Vilodag

Idag blev det dubbel vila och ändå arbete.

Jag började dagen med att snooza bort 40 minuter av morgonrutinen. Det blev en hastig genombläddring av tidningen och sedan iväg till jobbet som vanligt. Lite mer normalt arbetstempo just nu så jag kan sitta ner på lunchen och äta utan att samtidigt vara på språng.

Vid 15-tiden slog en riktigt rejäl trötthet in och jag trodde jag skulle somna sittandes i konferensrummet jag befann mig i. Men jag tog mig igenom mötet och kunde åka hem.

Hemma väntade den nya diskmaskinen vi beställt. Så jag högg in på den och kastade ut den gamla. Skönt att göra något "riktigt" arbete som omväxling. Jösses vad tyst den nya maskinen är.

Valde att låta datorn vara helt och hållet ikväll. Vila!

Passade på att städa akvariet också... välbehövligt!

Sedan parkerade jag baken i soffan och alltså ingen träning trots att det var min tanke när jag lämnade kontoret. Vilodag helt enkelt.

Tror min kropp behöver vila. Vila från datorer, vila från träningen och vila som i sömn. Tror det är vad kroppen säger så jag lyssnar på det.
Så nu blir det att släcka och sova.

Pluggpanik

Varför utsätter man sig för sådant som kurser med certifiering?
(för att man inte vet bättre, inte är förståndig nog - behöver bli förnuftigare och bättre vetare)

Har ägnat hela kvällen åt att försöka få ihop ett anständigt utkast på min hemuppgift  där jag ska modellera information och processer för någon känd del av verksamheten på jobbet. Idag ska nämligen en första version in för utvärdering. Ångest och panik då jag helt enkelt inte hunnit arbeta tillräckligt med just denna uppgift.

Det är bara att ta ett djup andetag och andas - världen håller inte på att gå under! (hoppas jag)

Jag lyckades i alla fall ta mig ut på en milrundan när jag kom från jobbet idag och innan jag satte mig med hemuppgiften. Tror det hjälpte mig att bli lite produktiv i alla fall för nu har jag ändå kommit en bit på väg.

Milen ikväll var en hal sådan - det var bitvis riktigt isigt med så kallad svartis. Så där när fukten på asfalten fryser till en nästan osynlig snorhal hinna. Tror jag sprang 20% (mild överdrift:) fler steg än sträckan normalt skulle kräva då det kändes som om jag sprang på stället stundtals. Lite dubbar i skorna hade inte alls varit fel idag.

Hmm... vid 9 km så fick jag dessutom akut magknip (igen!?) och lyckades tydligen inte riktigt pausa klockan heller så det blev ett rejält långsamt tempo där under med en avstickare i bushen. :-)

Söndagslunk

Det känns som om helgen blev ganska lång. Lördagen ägnades åt en del nödvändigt fixande som att få på vinterhjul på ena bilen och plocka ner barnens studsmatta.

Vi har varit en familjemedlem kort under helgen också - äldsta sonen har varit på scoutläger i Söderbärke där de bott på Västeråsgården. Jag har just varit och hämtat honom och nu ligger han i blöt i badkaret. Det där med hygienen verkar inte vara det som kommer högst upp på att-göra-listan när småscouter är på läger.

Det blev en lugn söndagsmil under förmiddagen ihop med hustrun också. Så fantastiskt skönt ute med kall frisk luft och strålande sol. En riktig energikick.

Annars präglas väl tillvaron under helgen mest av arbete med hemuppgifterna i kursen som jag går. Så nu är det dags att hugga in på det igen.

Morgonlöpning, isfläckar och snö!

Idag sitter jag hemma och jobbar ostört (hoppas jag). Har haft den här dagen som ett litet mål den senaste tiden då det varit mycket på jobbet. Passade på att boka in denna lugna fredag som en liten ventil eller ett delmål kanske man kan säga.

Det känns som om jag sprungit intervaller den senaste tiden och varje helg har varit lite av joggvila. Nu har jag gjort några sådana intervaller och behöver en längre ståvila helt enkelt. :-)

En chef jag hade i början av min karriär gav mig som ny tipset att ibland passa på att gå tidigt från jobbet på fredagen och komma sent till jobbet på måndagen. Det gav enligt honom känslan av att få en riktig långhelg utan att ta bort så mycket arbetstid. Det förutsätter ju att man har ett jobb med lite fria arbetstider förstås, vilket jag har. Men det där försöker jag göra ibland och det gör verkligen skillnad.

Så nu ger jag mig tid till återhämtning idag och jag tänker också starta nästa vecka i lugn och ro hemma och inte komma till jobbet förrän strax före lunch på måndag.

Löpning är något som jag planerat in för denna "lediga" dag och när jag vaknade i morse så kände jag att det var lika bra att få det överstökat. Morgonlöpning! Bureborn sådde nog det där fröet i veckan då hon skrev en kommenterade om hur skönt det är att springa på morgonen.

Så nu har jag just sprungit 5 km i nya vinterkylan, provat att trampa över isfläckar och lite snö. Vad snabbt det kan förändras! I söndags sprang jag i korta tights och idag var det långa tights, vantar och buff på skallen.

Friskt och skönt var det i alla fall och frukosten smakar ju fantastisk gott så här efteråt! :-)

Jupiter och hamburgare

Idag när jag kom med tåget från Stockholm så blev det införskaffande av familjemiddag på grillen. 90 grams hamburgare till barnen och 150 grams hamburgare till mamma och pappa. Ibland får man välja det som är enklast i en tidspressad vardag.

Bäst som vi sitter och äter vår kvällsmat hemma vid bordet så kommer jag på att jag ju hade tänkt att springa ikväll. Ouch. Jag tänker att jag kanske kan ställa mig en stund på crosstrainer ... näe usch vad tråkigt. Om jag kanske ska springa ändå? Tittar på termometern ... 5 grader - vill inte. Går och tar på mig träningskläderna - långa tights för första gången på länge. Tänker att om jag bara får gå omkring en stund i träningskläderna så ska rätta känslan infinna sig och dessutom blir ju steget att ta sig ut lite kortare.

Tänk att jag så medvetet kan lura mig själv. Naturligtvis tog jag steget ur i kylan efter 15 minuters vånda.

Den där hamburgaren som bara lagt sig till rätta i knappt 45 minuter skumpade runt och det var inte helt behagligt att springa. Men jag distraherade mig själv med att beskåda den vackra stjärnhimlen. Fantastiskt vad klart det är ikväll. Jupiter ledsagade mig i princip hela vägen. När jag sprang där och tittade på himlen funderade jag på om man inte skulle släcka alla lampor, vilken fantastisk vy man skulle få av himlen då. Aj! Helt plötsligt får jag håll. 8 km sprunget och jag får håll!

Kan inte minnas senast jag hade håll. Inser att jag flugit iväg i tankarna, tappat farten och sjunkit ihop. Sträcker upp mig, rättar till löpsteget, skjuter fram höften, ökar tempot lite och andas kontrollerat med magen. Tar bara ca 3-4 minuter så börjar det släppa. Det är ju mest hamburgarens fel, men det blir ju inte bättre av att man sjunker ihop.

Sitter i soffa nu och är rätt stolt över att jag tog mig ut, men mest sitter jag och njuter av den där behagliga känslan i kroppen. Skrev in detta pass som en "junkmil" mest för att jag inte har några egentliga träningsambitioner annat än att må bra. Milen i 4.44 min/km och en snittpuls på 168 är inte precis att ligga och pressa sig själv - komfortlöpning?

Tränings(o)rutin

Idag bär det av till Stockholm för tredje kurstillfället. Denna gång är det alltså inte Sigtuna som gäller. Två dagar inom gångavstånd från centralen och jag väljer att övernatta.

Normalt skulle jag åka tåg fram och tillbaka då det bara tar knappt en timme. Men eftersom kursen innebär grupparbeten så passar vi i gruppen på att sitta ner tillsammans och jobba ikväll och då blir det sent att komma hem - i princip bara att vända och åka tillbaka. Genom att övernatta får jag också en chans att vila mer och hämta igen mig lite, det känns inte lika stressat som att flänga fram och tillbaka.

Jag börjar ana något av ett mönster i veckorutinen. Det ser ut som om jag har svårt att få till träning mån-ons. Istället blir det två täta pass tors-sön. Egentligen inget fel med det då kroppen också får några dagars vila emellanåt. Men det känns som orutin i träningsschemat (som om jag hade något!).

Läste i förra numret av Runners World om hur man når Sub 40. Första kontrollpunkten var att prova springa någon kilometer i 4-tempo och se hur det känns. Jag har ju legat där och testat det tempot lite under mina milpass och det känns ju alls inte som någon omöjlighet, även om det kommer kräva mycket träning i uthållighet. ;-)

Men sedan behöver man minst 3 pass i veckan och det går ju inte alls just nu. :-)

Nästan kusligt eller?

Idag kom jag äntligen ut på ett efterlängtat långpass. Det har liksom byggts upp en förväntan inombords nu en tid att få komma ut och springa minst två mil. Enda hindret har ju varit det där med att hitta tiden.

Så nu hittade jag, eller gav mig själv, den där tiden och sprang iväg. Välbehövlig genomkörare av systemet på alla nivåer - benmuskler som får jobba, hjärtat får slå och tankarna får flöda fritt genom skallen.

Det är en sådan obeskrivligt skön känsla i kroppen efteråt ... fast det vet väl redan de flesta av er som läser denna blogg?! :-)

Dagens långpass blev 22,4 km i 5 min/km tempo så klockan stannade på 1.52. Det var nästan så att jag funderade på att springa en bit till, jag joggade runt kvarteret ett varv och funderade på det faktiskt.

Västerås Slott rakt fram

Passade på att ta ett par kort utefter dagens sträcka där jag bland annat passerade Västerås Slott och även sprang längs Mälarens strand

Lugnt på Mälaren

Det var lugnt på Mälaren idag och inte bara där, något som nästan kändes lite kusligt idag var att jag inte mötte eller såg några andra löpare ute. Det var massor av folk som promenerade. Att springa längs rätt välbefolkade sträckor under två timmar och (nästan) inte se någon annan löpare känns ju konstigt. Jag skrev ett "nästan" där för se sista 200 m upp till huset hemma så mötte jag faktiskt en granne som just gav sig iväg på tur. :-)

Är det slumpen eller har marjoriteten av löparna flyttat inomhus till löpbandet nu när temperaturen börjar krypa under 10 grader?

Djupdyka eller drunkna?

Äntligen fredag och helgledigt!

Det har varit en galen vecka och om du läst tidigare inlägg så förstår du säkert att det varit alldeles för mycket på jobbet igen. Nu har det gått två månader sedan jag började min nya tjänst och jag kämpar på med att försöka hitta en fungerande struktur på arbetsuppgifterna.

Ändå drunknade jag i början av veckan i alla upptänkliga aktiviteter och göromål. Samtidigt är jag kanske inte riktigt ärlig om jag skriver att jag drunkar för jag väljer nog egentligen alldeles själv att djupdyka.

Min vardag präglas av att försöka hålla mailboxen i schack, driva utvecklingsaktiviteter framåt samtidigt som jag förmodas spendera heldagar i möten och gärna två på samma gång om andra fick bestämma. Jag får liksom inte till balansen just nu och det beror på flera saker, mest på att jag inte lärt mig prioritera rätt än.

Tidsbristen gör att mailboxen blir nedprioriterad och jag blir sittande med att städa rent i den på kvällarna för att vara redo för nästa dag - vilket får som resultat att all löpning uteblir.

I torsdags efter lunch var jag iväg på föräldrasamtal i skolan med äldsta sonen och efter det arbetade jag hemma. Vid fyratiden så kände jag emellertid att kroppen liksom skrek att den behövde komma ut så jag lyssnade och tog mig ut på en milrunda. Sedan spenderade jag hela kvällen med kursarbete. :-)

Mitt i allt detta har jag varit handledare åt en praktikant och nu var det hans tredje och sista vecka så idag var det avtackning med tårta och presenter. En fantastiskt duktig kille som går andra året på gymnasiet. Som tur var så har han varit väldigt självgående och tagit egna initiativ. Det var mycket bra då jag känner att jag varit lite frånvarande. Nu har jag å andra sidan ett gäng konsulter som funnits till hands att hjälpa honom med arbetsuppgifter när inte jag funnits tillhands. Plus att hela avdelningen där jag jobbar naturligtvis också ställt upp. Så han har inte varit alldeles ensam och utelämnad även om jag känt mig lite ofullkomlig i min roll.

Inte 25 längre

Det blir defintivt inte något Hässelbylopp idag. Lördagkvällens "herrmiddag" slutade inte förrän efter 4 på morgonen och även om jag inte är tokbakis så är jag alltifrån i toppform. :-)

En riktigt trevlig kväll blev det och den på eftermiddagen snabbt planerade och inhandlade middagen resulterade i en enkel chili con carne. Två habanero chili satte tydlig karaktär på anrättningen. Lite fascinerande hur stark habaneron är - när man står vid grytan och det ångar upp i ansiktet så tappar man liksom andan...märkte jag.

Om jag lyckas återställa vätskebalansen och formen lite så blir det nog en försiktig mil i eftermiddag. Men först väntar lite röjning här hemma - allt ifrån att plocka undan öl- och vinglas till att dammsuga, vaska och vika en del av veckans tvätt. Först ska jag bara servera frukost till ett par nattgäster.

Det känns att jag är inte 25 år längre, jag vet exakt varför sådana här kvällar sker så sällan. :-)

Fredagsrutin

Kom hem till ett tomt hus ikväll efter kursen. Hustrun är bortrest på Spanienresan som jag var tvungen att stå över på grund av kursen/certifieringen och barnen var med svärmor.

Passade på att handla och fylla kylen med mat. Det var ruggigt nära att jag åkte och köpte pizza till middag för tröttheten höll på att fullständigt ta över. Men jag lyckade styra upp det hela och ställde mig vid spisen istället och på så sätt räddade jag barnens fredagsrutin  - TACOS! Misstänker att vi inte är helt unika där.

Att döma av den måttliga mängd tacos den äldsta sonens äter så framstår det inte som hans favorit, men av någon anledning så håller han hårdnackat fast vid att det visst är så. Märkligt.

Yngsta sonen frågade lite förvånat "har du lagat mat?". Inte så att jag inte brukar laga mat, utan han trodde mest att jag skulle vara för trött och köpa mat, kanske hoppades på pizza? Han anade nog inte hur nära sanningen han var den grabben. :)

Trevligt att få sitta ner tillsammans i lugn och ro, äta och prata så där när man varit borta och veckorna är så hektiska att man inte riktigt hinner umgås. Nu har vi hela helgen ensamma tillsammans och bortsett från lördagkvällens "herrmiddag" så är det endast en eftermiddagsträning vardera för pojkarna på schemat.

Kanske kan bli lite allmänt slappande, lite tv-spelande tillsammans och kanske en löprunda för mig.

Sunset Sigtuna

Det är dags för andra kurstillfället så jag är i Sigtuna igen. Förra gången missade jag att packa ner träningskläder. Tanken kom helt enkelt inte upp i skallen av någon anledning. Men denna gång är de med!

Jag packade faktiskt ner träningskläder med tanke att jag kanske skulle träna i gymmet på kursgården. De har någon sorts samarbete så träningsstället i hotellet drivs lite separat, Clarity in Life.

Problemet när man är på kurs så här är att det är rätt ont om fritid så det finns knapp utrymme för att nyttja det där gymmet. Ikväll behövde jag sitta med min grupp och jobba med en av (grupp-) hemuppgifterna vi fått. Som tur var så var det ett par till i gruppen som ville röra på sig innan middagen så det blev en timme fritid innan middagen.

Min tidigare tanke att ta mig in på gymmet och köra lite styrketräning och kanske testa trampa lite löpband försvann rätt fort. Jag passade på att springa ut i Siguna i stället. Med bara 50 minuter till middagen så gav jag mig ut lite utforskning, inte helt optimalt

Jag fick i alla fall se lite solnedgång under turen och frisk luft med längs-stranden-löpning gjorde ju inte ont - klart mycket bättre än att gömma sig inne på ett gym

Men så var det det där med att hitta hem. Jag har för det mesta rätt god känsla för väderstreck och riktning, men god känsla är ju inte detsamma som precision. :-)

Passade på att frågade en kvinna om jag var på väg åt rätt håll och fick svaret "jodå fortsätt bara. Kom i kapp en löpande herre och han sa också att jag var på väg rätt... ta till höger där framme bara! Allt kändes rätt i kroppen och jag fortsatte och efter några minuter kommer den där känslan att "nja, nej, nu börjar det nog gå åt fel håll, tar lite för lång tid och ser alldeles för obekant ut i omgivningarna.".

Som tur är kommer en äldre dam med hund gående längre fram och jag frågar henne om vägen. Mina misstankar var rätt, jag var på fel väg. Men damen i fråga har god lokalkännedom och pekade direkt på en stig upp i skogen ca 5 meter bort och säger åt mig att följa den uppför berget och hålla till höger så ska jag komma i rätt riktning.

Sagt och gjort ... upp i skogen i mörkret, följer stigen och plötsligt kommer jag fram vid en cykelbana jag känner igen från början av min runda! TACK!

Ibland kommer man billigt undan. In på rummet med 17 minuter till middagen. Eftersvettas, duscha, eftersvettas, torka sig, eftersvettas, torka sig igen, klä sig, eftersvettas lite till, ut i kylan och in till middag med fuktig panna. :-)

Hur stressigt det än känns att springa tidspressat så där så är det ju värt så mycket om man ser till all trötthet man springer av sig och den energi man får. Fick en trevlig middag som avslutades med ytterligare en dryg timmes grupparbete och avrundades med ett glasvin och nu lite bloggning.

Dags att stänga ner och sova en stund.

Med lite frustration så går det undan...

Hade en sådan där dag på jobbet idag när jag har svårt att summera vad av det som jag tänkt göra som blev gjort och vad det faktiskt var som hände och vilket resultat det fick. En skön 9 timmars dag med kort lunch och några halvdruckna koppar kaffe.

Nu är det förhoppningsvis inte så illa som det låter, men det gick verkligen lite fortare idag än att jag riktigt hängde med. Hade lite ärenden som skapade en del frustration hos mig.

Så när jag äntligen kom innanför dörrarna här hemma ikväll så kände jag mig som något skumt mellanting av ett åskmoln och ett sånt där tillplattat "road kill" man ser efter vägarna. Universal-receptet på ett sådant tillstånd är träningskläder och skor på och nöta en mil asfalt.

Jag tog fasta på min egen ordination och satte av. Och med löpning kryddad med extra mycket frustration så gick det snabbare än vanligt. Klockade mina 10 km på 44 min - jag hade en sådan där skön känsla ikväll när benen matar på och det stundtals känns som om man flyger fram och det finns ett skönt driv i steget.

Om jag nu ska räkna på detaljer så tror jag faktiskt att det är min snabbaste uppmätta mil hittills. Drar jag bort de där avslutande 28 sekunderna så blir 10 km tiden 43:40 vilket är några sekunder snabbare än tiden från det regniga 8/8 i år då jag sprang på 43:51.

Nu är ju inte träningsklockan på något vis exakt så detaljerna spelar ingen större roll, men det känns ju bra ändå. Framför allt så har jag börjat klara av att springa kilometersträckor ner mot 4 minuter utan att helt bryta ihop och det känns ju som ett bra steg framåt, bara att träna lite uthållighet - sub 40 here I come! :-)

Hässelbyloppet... not

Inte helt ofta så händer det att jag är riktigt impulsiv i beslut. Så var det med anmälan till Hässelbyloppet för någon dryg månad sedan. Jag ville verkligen springa loppet och det såg så tomt ut i kalendern att jag anmälde mig. :-)

Men sedan upptäckte jag att det var samma helg som jag och hustrun hade bokat resa till Spanien med svågern och svägerskan. Planen var att vi skulle åka dit nu på torsdag kväll och hem på söndag. Nåja, det är inte hela världen ... anmälningsavgiften är ju inte så hög trots allt så vad gör det?

Som om inte det var nog så dök ju den där kursen upp som jag skrev om igår och då visade det sig att ett av kurstillfällena är nu torsdag-fredag. Det är liksom inte läge att hoppa över detta så nu måste jag helt enkelt stå över Spanienresan. :(

Då öppnas ju å andra möjligheten att springa på söndag ändå... lite tröst för utebliven resa! Men så var jag så där ovanligt impulsiv igen och bjöd hem lite polare till lördagkvällen och nu inser jag att jag varken kommer att vara körduglig eller springduglig på söndag.

Känns som om det helt enkelt inte är tänkt att jag ska springa Hässelbyloppet i år eller också är det bara jag som duckar för nya prestationsnojjor. :-)

Hoppas det går bra för alla er som tänker göra personbästa på söndag!

Perspektiv

De senaste månaderna har för mig och bloggen präglats av mitt nya jobb som jag började efter sommaren. Det har varit dåligt med inlägg och upplevelsemässigt riktigt dåligt med träning. Min uppladdning inför Lidingöloppet var inte alls vad jag hade önskat och uppsatta mål missades med bred marginal.

Samtidigt är det bra att få lite distans till saker och ting för att skapa lite perspektiv. Satt på Funbeat idag och lekte lite med de nya rapporterna man kan göra där.

Jag inser att jag både springer mer, längre och något snabbare. Utvecklingen sker ju över tiden på ett sätt som gör att det är svårt att ha en objektiv uppfattning om utvecklingen när man befinner sig mitt i en träningsvecka.

Min träningshistorik är ju ganska tunn då jag började träna för första gången förra året och det gör kanske ändå analysen lite roligare för mig.

Jag ägnar uppenbarligen träning mer tid i år än förra året och det var bara i juli förra året som jag sprang mer under en månad 2011 än jämfört med samma månad 2012. Till och med under det tveksamma september har jag ändå fått ihop mer tid än förra året.

Jag har sprungit längre 2012 för varje jämförbar månad 2011. Kanske onödigt med två diagram som visar lite av samma sak men diagrammet med sträcka här är ju bara löpning, medan träningstid avser all träning även om löpning då utgör typ 99.9% av min träning.

Mitt bästa tempo varje månad på sträckor över 9 km har varit nedåtgående om än förståeligt nog utplanande. Det krävs ju allt mer för att pressa ned tiden per kilometer.

Så jag har väl uppenbarligen fel när jag tycker att jag inte fått tid till träning. Förvisso fick jag inte till de volymer jag hade önskat - bara att jämföra med april & maj inför Stockholm Marathon. Men jag håller i alla fall igång min grundträning på den miniminivå jag satt upp för mig själv, minst två mil eller två tillfällen i veckan, allt för att inte riskera att jag tappar rutinen - det är svårt att komma igång igen... har jag hört.

Hoppas att jag ska kunna hålla igång detta med träningen nu, eller snarare det är alldeles nödvändigt för att orka med allt annat. Det nya jobbet har ju ändå tagit mycket tid och för ett par veckor sedan var jag tvungen att åka iväg på kurs dessutom. Min kollega har blivit kallad på internupppdrag i Zürich resten av året och det betyder att jag får typ dubbelt så mycket att göra som att t ex ta över hans planerade kurs.

Nu har jag lite material att läsa in och hemuppgifter att ta itu med under hösten. Det är 6 kurstillfällen om två dagar vardera ungefär varannan vecka. Detta är inte den typen av kurs som man sitter av tiden på, man måste lägga minst lika mycket fritid för att klara av certifieringen.

Skönt att man inte är sysslolös... vad skulle jag då göra?

Lite ljusare

Klockan är före 8 på lördagmorgonen och jag står i en kall bandyhall och tittar på när yngsta grabben har träning. Det sköna är att solen lyser in och det är en fantastisk vacker frisk morgon.

En morgonreflektion, det är ljust ute efter en blöt , mörk och allmänt grå trist period. Det är inte en riktig parallell till jobbet, som ju är roligt trots mängden, men jag ser lite ljus även där nu. Lyckas hitta tid till att börja läsa bloggar igen. :-)

Kom ut på en milrunda i torsdags och det kändes riktigt bra i kroppen. Inget klagomål från vänster knä, kanske är vi vänner igen?

Riktigt skönt att stå här och ha 90 minuter att bara vara, titta på sonens framsteg och blogga lite.

Inbillar mig att jag börjar få lite struktur på tillvaron nu och kan börja balansera jobb och fritid lite mer.

Längtan lågsäsong

Så här på andra dagen efter Lidingöloppet så ställde jag mig på crosstrainern för att trampa igång benen lite försiktigt och för att rensa skallen lite. När jag stod där och trampade och vevade på den normalt ack så tråkiga crosstrainern så infann sig ett lugn i kroppen och en behaglig glädje över att stå där och träna. Det har varit brist på inspiration till träning under en tid och nu är det precis som om det lossnade.

Jag trodde det mest var allt arbete, men kan det vara så att nu när alla krav på träning och prestation inför tävlingar är borta så kommer det tillbaka en skön glädje över att bara röra på sig? Att jag duckat träningsmässigt inför kraven och fokuserat på jobbet istället?

Jag drog mig just till minnes den där tillfredsställelsen och lyckan över att springa som jag kände under grundträningen i vintras. Känslan av lycka över att bara komma ut och springa kravlöst mitt i kalla vintern med allt vad det innebär. Den där vinterperioden som jag inte trodde jag skulle uppskatta.

Känner nästan att jag längtar till den här kommande lågsäsongsperioden för löpare nu!

Hoppas att jag kan hålla kvar vid den här känslan och viljan att komma ut och röra på mig i vinter. :-)