Sorbet

Ikväll valde jag att ge mig ut och springa utan broddar... det ångrar jag lite. Tror kvällens underlag var det sämsta jag sprungit i under denna vinter. 1-1,5 cm sorbet överallt. Det var inte halt, men det fanns liksom inget fäste heller, inget som svarade under fötterna när jag satte ner dem. Riktigt trist underlag.

Planen för kvällen var att springa lätt och lugnt i 5-8 km. Trots underlaget så kändes det bra i kroppen så jag slog in på den vanliga milrundan. Långsamt blev det i alla fall och det känns bra att jag kunde hålla det långsamma tempot, 5.25 i snitt.

Just nu ökar jag försiktigt volymen i träning och tror att det är bra att samtidigt inte springa för snabbt. Tror att det är bättre att lägga in mer fart igen när volymen ökat och veckorutinen åter är på plats.

Dessutom känns det väldigt skönt just nu att liksom bara cruisa fram genom omgivningen och känna kroppen jobba på en hanterbar, komfortabel, nivå...att bara känna löparglädje.

 

Nöjd

Idag är jag riktigt nöjd.

Åkte med yngsta sonen på bandyträningen denna morgon och hade förberett löparkläderna kvällen innan. Ombytt och klar så stod jag halv åtta på morgonen redo att springa långpass. Min tänka plan för dagen var att gå ut lugnt och sakta öka till mitt planerade marathon-tempo runt 5 min/km. Eftersom jag inte haft någon regelbunden träning senaste tiden och därför inte någon större volym så hade jag inte tänkt något längre än 15-16 km.

Förra våren när jag var sjuk kring jul och nyår och lite halsont i januari så råkade jag ju dra på mig problem med vänster hälsena då jag ökade på träningsvolymen alldeles för snabbt. Bäst att hålla igen nu tänkte jag - dessvärre kan jag inte vara så nöjd med mig själv i det avseendet. Mitt långpass idag blev nästan 19 km.

Det som gör mig så nöjd är att jag mår så bra i kroppen efter detta långpass. Hade det inte känts bra så hade jag stannat vid 15 km idag, men det behövde jag inte. Tvärtom sökte jag lite omvägar för att dryga ut min löprunda. Genomsnittstempot på 5.06 min/km är också något jag är nöjd med. Jag inledde som planerat lugnt och avslutade med några kilometer under planerat marathontempo. Hann med att se sista 40 minutrarna på grabbens träning också.

Att få den ironiska kommentaren från grabbens bandytränare att "ditt löpsteg är alldeles för lätt, det är inte ok att ha ett sådant löpsteg", det gör ju också att man får lite bra känsla. Tack för den kommentaren! Funderar faktiskt på om jag skulle ta och filma när jag springer någon gång. Det är så svårt att veta själv hur man springer rent tekniskt och vad man bör förbättra - idag var steget i alla fall lätt.

Bullbak hör inte vanligheterna i vårt hus

Med mycket bra energi idag så blev det en vända till Västanfors i Fagersta också för att se äldsta sonen spela sista match i den Cup han spelat i helgen och sedan hem för att baka bullar. Jag kan inte minnas senast det bakades bullar i det här huset, men det måste vara minst 3-5 år sedan.

Nu ska vi peta i oss lite bullar och ta lite lugn söndagskväll med film här. Pojkarna har bestämt att vi ska se Men in Black 3 - inte mig emot! :-)

Planer för året

Startade dagen med ett distanspass på nästan 14 km i 4.50 tempo. Det var riktigt skönt och jag fick springa och le lite för mig själv. Ändå tog det tid att komma ut - gick runt i träningskläderna här hemma, drack en kopp kaffe och stretchade lätt. (Väldigt stel i kroppen efter bilkörning och slalom!)

I mitt förra inlägg lovade jag att delge lite planer för året. Jag känner att jag ännu inte kommit rätt i prioriteringen mellan min tid till träning och jobbets anspråk på min tid. Ambitionsnivån blir därför mest att springa lopp för att det är kul och för att ha något träningsmål - utan prestationskrav på tider.

Har skrivit tidigare att Stockholm Marathon är klart. Jag anmälde mig dagen före premiärloppet förra året då jag ännu inte visste vad som väntade. :-)

Därefter har jag hunnit anmäla mig till Premiärmilen och Lidingöloppet också. Förra året kunde jag inte springa Premiärmilen då vänster hälsena var tjurig - det var ju ren lycka att jag fick ordning på den inför SM.

Lidingöloppet blev inte alls som jag hade hoppats då jag gav träningen på tok för lite tid pga det nya jobbet. Jag hade egentligen inte tänkt springa LL i år, men efter lite Twitter-utmaning och under lätt berusning så anmälde jag mig. Det var lite utav samma förutsättningar som fick mig att springa SM förra året. :-)

I familjen har vi också planer på att springa Blodomloppet tillsammans i år igen. Jag vill gärna springa Mälarenergi stadslopp här i Västerås också. Förr året låg det helgen efter SM och det var därför inte möjligt att springa så nära inpå.

Sedan finns det tre lopp till som jag har i åtanke men inte kollat upp förutsättningarna för. Det är VasaStafetten med kollegorna på förra jobbet, Black River Run som gick för första gången förra året här i Västerås och sedan Runrundan i Vallentuna. Jag har liksom ingen aning om och när dess lopp går av stapeln. VasaStafetten förutsätter ju också att jag blir tillfrågad att springa...om det nu blir något lag i år.

Planeringen fortsätter, kan bara hoppas att min prioritering av träningen också fortskrider.

 

Hemma igen

Så var man hemma igen. Pojkarnas feber gav med sig i torsdags så vi fick en heldag tillsammans igår i Tänndalen. Jag provade på Ramundberget i tisdags men blev alls inte imponerad - nu bidrog säkert det lite bistra vädret till upplevelsen samt att övriga familjen var kvar i stugan. Störde mig mest på att jag inte hittade några vettiga liftkombinationer att ta sig runt i backarna. Nåja, Tänndalen blev en stor favorit och även den mindre anläggningen i Funäsdalen bjöd på en hel del rolig åkning.

Så tråkigt att 3 av 6 dagar försvann i projkarnas feber och hosta. Å andra sidan fick vi 3 riktigt fina slalomdagar tillsammans, man ska fokusa på det positiva. :-)

Någon mer löpning efter måndagen blev det inte, men jag får se om inte morgondagen kan bjuda på ett milpass kanske.

I morgon ska jag nog också rapportera mina tävlingsplaner för året så här långt.

Fjällen

Just nu befinner jag mig i Funäsdalen på skidsemester med familjen. Vi reser med en annan familj och delar stuga. Viktigt att det funkar bra med familjen man reser med då man lever så nära inpå varandra - man vill ju gärna kunna slappna av och vara sig själv utan att irritera medresenärerna. Själv kan jag ju alltid fara ut och springa om jag börjar känna mig instängd och behöver lite egentid. :-)

Funäsdalen, första dagen

Faktum är att jag hunnit springa två gånger (inte för att jag behövde komma undan, bara viljan att komma ut). Passade på att springa en sväng direkt när vi kom fram efter den långa bilfärden. Idag kom jag också ut på en runda - känner att jag måste komma igång med lite löprutin.

Det har blivit lite kortare 5 km rundor nu - å andra sidan kan jag konstatera att det tar rätt bra. Hemmavid så är höjdstigningen på 5 km ca 25 meter. Här är höjdstigningen 130 m på 5 km. Det känns i benen och efter två dagars utförsåkning så var låren lite möra under eftermiddagens löprunda.

Tänndalen idag.

Besöket här i Funäsdalen är det första och vi inledde med utförsåkning här igår. Inte några dåliga backar alls, men  inte exceptionellt på något vis heller. Dagens besök i Tänndalen var däremot riktigt bra! Hit kommer vi att åka flera gånger under veckan. Ramundberget väntar fortfarande på vårt besök - kanske ska plocka fram den tjocka plånboken och testa lite Heli-Skiing?! :-)

Fika är ju alltid gott - killen till höger ser lite trött ut med all rätt, feber nu.

Vädret är bra även om det kanske ser lite bistert ut på bilderna. 8-10 minus och svag vind 1-3 m/s max. Det har snöat lite lätt och imorgon kanske det ska bjudas lite spridda solstrålar.

Får de hur det blir de närmaste dagarna blir med förkylningar. Äldsta sonen ligger i sängen nu med feber, 39 grader. :-(

Ett skönt pass och ett märkligt

Jag kom ut på lite "premiärlöpning" igår som jag hade hoppats. Det var ett sådant fantastiskt väder - vilken energikick!

Solsken och bra underlag

Den enda fördelen jag kan se med att det töat lite är att vägarna blir rena. Man får ett riktigt bra fäste på de flesta ställen. Några få undantag där det är skuggigt och där gruset liksom smält in helt i isen.

Söndagspasset blev nästan 12 km och det blev lite av eufori under löpningen. En sådan där härligt genuin känsla av glädje inombords. Tycker fortfarande att det är helt fantastisk att man kan få den känslan av att bara springa. :-)

Äldsta grabben spelade bandymatch samtidigt som jag planerat in mitt träningspass. Så jag tog chansen och sprang förbi bandyplanen. På så vis fick jag se slutet på första halvlek

Halvleksvila - dags att springa vidare

Den samlade föräldraskaran fick njuta av högkvalitativt bandyväder. Det kan inte bli mycket bättre än så här.

Inte så svårt att förstå att detta var det sköna passet. Så vad är nu det där märkliga kanske du undrar? Jo, jag tog mig ut ikväll igen då kroppen liksom ropade efter att få springa bort lite jobbstress samtidigt som jag fick lite mersmak av att springa efter gårdagen. Ikväll är det emellertid snöfall och solen lyser ju med sin frånvaro. :-)

Vad händer då? Jo jag skjuter iväg i full fart hemifrån. Känner hur jag flyter fram över snön, skönt steg, riktigt klipp. Det här går undan!

Men... sedan när jag är hemma och kollar på träningsklockan så inser jag ju hur relativt långsamt det gått. På ett kort 5 km pass så har jag bara sprungit 2 sek/km snabbare än på mitt 12 km pass igår. Jag som tyckte mina första kilometrar måste gått i 4.20-4.30 tempo minst.

Varför blir det så där ibland? Att man känner att allt fungerar och känns lätt och snabbt - men så är det inte alls så?! Jag intalar mig att det var nysnön som bromsade mig - att det hade gått så fort jag kände att det gjorde, om det bara hade varit barmark. Självförnekelse kan vara bra någon gång ibland tror jag, säger jag mig själv.

I morgon?

Är det i morgon som jag äntligen ska få komma ut och springa igen?

Bortsett från den där förkylningen så har jobbet åter fyllt tillvaron. Jag spenderade 3 dagar på kurs i Stockholm denna vecka, tisdag-torsdag. Efter förra veckans resa till Indien så har de dagliga arbetsuppgifterna lagt sig på hög. Kursen och Indienresan innebar 8/10 dagars bortfall av normalarbetsdagar. :-)

Nu sitter förkylningen mest kvar i näsan och det är inte så farligt. Jag uppfattar det som att kroppen vill att jag tar mig ut, det är så jag tolkar signalerna.

Jag måste få komma ut och springa nu!!!