Jag kom ut på lite "premiärlöpning" igår som jag hade hoppats. Det var ett sådant fantastiskt väder - vilken energikick!
Den enda fördelen jag kan se med att det töat lite är att vägarna blir rena. Man får ett riktigt bra fäste på de flesta ställen. Några få undantag där det är skuggigt och där gruset liksom smält in helt i isen.
Söndagspasset blev nästan 12 km och det blev lite av eufori under löpningen. En sådan där härligt genuin känsla av glädje inombords. Tycker fortfarande att det är helt fantastisk att man kan få den känslan av att bara springa. :-)
Äldsta grabben spelade bandymatch samtidigt som jag planerat in mitt träningspass. Så jag tog chansen och sprang förbi bandyplanen. På så vis fick jag se slutet på första halvlek
Den samlade föräldraskaran fick njuta av högkvalitativt bandyväder. Det kan inte bli mycket bättre än så här.
Inte så svårt att förstå att detta var det sköna passet. Så vad är nu det där märkliga kanske du undrar? Jo, jag tog mig ut ikväll igen då kroppen liksom ropade efter att få springa bort lite jobbstress samtidigt som jag fick lite mersmak av att springa efter gårdagen. Ikväll är det emellertid snöfall och solen lyser ju med sin frånvaro. :-)
Vad händer då? Jo jag skjuter iväg i full fart hemifrån. Känner hur jag flyter fram över snön, skönt steg, riktigt klipp. Det här går undan!
Men... sedan när jag är hemma och kollar på träningsklockan så inser jag ju hur relativt långsamt det gått. På ett kort 5 km pass så har jag bara sprungit 2 sek/km snabbare än på mitt 12 km pass igår. Jag som tyckte mina första kilometrar måste gått i 4.20-4.30 tempo minst.
Varför blir det så där ibland? Att man känner att allt fungerar och känns lätt och snabbt - men så är det inte alls så?! Jag intalar mig att det var nysnön som bromsade mig - att det hade gått så fort jag kände att det gjorde, om det bara hade varit barmark. Självförnekelse kan vara bra någon gång ibland tror jag, säger jag mig själv.
 |
| Solsken och bra underlag |
Söndagspasset blev nästan 12 km och det blev lite av eufori under löpningen. En sådan där härligt genuin känsla av glädje inombords. Tycker fortfarande att det är helt fantastisk att man kan få den känslan av att bara springa. :-)
Äldsta grabben spelade bandymatch samtidigt som jag planerat in mitt träningspass. Så jag tog chansen och sprang förbi bandyplanen. På så vis fick jag se slutet på första halvlek
 |
| Halvleksvila - dags att springa vidare |
Inte så svårt att förstå att detta var det sköna passet. Så vad är nu det där märkliga kanske du undrar? Jo, jag tog mig ut ikväll igen då kroppen liksom ropade efter att få springa bort lite jobbstress samtidigt som jag fick lite mersmak av att springa efter gårdagen. Ikväll är det emellertid snöfall och solen lyser ju med sin frånvaro. :-)
Vad händer då? Jo jag skjuter iväg i full fart hemifrån. Känner hur jag flyter fram över snön, skönt steg, riktigt klipp. Det här går undan!
Men... sedan när jag är hemma och kollar på träningsklockan så inser jag ju hur relativt långsamt det gått. På ett kort 5 km pass så har jag bara sprungit 2 sek/km snabbare än på mitt 12 km pass igår. Jag som tyckte mina första kilometrar måste gått i 4.20-4.30 tempo minst.
Varför blir det så där ibland? Att man känner att allt fungerar och känns lätt och snabbt - men så är det inte alls så?! Jag intalar mig att det var nysnön som bromsade mig - att det hade gått så fort jag kände att det gjorde, om det bara hade varit barmark. Självförnekelse kan vara bra någon gång ibland tror jag, säger jag mig själv.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar