på mig - hela jag utstrålar och är grinighet personifierad. Tycker lite synd om dem i min omgivning, förlåt!

Borde man inte kunna vända den där energin till något positivt och glatt inombords istället?!

Lite mer positivt inställd är jag ändå för hälsenan blir i alla fall lite bättre. Den ömmar fortfarande men övningarna gör alls inte lika ont längre.
Imorgon blir det ut och resa med två dagars besök hos kund. Hotellet har gym så jag ska packa ner träningskläderna för lite styrketräning och se om det går bra med ett lättare pass på crosstrainer eller cykel också.

Får se om jag lyckas gömma den där griniga gubben också, in i konsultrollen...

Målsättning i år

I höstas när anmälan till Lidingöloppet öppnade så var jag där och anmälde mig. Om jag hade vetat hur min utveckling skulle bli under året som var så hade jag nog anmält mig och sprungit Lidingöloppet redan förra året. Jag sprang uteslutande terräng fram till LL så jag kände mig väl förberedd.

I ett svagt ögonblick och under viss påverkan från arbetskamrater så anmälde jag mig även till Stockholm Marathon, bara några dagar innan anmälningen stängde. Någon gång ska ju vara den första, så varför inte detta år?

Efter min snabba mil förra veckan så kände jag att det vore roligt att springa någon tävling innan Stockholm Marathon så jag anmälde mig till Premiärmilen också. Där uppmanades man att anmäla sig i tävlingsklass om man siktade på att springa under 45 minuter, vilket jag då gjorde.

Nu ser det ju emellertid rätt tveksamt ut om jag kommer att kunna springa Premiärmilen 25/3 överhuvudtaget, särskilt inte ner mot 45 minuter.

Stockholm Marathon ska jag däremot hinna komma i form till och klara av. Något speciellt mål annat än att ta sig runt ska man tydligen inte ha första gången (har man sagt mig). Så får det bli och kommer jag under 4 timmar blir jag glad, kan jag nå ner till 3.45 så har jag också nått något sorts mål/förhoppning jag har.

Det ser ut som om vi får ihop ett lag på jobbet så att jag kan springa VasaStafetten också. Kollegorna har skrivit in mig på längsta sträckan, 15 km. Långt är ju inte alltid jobbigast och denna sträcka är nästan bara utför, ca 180 m fallhöjd. Får se om vi får ihop laget och hur de slutgiltiga sträckorna fördelas. Detta är i alla fall ett ypperligt tillfälle att motivera inköp av ett par riktiga terrängskor!

Skador...

Vad göra när man inte kan springa? "Kanske dags att börja blogga!", tänkte jag.

Funderingarna på att blogga har jag gått med under en tid nu och detta kanske är ett lika bra tillfälle som något annat. Tiden finns ju i alla fall då uteblivet långpass nu på helgen frigjort en del timmar.

Det är klart att man skulle kunna börja en blogg med ett roligare inlägg och innehåll. Nu är det som det är och jag har (troligen) dragit på mig min första riktiga skada - överansträngd hälsena.

Någon form av blessyrer får man ju dras med när man tränar (har jag lärt mig). Jag har ändå fått vara ganska hel fram till nu även om jag har haft ont lite här och där efter träning - inga känningar som inte gått över med några dagars vila. Nu känner jag att min hälsena antagligen kommer kräva mer än 1 veckas rehab ... antagligen flera.

Var hos massör i tisdags och fick vaden masserad och hälsenan stretchad samt tejpad med kinesiotejp. Nu slipper jag i alla fall halta när jag går. Ont gör det fortfarande då jag belastar hälsenan.

Rehab?!

Fick tips om "Back On Track" som ska kunna göra underverk och beställde ett par strumpor. Tyget är keramiskt och ska tydligen reflektera tillbaka värmen så att blodflödet förbättras och snabbar upp läkandet.

Nu har jag haft dessa strumpor på mig konstant i två dygn och jag kan faktiskt inte säga att jag märker någon speciell skillnad alls. Effekten ska enligt instruktion vara så påtaglig att man helst bara ska använda strumporna  max 4 timmar åt gången de första 2-3 dagarna så att kroppen hinner anpassa sig. Förvisso står också att man ska använda produkten 10-20 dagar innan man utvärderar effekten. Jag är skeptisk, men fortsätter använda strumporna.

Den enda vägen framåt nu som jag ser det är excentrisk träning. Tidigare när jag känt av hälsenan har det varit tvåhäv och excentrisk stretch/träning av vaden och hälsenan som hjälpt. Skillnaden denna gång är att det gör fördjävligt ont med dessa övningar, men överallt där jag läser så står det att man inte ska vara rädd för detta utan bara härda ut ... det blir bättre.

Har haft svårt att hitta något att göra tvåhäv på här hemma. Vi bor i enplansvilla och saknar alltså trappor. Lösningen är det som syns på bilden, ett snabbt hemsnickeri. :-)