Den där hårfina gränsen

Gränsen mellan galenskap och genialitet är ju hårfin sägs det. Lika hårfin är ju gränsen mellan att hjälpa och stjälpa ibland. Jag stod verkligen och vacklade idag - ska jag eller ska jag inte?

Den stora frågan vila eller träna?

Generellt ska man väl vila hellre än träna när man väl ställer sig den frågan. Frågan kommer sig ju oftast av en anledning. Men lite som när man haft en förkylning och börjar känna sig bra så måste man ju våga prova ibland ... antingen blir man bättre eller sämre. Man kan vila i en "evighet" och inte känna sig bättre förrän man kommit ut på det där förlösande träningspasset igen.

Jag tog risken idag och genomförde mitt efterlängtade långpass. Solen och fågelkvittret påverkade alldeles säkert mitt beslut. Det kändes inte alls 100% i vänsterbenet idag heller. Men det var heller inte lika illa som igår. Inledde lugnare idag än igår och efter 5 km så kändes det mycket bättre. Ljuvliga endorfiner? Visst känner jag fortfarande av vänster hälsena så här efteråt, men inte mer än en etta på tiogradig skala.

Det blev drygt 18 km i 5-tempo - lite snabbare än de 5.15-5.20 som jag hade tänkt mig. Pulsen låg å andra sidan på låga 150 i snitt så det kändes väldigt lätt.

På väg uppför mördarbacken idag vid 14 km

Tog mig uppför den där backen, som jag skrev inlägg om tidigare, där jag tänker köra lite backintervaller framöver. Den ser ju beskedlig ut när man kommer springandes nerifrån, men den svänger tvärt uppför vid kröken till höger. Suger bra i benen kan jag lova - inte så extremt långt, inte extremt högt, men brutalt.

Varning för brant backe när man kommer uppifrån.

Nu får det bli fokus på excentrisk tåhäv och vila eller bara lätta korta pass under veckan. Om allt känns bra så siktar jag på ett längre långpass till helgen som kommer, sisådär 20-22 km. Hög tid att komma upp lite i längd på långpassen nu.

Dags att grädda lite pannkaka till äldsta sonen nu. Han ska iväg och prova på en lajv-aktivitet under påsklovet och behöver ha egen matsäck med sig.