Gnällig hälsena och bad

Idag har det inte blivit mycket nytta gjort. Vi har mest slappat här hemma tills vi kände att nu har vi slappat nog. Jag och hustrun drog iväg på ett långpass tillsammans när det egentligen var dags för lunch.

Det blev då ett för mig väldigt lugnt lång pass i ~6.10 tempo över nästan 16 km. Syftet var väl främst att hjälpa hustrun tänja lite på gränserna för de distanser hon springer.

Vädret var rätt ok, det har regnat här hela morgonen, men det slutade under förmiddagen och lagom till vi gav oss iväg så sprack det upp och blev ganska mycket sol genom tunna molnslöjor. Fuktigt i luften och varmt.

Tog med mig telefonen idag för ta lite bilder utmed vägen. :-)

Den här rundan vi sprang idag är riktigt fin på första halvan där vi springer längs Svartån in mot Västerås centrum.

Ett koloniområde passeras med fina trädgårdar och små hus.

Efter att vi kommit hem och stoppat i oss en sen lunch bestämde vi att ta med oss grabbarna och åka och bada.

Det var skapligt skönt i vattnet, lite motstånd att komma i men njutbart när man väl lyckats. :-)

Jag är lite bekymrad över min vänstra hälsena igen dock. Den har varit påtagligt öm sedan i fredags och jag hade lätta känningar i den under hela långpasset idag. Egentligen hade jag tänkt att förlänga dagens långpass, men jag valde att inte göra det. Ömheten är inget som påverkar steget än så länge. Jag ska lägga lite mer fokus på excentriska tåhäv som jag slarvat med senaste tiden. Hoppas att det är lösningen.

Nu lite söndagskväll och dags att ladda för en ny vecka - den sista veckan inför semestern!

TGIF!

Äntligen fredag! Nu är det inte bara helgledig... det börja lukta semester!

Solsken ute och solsken i sinnet, idag var jag hemma i normaltid från jobbet och det innebar spring-glada ben. Det gick undan idag så pass fort i början att det satte sig lite i benen att det kändes riktigt tungt mitt i passet. Jag hade gärna sprungit både en och två mil ikväll, men det fick bli en svensk kompromiss någonstans mellan 5 och 10 km: 7.5 km i 4.30 tempo. 30 minuter kan man alltid avvara även om både grillen och glaset med rosé står och väntar. :-)

Kändes riktigt bra idag då jag lyckades klämma in en kilometer i 3.50 idag. Det var faktiskt varken medvind, solsken i ryggen eller utförsbacke heller. Det var bara riktigt skön harmoni i löpsteg och andning ... fram till sista 200 metrarna som var en riktig plåga. Fast jag pressade inte upp pulsen i mer än 178 på den kilometern vilket får mig att tro att begränsningen inte sitter i flåset just nu utan i muskelstyrka, energi ... antal mitokondrier per kubikcentimeter muskelmassa. :)

Märkligt nog så har mina hälsenor varit märkbart välmående efter barfota-passet häromdagen. Under dagens pass hade jag inga känningar alls. Nu efteråt är det lite annorlunda. Tror den där snabba kilometer satte sina spår. Jag är nämligen märkbart stel i vader och hälsena. Ömheten är väl inte allvarlig, men jag hör vad kroppen säger.

En av er bloggläsare önskade lite mer bilder, jag får väl försöka bättra mig då. :-)

Jag springer mest utan att ha telefonen med just nu så det blir ju inte så mycket bilder kring löpningen. Faktiskt är jag ganska dålig på att ta kort överhuvudtaget. Kanske en anledning till att jag heller inte använder Instagram. Kanske är det ett sätt att komma igång med fotograferandet?

En liten påminnelse om att vi verkligen njuta av sommaren kan jag i alla fall bjuda på.

Bister vinterlöpning i Januari.

Nog är det mycket härligare att ligga på rygg och njuta av grönskan just nu?

En av trädkronorna i parken utanför Carl Larsson gården

Efter sill-lunch och med magen full av jordgubbstårta så lade jag mig på rygg en stund där i parken vid Carl Larsson gården i midsommras. Då tog jag ett kort för det kändes bara så skönt och dessutom bjuder ju den svenska sommaren på så fantastiskt många nyanser av grönt.

Trevlig fredagskväll!

Bokat flyg för barnen

Ännu en arbetsvecka börjar närma sig sitt slut. Jag har en vecka till av arbete framför mig och hittills har jag inte känt att semestern är nära ... inte förrän idag faktiskt. Dagar går i rasande fart, men det blev tid till lite fikarast och skitsnack denna torsdag. Lite känsla av att saker börjar lugna ner sig och att saker faller på plats.

Faktiskt blev det så pass bra med tid över idag att jag hann ringa och boka flyg åt pojkarna. Det är en sådan där att-göra-aktivitet som jag har haft väntandes sedan ett par, tre veckor tillbaka. Jag har bara inte hittat en lugn stund så pass att jag kommit på att jag ska ringa och sedan kunnat tagit mig tiden till det. Förresten, har jag berättat att jag är ganska engagerad i jobbet och dedikerad mina arbetsuppgifter? :-)

Vi har bestämt att sätta barnen på flyget till Lycksele där de hämtas av farmor och farfar så de får tillbringa några dagar med dem ensamma. På lördag om drygt en vecka så åker jag och hustrun upp med bilen till Malå där stugan ligger. Stugan tillhörde min farmor innan hon gick bort och jag har varit den där stugan i princip varje sommar i hela mitt liv. Det är en sådant ställe som får mig att stressa av och är en perfekt start på semestern.

Midnattsmörker?

Nu längtar jag till den där oasen. Lyssna på vindens sus i tallarna, det rytmiska skvalpandet från stilla vågor som slår in mot stranden. Sitta i en eka stilla och slö-fiska lite - meditera.

En vecka kvar och denna är inte helt slut än!

Idag blev det 5 km igen - hellre 5 km än inga alls! Ännu en sådan träningsdag där hunger och sen hemkomst var nära att sätta stopp för min träningsrutin. Jag springer ju ogärna efter middag. Idag snörade jag på mig mina Merrell Trail Gloves och tränade fötterna och vaderna lite. Det blev 5 km "barfota" löpning i spåret och det brukar kännas i fotmuskulaturen dagen efter. :-)

Slukad eller bara semestersuktande?

Just nu känns det som om jobbet tar all energi - jag känner mig lite slukad. Samtidigt vet jag inte om det är så extremt mycket just nu egentligen. Tror mest att längtan (behovet) efter lite semester är stort och den energi man har begränsad. Hmmm... på så vis tar nog jobbet all energi fast inte mer än normalt. :-)

Nåväl, faktum är att jag spenderar ganska många av dygnets timmar med arbete just nu på olika sätt. Det är alltid lika svårt att komma ut och springa efter jobbet när man blivit kvar på kontoret någon timme extra. Kommer jag hem framåt 18.30 så känns det allt annat än motiverande att ge sig ut och springa. Middag är det som lockar - hungern gnager i magen.

Att komma ut och springa efter att jag ätit kvällsmat och eventuellt hunnit parkera arslet i soffan ... det kommer helt enkelt inte på tal. Har jag parkerat i soffan så blir det oftast med laptopen i knä där jag kombinerar lite arbete med ett halvt öga på TVn. Fast så här i bästa sommartider så borde man ju pallra sig ut i sommarljuset och kanske plocka lite ogräs i trädgården. :(

Idag kom jag också hem sent, men eftersom det varit en tung eftermiddag så såg jag ingen annan utväg än att ge mig ut i spåret. För mig finns det inget som rensar skallen så bra som att springa. Känner mig riktigt nöjd med att jag kom ut. Ställde ifrån mig väskan innanför dörren och gick som radiostyrd och plockade ihop träningskläder och bytte om. Man får liksom inte ge sig själv utrymme att tänka i sådana situationer - om man börjar tänka kommer magen definitivt säga "vi är hungriga, Andreas, vi måste äta!", och då faller hela springa-efter-jobbet-konceptet.

Kvällspasset blev kort och inte särskilt långt. Det var dock märkligt tungt. Sprang hemma i spåret och det kändes inte lätt förrän på slutet på vägen hem längs den asfalterade cykelbanan. Tror jag ska springa asfalt nästa pass för att få känna på lite bra känsla i löpningen. Lätt och snabbt - så vill jag känna! :-)

Frånvaro

Tystnad och vila. Inget bloggande och inget springande. Det blev ont om tid veckan som gick. Prioriteringen av tid gick till annat som behövde göras.

Sex dagar utan löpning. Det ger nästan lite panik-känsla i kroppen när jag tänker på det samtidigt som jag vet att jag faktiskt skulle ha kunnat hitta tid att springa om jag verkligen velat. Så varför gjorde jag inte det då?

Efter Stadsloppet och mitt personbästa i förra veckan så sprang jag ett par lätta pass och efter det sista förra fredagen så fick jag en bestämd tanke att jag behövde vila. Det var något med känslan i benen, hälsenan osv som jag valde att tolka som att kroppen ville vila. Med Stockholm marathon och en snabb miltävling tätt inpå så är nog inte en längre vila fel.

När jag så sprang på midsommarafton så kändes det fantastiskt skönt. Midsommar firades i år i svärmors stuga utanför Svärdsjö i Dalarna. Jag fick sällskap med tre damer (bl a min hustru) i en stilla jogg i  fantastiskt väder och vacker omgivning. Mina ben var så där härligt spring-glada som de oftast är när de får komma ut och röra på sig efter en tids uppehåll. Jag valde att göra lite rusningar och lämnade sällskapet ett par gånger för sedan vända tillbaka och sluta upp igen. Fick på så sätt känna på lite max-tempo också. Valde även att köra några snabba intervaller i backen vid stugan.

Direkt efter löpturen så blev det bad och tvätt i sjön. Ställde i ordning sill-lunch och sedan bar det av till Sundborn där vi fikade jordgubbstårta i parken vid Carl Larsson gården. Damerna lyxade till det med bubbel och jag som chaufför fick nöja mig med kaffe. :)

Majstånden kom på plats, men ett av "stagen" till lövkransen lossnade.

Efter att ha njutit av musiken och fikat i parken så var det så dags att följa tåget med lövkransar till majstången. Vi såg majstången komma på plats, men vi stannade inte kvar och dansade. Barnen har blivit för stora för att tycka att det är roligt. :-)

Nu ska jag försöka få igång veckorutinen med träning igen och börja förbereda mig inför Lidingöloppet.

Mälarenergi Stadslopp (PB!)

Igår bestämde jag och hustrun oss för att vi skulle springa Stadsloppet här i Västerås. Det är bra att träna i att tävla och eftersom hon ska spring LL 15 km så kan det vara bra att få köra någon tävlig innan. Dessutom är ju ett tävlingsresultat en bra indikator på hur man ligger till formmässigt och en hjälp i hur man ska lägga upp träningen för den kommande perioden.

Jag hade lite lösa planer redan tidigare på att springa Stadsloppet, men anmälde mig inte då jag inte visste om jag skulle vara i form efter Stockholm Marathon. Så nu i eftermiddags var jag ner till startområdet och efteranmälde oss båda. Starten ligger 5 minuters promenad från jobbet så det blev en snabb visit fram och åter. :-)

Start 18.45 för 10 km loppet. Full fart med orkester, speakers och Friskis & Svettis som stod för uppvärmningen.

Båda två taggade och redo!

En riktigt härlig kväll med 20 grader, lätt vind på gränsen till obefintlig och strålande sol.

Jag ställde mig ganska långt fram i startfältet och fick som vanligt jobba hårt på att hålla igen på tempot. Gick ut en bra bit under 4 min/km, men lyckades hålla tillbaka och klockade första kilometern på 4:14. Så där rullade det på med 4:17 på de två efterföljande kilometerna. Sedan vid 4 km kommer en ganska rejäl uppförsbacke och det sänkte tempot på den sträckan till 4:31.

Men har man sprungit uppför så får man springa utför! Kilometer 5 klockade jag på 4:06 och sedan var det bara att bita ihop och trampa sig igenom de sista 5 km - 4:17, 4:12, 4:21, 4:14 och sista spurten 4:03.

Nu är kanske inte tempot 100% korrekt då min klocka visade 9,89 km sprunget och banan är kontrollmätt till 10 km. Men sluttiden då? Jo, den officiella bruttotiden blev 42:13 och skiljer sig inte mycket från min egen klocka på 42:10.

Riktigt skönt att få prestera ett personbästa så där en solig och fin tisdagskväll. Men jag tog ut mig rejält och var tvungen att lägga mig ner på marken efter målgången och försöka syresätta kroppen och andas kontrollerat. Magen var extremt nära att vända ut och in - en känsla jag inte fått uppleva tidigare efter tävling.

Faktum är att kvällens lycka blev dubbel - hustrun slog till med personbästa hon också med tiden 55:52!

Som vanligt här på hemmaplan så vann Anders Österlund med tiden 31:52.

Efteranalys

Den gångna veckan blev det inget bloggande och inte mycket löpande heller (som planerat efter SM). Jobbet tog upp mycket tid och energi, och trots att nationaldagen var ledig så blev det inte mycket tid över. Vila har präglat tillvaron.

Jag har tänkt mycket och ändå ingenting - hur det nu går ihop sig. Det har inte varit någon struktur på mina löpartankar - mest en massa lösryckta fragmentariska tankar om ditten och datten.

Nu under helgen tror jag dock att jag börjat hitta lite struktur. Jag konstaterar att årets maraton inte blev helt som planerat, men ändå över förväntan på något sätt. I mitt inlägg om upplägg inför SM så skissade jag på en negativ split som förra året.

Första halvan klockades på 1.44.01 och mitt uppsatta mål var 1.45.37. Jag sprang alltså 1 minut och 36 sekunder snabbare än planerat. Det låter kanske inte mycket, men det är ändå 4-5 sekunder snabbare per kilometer och det är nog lite snabbare än jag borde ha sprungit.

Att jag sedan fortsatte springa snabbt för att hålla jämnt tempo med tidhållarna på de första kilometerna på andra halvan gjorde nog att jag inte hade de krafter jag ville ha på kilometer 28-35.

Andra halvan av loppet blev 1.46.35 och alltså 2 minuter och 34 sekunder långsammare än första halvan. Jag vet inte alls hur det hade sett ut om jag sprungit långsammare i inledningen men jag inbillar mig att det skulle ha gjort skillnad.

Trots detta så höll jag ju ändå ett genomsnittstempo som ger mig en tid 36 sekunder över 3.30 och jag är verkligen fantastiskt nöjd med det. Jag hade varit nöjd med en tid på 3.40 också. 3.45 hade gjort mig besviken, men detta resultat var verkligen min drömtid inför årets lopp.

Nu ägnar jag mycket tid åt att fundera på vad en lämplig tid på Lidingöloppet är, vilka ambitioner ska jag ha där? Klarar jag 2.25 i terrängloppet? Det är 4.50 tempo i snitt och motsvarar en mil på 44.30 enligt McMillan. Lite snabbare än mitt personbästa jag sprang på Premiärmilen (43.57). Kanske räcker det att sikta på 2.30?

Nästa år då? Ska jag springa Stockholm Marathon? Kanske jag ska orka sikta på 3.20 eller 3.15? Är det ens möjligt för mig att ta mig från 3.30 till 3.15 på ett år? Vad krävs av mig då?

Många frågor och få svar just nu.

Igår sprang jag en onödigt snabb mil. Mycket snabbare än jag hade tänkt. Klockan stannade på 45.42 och jag kände att jag kanske inte borde ha sprungit så snabbt så nära inpå SM. Ni vet ju kanske själva hur det är när benen bara vill springa och det är svårt att hålla igen. Idag sprang jag samma mil ihop med hustrun på 57.42. Det var ett mycket mer passande tempo.

På tisdag kväll är det Mälarenergi Stadslopp här i Västerås och jag har bestämt mig för att göra en anmälan på plats och springa. Några ambitioner på resultat har jag inte och jag är lite rädd för att dra på mig onödiga skador genom att överanstränga mig. Allt känns ju bra men jag har ju läst hur förrädiskt det är att springa hårt nära inpå ett maraton.

Mitt SM 2013

Det har gått en vecka sedan jag åkte till Stockholm för att springa årets maraton. Jag har låtit intrycken sjunka in, analyserna fått snurra i huvudet. Jag har vilat och börjat återuppta löpningen så smått med ett lätt 5 km pass i förrgår.

I år har jag inte känt samma svacka som jag vill minnas att jag hade förra året. Det var en urladdning i år också, men jag var förberedd på det och tog den efterföljande tomheten med ro. Jag funderar fortfarande på om jag ska anmäla mig till 2014? Vilket mål ska jag då ha i så fall? Orkar jag lägga upp träning för att sänka mig tidsmässigt? 3.20? 3.15?

Nog om det som ska bli! Nu till det som skedde. :-)

Ett härligt fredagsväder mötte mig när jag kom till Stockholm. Jag inledde med att köpa nya skor på Runners Store och knallade sedan bort till expo på Östermalms IP som jag skrev om här.

Kvällen avslutades med middag på "Primo Ciao Ciao" på Hantverkargatan med övriga familjen och svågern. Kanske blev det något glas vin för mycket och någon timme senare än optimalt, men det var en sådan skön kväll.

Inledde lördagen med hotellfrukost och grundade med 3 kokta ägg, bacon, paprika, tomater, yoghurt och kaffe och kaffe och en kaffe till. Ganska normal frukost för mig bortsett från det extra ägget. :-)

Efter frukost bytte jag om till tävlingskläderna och packade ombyte i rygga tillsammans med vaselin, kirurgtejp och mycket annat. Inser att jag missat att ta med mig överdragskläder. Hmm.. prognoserna har ju visat på torrt och fint väder.

På gott humör inför starten

Nåväl, hela familjen förberedd och iväg mot Stadion! Härligt med lite familjestöd på plats. Jag kände mig riktigt taggad och förväntansfull men samtidigt med ett oroväckande stort inre lugnt.

Familjestöd på plats i år!

Jag spenderade ingen längre tid på IP. Lämnade in ryggan, köade till bajamajorna. Sedan satte jag mig bredvid ingången till startgrupp D och stretchade lite lätt - 30 minuter till start - känner mig lite uttråkad/pirrig/rastlös och går bort till start i stället. Väntan.

Yngsta sonens bildcollage - drömmen om 3.30? :-)

Snackar om lite oväsentliga allmänna saker med en kille bredvid. Det kommer förbi en belgare (tror jag) och pratar lite knepig engelska. Han är tydligt irriterad och jag förstår att han sprungit på 3.36 tidigare och helst vill stå i startgrupp C. Jag sprang ju på 3.53 så jag förstår honom. Tidhållarna bredvid oss längst fram i grupp D har tiden 3.45 på sina ballonger. Belgare klämmer sig fram och förbi de fyra person-rader jag har framför mig fram till snöret för vårt startled och ställer sig allra längst fram.

Jag står och småskuttar på platsen, stretchar lätt för att ha något att göra. Inser att jag är rätt taggad - kan vi inte få komma iväg nu? Minuterna går och vi släpps fram till slutet på startgrupp C. Det är nära nu. Helikoptrar flyger över oss och speakern pratar på. Startar min träningsklockan så att den kan leta upp satelliter. Kommer på att jag inte ställt in tiden för min virtual partner. Justerar inställning till 4.55. Några sekunders marginal och lite vägledning.

Redo. Startskottet kommer. Trampar lite på platsen och det kryper framåt, det lättar lite och vi joggar ju!  Passerar startlinjen och sedan tidtagningsmattorna, startar min klocka. Nu börjar det, vi är iväg!

Det är inte alls trångt och jag kan börja lunka som jag vill direkt. Närmar mig stadion och ser familjen heja till höger. Vinkar och gör tummen upp. Väljer att hålla höger upp längs Valhallavägen.

Precis som förra gången förlöper första varvet utan större bekymmer. Jag njuter av folkfesten, glädjen och gör high-five med några barn som håller fram händerna längs vägen.

Ut på gärdet känns det fortfarande bra även om jag tycker att det går lite snabbare än planerat. Springer jag för fort för att orka hela vägen? Tankarna börjar gnaga lite.... den mentala kampen har börjat.

Efter Brinks gurkor upp mot 23 km så kommer jag ifatt 3.30 tidhållarna. Hoppet väcks om att jag ligger bra till nu. Börjar dock känna viss tröghet i kroppen - det känns inte så lätt som jag tycker att det borde göra. Har svårt att hålla jämn takt med tidhållarna. Tittar kontinuerligt på klockan ... 4.40 - 4.48 tempo. Va? Hur snabbt springer de egentligen? Inget uppehåll vid kontrollerna längs med Djurgården. Hör någon runtomkring som undrar och de får till svar att träningsklockorna är missvisande - tidhållarna håller tempo för 3.30.

Jag får verkligen slita hårt för att försöka hänga med tidhållarna. På väg ut från Djurgården inser jag att det inte håller. Jag intalar mig att dessa tidhållare måste ha startat en bit framför mig och att de har ett annat upplägg än jag har planerat för. Börjar tvivla på om jag kan hålla 3.30 in i mål alls. Tänker att jag i alla fall måste springa i mitt tempo och hålla igen när jag behöver och springa fort när jag känner att det går bra.

Tuggar i mig tre bitar energibars längs Strandvägen och springer förbi Kungsträdgården och Slottet med alla mina tvivel i huvudet och passerar familjen igen. Försök höja upp mitt humör och lyfter upp båda armarna och vinkar till dem.

Många som börjar ta tunga steg nu vid 30 km

In under Slussen och ut på Söder Mälarstrand. Här lossnar armbandet på träningsklockan för andra gången. Första gången var ute på Djurgården där jag kunde fippla fast armbandet samtidigt som jag sprang, men det går inte alls nu. Är tvungen att stanna upp och trixa för att sätta fast det. Irriterande.

Hela vägen längs Söder Mälarstrand och upp på Västerbron präglas av upplevelsemässigt tunga steg, orytmiskt och helt utan flyt. Tungt, tungt, tungt. Men jag är tydligen i gott sällskap. Så här efteråt ser jag att jag inte tappar några placeringar på sträckan. Jag springer in ungefär 200 placeringar på varje 5 kilometersträcka, även denna.

Till skillnad från förra året så kommer ingen riktigt nytändning vid 35 kilometer även om jag försöker och klockar 4.44 tempo den kilometern. De efterföljande 3 kilometerna går långsamt och mina tankar är inne på att börja gå och helt enkelt ge upp mina tidsmål.

Men vid 39 kilometer bestämmer jag mig för att ändå kämpa och med lite Dextrosol-kick så trampar jag igång benen igen och får upp tempot. Ser vid 40 kilometerpassering att jag ändå ligger hyfsat bra till med 9 minuter på mig till 3.30 räknat på bruttotiden. Hur mycket marginal har jag från startskott till min passering av startlinjen? Huvudet fungerar ju lite tveksamt så här mot slutet men jag tänker att om jag försöker spring på 4.30-tempo så borde jag ha en chans.

Ger järnet så gått det går och tänker när jag springer in på Stadion att jag ändå måste njuta lite av tillfället, jag har ju tagit mig runt! När jag närmar mig mål ser jag att klockan just har passerat 3.32, men det finns ju flera löpare att springa om så det är bara att ge järnet sista biten in mot mål. :-)

Över mållinjen, stoppar klockan och tittar på min sluttid. 3.30.37 visar den. Oj, jag var så nära! Jag har ju sprungit på 3.30. Vad gör dessa 37 sekunder för skillnad?!

Får min medalj och möter familjen som står redo med en älg som ser lite missnöjt blöt ut. Jag är dock glad och väldigt nöjd ... trots att jag är väldigt blöt. :-)

Jag får veta att den officiella nettotiden blev 3.30.36. Nöjd. Sedan blir jag snabbt utmotad från Stadion, får en vattenflaska och passar på att ta ett kort på vägen.

Efter att jag lämnat chip, hämtat tröja och goodiebag så går jag bort till varmkorven. Plockar en folköl och försöker hitta lite regnskydd under ett träd. Det blir att äta snabbt där då jag känner att jag börjar blir lite kall. Hämtar upp mina grejer och ser då ryggen på någon som ser bekant ut. Följer efter personen bort mot massagetältet. Jo, nog ser det ut som Lennart allt? Och det är det! Vi hinner prata lite kort om loppet och får nästan tid direkt för massage.

Grymt bra service med massagen. Fruktansvärt ont gör det dock när de masserar vaderna och ner över hälsenorna. Rent ut sagt plågsamt, men det gör nytta och känns mycket bättre efteråt.

Efter massagen berättar Lennart lite om sina planer om att springa milen på 37 minuter. Det blir spännande att följa framöver! Sedan skiljs vi åt för jag måste bege mig bort till familjen som väntar i närheten av Stadion.

Nere i tunnelbanan springer jag ihop med en av min konsulter på jobbet. Hon har premiärsprungit Stockholm Marathon i år och är alldeles galet uppskruvad. Tror knappt att jag hör rätt när hon berättar att hon sprungit på 3.21. En enastående prestation tycker jag då det är hennes första maraton och hon startade i grupp F. Hennes tid ger henne en 94:e placering bland damerna. Någon fortsättning för hennes del verkar det dock inte bli för hon är nöjd med denna insats.

Kvällen avslutades med en välbehövlig middag. Det blev inte 500g nötkött, men redigt med BBQ Chicken Wings som förrätt och en stadig entrecôte efter det.

Snabbrapport SM

Nöjd! Verkligen jättenöjd! Galet nöjd!!!

Kom in på 3.30.36 efter att ha krigat mig igenom 28-35 kilometern. Därefter började benen röra på sig lite bättre igen och jag kunde springa de avslutande kilometerna och in på Stadion med viss stolthet.

Lyckades träffa på Lennart i folkvimlet på Östermalms IP och vi gick in i massagetältet för att för att få lite välbehövlig uppmjukning av ömma muskler. En fantastisk service!

Fick höra lite om Lennarts tankar om kommande utmaningar. Spännande! :-)

För min del väntar LL och jag vet inte om jag ska springa SM igen nästa år. Det här med regnet gör att jag blir lite sur - dyngsur helt enkelt.

Årets tillställning var i alla fall en mycket trevligare upplevelse jämfört med förra året.

Nu dags att göra sig klar för att gå på restaurang och ladda ny energi. Magen är lite i oordning med all sportdryck, bananer, saltgurka, buljong, dextrosol och den avslutande ölen med varmkorv till. Ouch vilken gegga det måste vara i kistan. Nu hoppas jag på ett halvkilo nötkött i någon form eller så.